En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Det som Alexander Funcke tar upp om olika statistiska mått, var karaktäristisk för det teknokratiska 00-talet. Fanns bara rätt verktyg så skulle lösningarna ge med sig. Särskilt när det gäller hälsa eller bistånd så fastnar diskussionen i paroller och politiska ställningstaganden. Men vad ryms i måtten? Jag skrev om hälsomåtten i Live long and prosper och vad som avses med välfärdsmått och hög standard.

Dagens politik lider av en brist på idéer och visioner. Då försöker man maximera mått, och om inte det går, ta kontrollen över måtten. Vad tror ni? Är det en bättre förståelse av hur olika mått skapas upp som kan vända debatten?

Kör igång i kommentarsfältet

Intressant

Vi hör optimistiska förutsägelser om att konjunkturen nu vänder. Vi skall fixa det här, lite Gnosjöanda och företagsamhet och jobba ännu hårdare. Och så avskaffar vi LAS, då kommer jobben.

Vi lever i en gammal MAD-vits där Darth Vader leder arbetet med Dödstjärnan och eländet inte blir klart i tid till Kejsarens besök. En skräckslagen officer upplyser Darth Vader om det, och Darth Vader säger att manskapet får börja jobba 26 timmar om dygnet. Officeren påpekar att dygnet bara har 24 timmar, då Sith-lorden svarar att han är sadist, inte matematiker.

Epic fail.

Välkommen till den nya nya nya ekonomin, där bank och finans massivt felallokerar kapital. Kom ihåg, några krisens orsaker är okunnighet om vilka risker som finns i systemet, vilka lån som är dåliga samt under ytan en strukturell kris. Wall Street Journal förklaringen räcker inte för att förklara allt som skett.

Många länder, särskilt USA och Kina har skjutit ut gigantiska krispaket. Dessa pengar borde sippra ned och rivstarta ekonomin, det är meningen, men rivstarta den så som den såg ut tidigare. Det finns många politiska initiativ, stoppa bonusar till bankdirektörer, sätta stopp på deras löner, sätta upp spärrar för handeln med värdepapper, anställa fler på finansinspektionen.

Problemet är att politikerna reglerar produkter, tjänster och kapitalstruktur och det ändrar inte på bankernas affärsstrategier och incitament. Är det dags för ett skifte, finans 2.0?

Tänk på det, deltagarna på 24h business camp. Det som verkligen gett det där tio gånger plus tillbaka på investeringen är inte en ny tjänst, läkemedel, cleantech eller genombrott à Web 2.0.

Det är bättre fungerande finansiella tjänster. Dagens affärsgenombrott handlar inte om att ta upp en ny produkt, det handlar om att förändra vad som är affären. Change the script. Istället för att komma på en ny läsk, bör bryggeriet komma på ett sätt att omorganisera hur drickandet sker.

Företag har gått in på finansmarknaden tidigare, med en hel del dåliga resultat, främst för att de oförsiktigt gått in för att tjäna sig en hacka på det som alla andra gör. De har inte höjt sin kompetens och gått högre upp i värdekedjan.

Oktoberrevolutionen 2009? Nej, pusselbitarna till finans 2.0 finns spridda runt om även här på bloggen Skiften. Skiftet är att börja lägga pusslet och ställa upp finans 2.0 som ett alternativ till dagens system.

Vilka är då pusselbitarna? Några vi kan ana är:

• transparenta finanser, tydlighet och sökbarhet istället för hedge fonder och matematiska formler. Twittra ut insider info, googlifiera dina finanser och se till att de fyra banker som innehar 85 procent av marknaden får konkurrens även på småspararna.
• mikrovalutor (valutor bundna till en verksamhet istället för en politisk elit),
• sociala banker och P2P banking. Bankens intresse är inte bara att maximera vinsten, utan även maximera insättningarnas säkerhet. Det spelar roll om det finns fler modeller, för hittills så varierar banker främst med att de är samma sak med lite olika logo på skylten. Väl inne på de få kvarvarande kontoren så är det samma företag, med en variation av sovjetiskt snitt.
• fler former för företagsamhet och samhällsföretag istället för offentlig sektor, vare sig den är i statlig eller privat regi!
• Intressenterna tar över, 1900-talet är över. Ett modernt företags risker och komplexitet kan inte minskas av att styrelsen består av ett litet gäng som kände varandra på elitskolan eller partihögkvarteret.

Intressant?

