Ett agilt Europa

Waldemar Ingdahl frågar vad som kommer att hända med Europa och den europeiska unionen efter vårens kreditkris.

Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.

Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:

  1. Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
  2. Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
  3. Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
  4. Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.

De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.

Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.

I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.

1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.

3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.

4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.

Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.

[1] – Podcast: “BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)

Ett nytt EU tar form?

Kreditkrisen har skakat om Europeiska Unionen. Kommer den europeiska modellen att överleva? Ser vi ett stort skifte i hur EU kommer att fungera? Blir det mer centralstyrt i från Bryssel eller kommer några starka medlemsstater att ta över?

Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?

Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?

Intressant

Our Visby Agenda – first draft

Idag släpps det första utkastet på Our Visby Agenda, och från och med nu kommer vi släppa ett nytt arbetsutkast varje måndag. Vem som helst har nu möjligheten att läsa, kommentera och tycka till – eller att helt enkelt remixa rapporten och göra en egen Visbyagenda! Svaret på frågan vems agendan är, och vad den ska innehålla, är nu helt upp till Dig!

Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

Ett par första intryck av “The quest for The Green New Deal”

Joakim Lundblad frågar vad en agenda för EU:s IT-politik bör innehålla. Han skickar med som underlag den rapport som också är tänkt att fungera som underlag vid överläggningarna om den egentliga Visby agendan.

Rapporten är 66 sidor och titulerad “A Green knowledge society”. Det är ju redan så man mår illa. Tack för den Joakim.

I förordet undertecknat av infrastrukturminister Åsa Torstensson kan man läsa att “vi borde ta tillvara på informations- och kommunikationsteknik för att i förväg förhindra onödig förändring, så som överdriven urbanisering och ökat slitage på miljön”. Hon avslutar med orden: “truly hope that we will be frank and fearless in the work in this important area.”
Allt som är onödigt, överdrivet och som sliter mer är vi emot. Bra där. Vad menas?

För att vi ska nå till “Green New Deal” måste vi förstå vikten av kunskap, management, kommunikation, immateriella rättigheter, patent, etc., kan man läsa på sida 21. På samma sida refererar de till Boldrin & Levine samt Lundblad & Hampton och utesluter inte radikala lösningar för frågor kring immateriell rätt. Men av texten runt om får man ändå tillslut intrycket att hänvisningarna inkluderats mest för att även “de radikala lösningarna” ska vara nämnda för att sedan tillåtas bli glömda i fred. Ett mönster som tycks upprepa sig.

En annan typ av skrämmande strof:

In particular we must find ways to make sharing of content legal, for instance via a simple licensing or clearing system for digital rights. This will require leadership from the European Commission across several Directorate Generals, and bringing together Member States, content creators and consumers to achieve consensus.

Vad det betyder i sak? Ingen aning. Men det kan inte vara bra.

Konkurrenslagstiftningen måste bli hårdare oj:ar sig skriften vidare. De pekar på att amerikanska företag, som Google, Microsoft och Intel, dominerar marknaden. “[H]as damage been inflicted on the European ICT industry through inactivity of governments to protect fair competition?” frågar de sig sedan närmast retoriskt. Som om det var på grund av för få påföljder för bristande konkurrens i EU som var anledningen till att företagsklimatet på andra sidan pölen attraherat “Sillicon Valley”-kluster.

Nå, nog bläddrat i foldern. Till frågan, vad bör agendan innehålla?
Mitt ryggmärgssvar är så lite som möjligt. Vissa saker finns ändå att nämna som en första reflektion: Immateriella rättigheter behövs kunna diskuteras förbehållslöst. Det är en konstruerad lag (positive law) och bör därför kunna omprövas grundligt.
Satsningar på eGovernment, i ett första steg genom att tillgängliggöra offentligt data. En deklaration om att brevhemligheter, integritet i allmänhet och yttrandefrihet även ska garanteras på nätet. En formulering om vad infrastruktur är, och varför nätneutralitet är en följd där av vore inte heller fel. Men hör allt detta hemma på EU-nivå? För mig ter det sig inte uppenbart så.

Vems Visbyagenda?

Jag har tillsammans med Stefan Görling och  Nina Wormbs startat projektet Our Visby Agenda för att lyfta diskussionen om framtidens IT-politik inför Visbyagendakonferensen i början på november.

En stor det av underlaget inför konferensen är en rapport som utgår från och lyfter fram “Det Gröna Kunskapssamhället”  som vore det en ikeamöbelritning över framtiden. I min meing är rapporten är i många fall undermålig i sin problemformulering och otydlig i sitt budskap, men framförallt är den grundläggande frågan om vad som bör ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik en långt mycket svårare fråga än vad underlaget idag låter påskina. Vi måste lyfta diskussionen bortom floskelorgierna. Vad är, och vad är inte IT-politik? Och när vi vet vad som är IT-politik, hur konkretiserar vi då det till politiska mål och åtgärder i en agenda?

Jag vill passa på att lyfta visbyagendan som veckans skifte, och helt kort fråga alla läsare och till mina kluriga medskribenter: Vad borde ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik?