Det är lite konstigt att debattera en snabbt åldrande bit torrent tracker som Pirate Bay, distributionen är centraliserad och behöver en speciell software för att fungera. Dessutom behöver användarna själva sitta och delta i fildelning, istället för att använda ”one-click hosting”. Copyriot beskriver hur tyska upphovsrättsorganisationen GEMA slagits mot RapidShare. Nya typer av fildelningssiter står redo.

Pirate Bay kommer nog att vara historia som den stora fildelningssiten innan alla rättegångar är över, men hur det påverkar företagandet digitalt vet vi inte.

Joakim berättar om kreativ förstörelse, digitala affärsmodeller och det svenska problemet att gå från innovation till produktion (vilket även beror på synen på entreprenören och entreprenörskapets kris)

Där har vi en del av debattens framtid. Vi har åter fått en våg av förhoppningar av Christer Berg på Dataföreningen, Pär Strömbäck på Dataspelsbranschen, DNs Ledare att det kommer att finnas affärsmodeller och kanske även tekniska lösningar som löser piratkopieringen och frågan kring digital produktion. Fast Michael Porter’s generic strategies fungerar inte riktigt här, inte heller mer poliser, mer stängsel. Det handlar om förtroende, om idéer, och att vinna respekt för ekonomiska transaktioner som modell för mänsklig samvaro- för nu finns ett reellt existerande alternativ. Där pejlar Strömbäck bäst att det handlar om olika visioner om hur internet skall fungera, kommer företag verkligen investera i en digital miljö utan lagar som respekteras, skall och kan företagen ändra sig?

DN drattar dit med att föreslå bredbandsskatt igen, och det kommer inte fungera som jag och Oscar Swartz tog upp i Svenska Dagbladet.

Självorganiserande system är mycket främmande för det svenska sinnet. Finns det verkligen ingen som bestämmer? Vem står bakom? Katallaxi är granne med kaos. Därmed inte sagt att självorganiserade system alltid är goda och positiva utvecklingar. Oscar Swartz skriver om självorganisation och den politiska uppslutningen bakom The Pirate Bay. Även om jag tycker att de politiska ungdomsförbundens uppslutning verkar lite opportunistisk, hur väl har ni pejlat in frågan MUF, LUF, CUF, SSU, KDU, Ung Vänster, Grön Ungdom?

Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om att vi nu lever i det digitala 1968 med dess skarpa politiska strider. Hur utvecklingen gick från teknik och lagstiftning till politik beskriver jag i en artikel om boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg i Sundsvalls Tidning.

Effekterna av den politiska kampen om upphovsrätten på världen börjar bli synliga. På tisdagen den 24 februari släpper tankesmedjan Eudoxa the International Property Rights Index IPRI som utvecklingsekonomen Hernando De Soto står bakom. Nu har upphovsrätten uppgraderats i IPRIs undersökning.

Vi kommer till den relevanta frågan, vem skall äga konsumtionsmedlen? Vem formulerar de politiska idéerna kring 2000-talets stora fråga? Kommer det finnas en lösning?

1968 löstes de politiska konflikterna genom att parterna smälte samman, hippien och fundamentalisten blev ett, fast idag ser vi inte upphovsrättens motsvarighet till hippies. Det finns inte lika välformulerade och intelligenta visioner för upphovsrättens utveckling, som 70-talet och 80-talet såg av försvaret och utvecklingen av kapitalismen. I slutändan kommer vi fram till att det finns olika sidor i striden om konsumtionsmedlen. Är det företagen, piraterna, blandningar av dessa två eller du som skall avgöra?

Intressant

I ekonomin så är högkonjunkturen problemet, inte lågkonjunkturen, som de österrikiska nationalekonomerna hade sagt. Vad möjliggör massiva felinvesteringar över hela linjen? Jo, som ekonomen George Reisman påpekar, kreditexpansion. Penningen är gemensam för alla. Enorma summor blev snabbt tillgängliga från ingenstans. Genom att dessa medel inte kommer från besparingar så sänder dessa massiva mängder felinformation genom marknadssystemet.

Det har talats mycket om John Maynard Keynes på sistone, men i den keynesianska mardrömmen som även varit tydlig vid tidigare ekonomiska problem kanske förändringen blir att vi går ifrån boom and bust och hype and diss både när vi talar om ekonomi och teknik?

Intressant

Då kommer vi till att diskutera professor Richard Florida och hans tankar om den kreativa klassen. Visst kan man ha en del betänkligheter med Richard Florida och hans budskap. Hans tankar är ganska så Marx-inspirerade (en kreativ klass som äger sin tids viktigaste resurs blir exploaterad av en administrativ klass som håller kvar samhället i en industriell era genom en allians med en tjänsteklass, som fruktar för sina jobb och bidrag, hmmm). Många har tagit upp hans tankar om kulturen, jag har också mina betänkligheter när det gäller Floridas syn på universiteten och deras roll i samhället.

Florida har fått kritik i Sverige efter sitt besök för något år sedan, det har varnats om en Richard Florida-sjuka där ivriga kommunalråd har spenderat pengar på kultur och trendiga grannskap utan att tänka på vilken nytta pengarna gör. Tanken verkar vara att man tror att resultaten, en trendig kreativ klass, kommer att ge upphovet, en god tillväxt och affärsmiljö.

Tydligen så är Sverige ett utmärkt exempel på en kreativ miljö enligt Florida. Jag kan inte säga att Florida och hans böcker riktigt känts utmärkande för Sverige.

Kreativ miljö i Berlin? Alibi för förfall? Kannst du das Funky Business fühlen?

Nu har han kommit med en ny bok Who’s your city? Vad kan vi lära av den? Vi har sett en hel del förändringar i hur folk väljer att bo och arbeta de senaste åren, även om det funnits en backlash. Florida vill peka på att tekniken har lett oss till att dra oss till mega-regioner där just en viss typ av kreativitet fokuseras för en bransch. Dessa mega-regioner står för 17% av världens befolkning, men för hela 66% av BNP och 85% av all innovation. Världen är knappast platt som ju Thomas Friedman påstår utan full av berg och dalar, där det finns kommandohöjder. Dit, till olika kluster med olika specialisering, söker sig olika grupper i den kreativa klassen. Koncentrationen av talang och kreativitet dit går också allt snabbare.

För att lyckas, måste du befinna dig på en viss plats, för där kan du göra de rätta kopplingarna, få de rätta kontakterna och finna den rätt infrastrukturen. Tillsammans med val av yrke och partner är din bostadsort det viktigaste valet i ditt liv.

Visst, jag tycker att Florida har en del bra poänger mot Thomas Friedman, platsen spelar roll. Floridas problem är dock att klustren kan bli för lika varandra. Är det så bra för ett ungt, nyskapande företag att ligga i Silicon Valley att det är värt de höga kostnaderna? En softwaretillverkare till i Silicon Valley får problemet att de mer etablerade i samma bransch har fått upp priserna och kostnaderna i området.

Han rankar staden San Francisco som pensionärvänligast i USA. Det är en trevlig stad, jag tyckte mycket om den när jag besökt den. Men pensionärsvänligt…? Det är höga priser i staden, om man inte fått tag i en hyresreglerad lägenhet (det är svårt), och den ungdomliga befolkningen gör att det finns få tjänster för äldre i staden.

Det är två exempel på att Florida ofta använder den kreativa klassen som ett för snävt begrepp. Visst kan de löna sig för ett ungt startup företag att söka sig till ett mindre etablerat område för att få utrymme att växa, och fler äldre har haft kreativa yrken än att man tillhör den mest trendkänsliga kärnan.

Ett annat påpekande är ju att Mega-regionerna ju faktiskt är rika regioner, med mycket befintlig infrastruktur, handel, entreprenörsskap etc sedan tidigare. Då drar de även till sig nya branscher, och Florida får det bakvänt. Han talar om mega-regioner som skapas av de kreativa näringarna. Exempelvis Stockholm drar ju nytta av det svenska samhällets starka centralisering för att dra till sig nya branscher. Det är inte alltid att Stockholm är bäst för en ny bransch, men vinner ändå.

Florida och Friedman är läsvärda, men de missar en nivå som påverkar påverkar både den platta världen och den kreativa regionen enormt mycket. Utan den pusselbiten så blir nog förståelsen av det urbana rummet ofullständig. Vilken den pusselbiten är? Fortsättning följer…

Pingat på Intressant

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se

Wow. Vilken vecka. Vilken helg. Vilken måndag!

Skiften.se är en blogg om förändringar i samhället pådrivna av teknikens utveckling, globaliseringen och människans vilja till förbättring. Men, vad vi betraktar just nu är ett skifte som kommer att ha minst lika stort inflytande på människors liv de kommande åren som den tekniska utvecklingen.

Det globala finansiella systemet befinner sig mitt i en hjärtattack.

Hjärtattacker får man efter alldeles för god tillgång på sådant som smakar gott för stunden men är dåligt för dig i längden. För de finansiella systemen har detta varit billiga krediter. Risk har varit för billigt.

När jag för några veckor sedan skrev:

Hösten kommer att bli mycket besvärlig [...]. USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

…så trodde jag faktiskt inte det skulle bli så här illa.

Nu höjs röster ”mot kapitalismen”, mot nyliberalismen, men den mest marknadsliberala senatorn kongressledamoten av dem alla, Ron Paul, kan med högt huvud hålla följande anförande, starkt kritiskt mot $700 miljarders-bailouten:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YBVB1Uc0nko&hl=en&fs=1]

Nåväl. Andra får debattera de kortsiktiga konsekvenserna av måndagens nej i representanthuset. Den här bloggens uppgift är att blicka framåt. Att försöka finna de där lite större rörelserna, som inte alltid är uppenbara i bruset uppe vid ytan. Därför vill jag lyfta fram den nya ekonomin som veckans skifte.

Vad händer när dammet lagt sig? När blodet som forsar på gatorna (för att tala i finansiella termer) har stelnat?

Vilken värld kommer vi att vakna upp i när den här mardrömmen är över?

Den frågan får utgöra veckans skifte. Själv saknar jag just nu svar.

Uppdaterat: Hur ser morgondagens banker ut? Ökad transparens, enklare att använda och definitivt webbaserade. Mint.com är ett exempel. Färre anställda kan man nog också rätt säkert lägga till listan.

Uppdaterat 2: Expressens ledare om skiftet:

Det är nu inte bara föredettingar till ministrar som beskriver finanskrisen i USA som en vändpunkt. ”Det här innebär politikens renässans”, jublar vänsterinriktade Dagens Arena. ”Vi lever i slutet av en epok”, utropar Aftonbladet. Och statsvetaren Bo Rothstein skyller finanskrisen på att USA saknar ett välfärdssystem av nordiskt snitt.

Uppdaterat 3: Ett skifte som tydligen skett är att fler studenter sökt sig till IT istället för finans:

Av samma uppfattning är John Gallaugher, som är professor i data- och systemvetenskap på affärsskolan Carroll School of Management, på Boston College. Han har redan sett ett skifte i studenternas intressen och studieval:

– Studenterna både säger och skriver på våra kursforum att de vill gå kurser inom finansområdet, både på grund av ett intresse för it- och som en följd av oro över chanserna att få jobb i finanssektorn i framtiden, säger han.

Uppdaterat 4: En sorglig film, ett nyhetsinslag, från kreditkrossens spår i Kalifornien. Filmen ger en tydlig bild av att detta inte är en vanlig konjunkturnedgång. Vi kommer att få leva med konsekvenserna av kreditkrossen ett bra tag.

Därför förtjänar skiftet epitet Den Nya Ekonomin.

Uppdaterat 5: Det här är den första artikeln jag läser i svensk massmedia om risken för devalvering i Baltikum. En risk som förmodligen är betydligt mer påtaglig och konkret för svenska banker än kreditkrossen på Wall Street. Första gången jag läste om det här problemet var i juli när den här bloggposten dök upp någonstans i mitt bloggflöde (läs inte om du vill sova gott om nätterna).

Det kan alltså knappast vara något okänt för svenska ekonomijournalister. Eller? När jag läser den svenska nyhetsfloran kan man inte släppa känslan av att man inte riktigt får reda på allt. Att det finns någon dolt under ytan som inte bör komma ut p.g.a. risken för total panik. Kan också vara så att de s.k. experterna helt enkelt inte vet men då undrar jag varför jag ska lita på dem.

Som vanligt gäller det alltså att leta i bloggosfären om man vill få de ärliga och raka åsikterna. Det är inte alltid webbmolnet har rätt men för det mesta finns en inbyggd kontrollmekanism som faktiskt till stor del saknas i gammelmedia. Det gäller bara att läsa allt på ett kritiskt sätt.

Det finns en trend mot ökad transparens som jag hoppas och tror blir förstärkt av den här krisen. Det gäller inte bara mot banker och politiker utan även mot journalister – och självklart bloggare.

Uppdaterat 6: Magnus Lindqvist skriver om 10 skiften som krisen för med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om börskrasch, bailout, nya ekonomin, ekonomi, finans, wall street, framtiden

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se