Patent och krigsminnen

Johanna ställer en svår fråga kring patent i veckans skifte, inte minst då patentfrågan rör sig över så många olika former. Därför specialiserar jag mitt svar på läkemedelspatent.

Medan jag tänker över läkemedelspatent och om vi ser skiften i hur de fungerar, så ger jag er ett gammalt krigsminne.

I juni 2005 så befann jag mig i Bryssel för Europaparlamentets debatt om mjukvarupatent.

Jag skrev mer om patent  i min artikel D-Day for Innovation. Sedan blev mjukvarupatentet en av patentmotståndarnas största segrar då Europaparlamentet släppte fråga i andra läsningen, vilket inte skett tidigare. Fast mjukvarupatenten kommer nog upp på agendan igen.

Två citat ur artikeln för våra läsare att tänka över. Är det rätt? Är det fel? Är det intressant? Är det föråldrat eller giltigt ännu år 2009?

The idea that an invention must “control a force of nature” to be patentable (suggested by the Parliament rapporteur Michel Rocard) is problematic even for the Scania trucks. An electronic traction control system literally controls forces, but what is innovative in a particular design is how it is controlled. This is where the software aspect becomes crucial and cannot be taken away. In the cancer detection system there is an interaction with the outside world, but the truly innovative parts that have developed from research and development involve how to tie together the input with the output – again the software.

Many of the concerns voiced by IP-skeptics are the concerns of the industry too. There is a need to prevent abuse, such as trivial patents that are granted too easily, patents with prior art or drawn out and uncertain legal processes. A commonly stated concern was to avoid the “American extreme”, where litigation becomes the norm. This is nothing the EU industry wants, and there was great support for strict demands of global prior art checks, technical contribution and transparency in the process.

Den hemliga ingrediensen, innovation

Anna frågar i skiftet om var resurserna borde läggas för att främja innovation i Sverige? Möjligen är skatterna för höga men det handlar om att få in en rätt mix av incitament för att främja innovation och troligen även en attitydförändring.

Innovation är den hemliga ingrediensen till framgång, som jag diskuterade på Economic Forum i Krynica så är innovation eftersökt men sällan uppnådd- särskilt inte i Europa.

Sverige är ju bäst i Europa på innovation enligt European Innovation Scoreboard? Som Pontus Braunerhjelm på Globaliseringsrådet säger så är det genom fler innovationer och fler tekniker som Sverige kan ersätta de jobb som nu försvinner. Sverige ligger på Europagenomsnitt vad det gäller FoU bidrag från staten.

För Globaliseringsrådet skrev Hans Lööf rapporten Innovationssystem, globalisering och ekonomisk tillväxt som en del intressanta tankar att stöta och blöta.

Det finns ju problem med attityderna till risker, misslyckanden och hur vi som samhälle ser på försiktighetsprincipen. Forskaren Daniel B Klein påpekar att tekniska förändringar och innovationer påverkar och förändrar gamla regleringar och antaganden i samhället sådana förändringar är inte alltid populära. Innovation kan snabbt förändras hastigt till sin natur, se på Niklas Zennströms Joost förändrats från hur det såg ut i början december och hur Joost verkar ta form den senaste månaden.

Det finns ett skäl att se frågan nationellt, bortom The World is Flat av Thomas Friedman och den stadsbaserade kreativa klassen som Richard Florida skrev om i Rise of the Creative Class.

Mycket innovationer har fastnat i regleringar och policy, där affärsomkostnader blir avgörande, inte minst då många stora företag tyvärr gärna ser till att regleringarna blir fler. Risken är att vi får en backlash, innovation blir bestraffad, då det produktintegration inte ses som innovation utan en konkurrensbegränsning. Se hur Microsoft inkluderade MediaPlayer i Windows och EU-kommissionen reagerade. 

Ofta används såddpengar som att myndigheterna vill ge en certifiering för bra innovationer. Viss forskning har visat på att de som fått såddpengar och kapital har bra idéer, men risken är att det också stödjer att politikerna skapar upp national champions bland innovatörerna. Att vaska fram vinnarna är en osäker process, så företagarmiljön är viktigare. Skattekrediter är bättre än riktade åtgärder som att skapa upp europeiska alternativ till Google à la Quaero.

Sverige har en mycket hög export av teknik och innovation. Exporten behöver inte alltid vara fördelaktig, det röra sig om att svenska företag och svenskt näringsliv inte kan använda den nya kunskapen. Henrik Ottosson som är docent vid Uppsala universitet vände på steken i en debatt på Ny Teknik med Maria Anvret på Svenskt Näringsliv, då Ottosson föreslog att svenska företag borde anpassas mer till forskarsamhället i samarbetet, inte att universiteten borde ligga närmare näringslivet. Forskning är inte innovation men kopplingen finns.

Patentmiljön och upphovsrätten är hårt debatterad. Det har inte bara rört sig om skydd utan att sprida kunskaper på ett reglerat sätt. Europa får, oavsett hur det går i The Pirate Bay rättegången, förbereda sig på att länder som Kina och Indien kommer att börja hålla hårdare på sina innovation. Särskilt då Kina satt att år 2010 skall 20% av deras totala exportvolym komma från innovationer. Klarar vi att spela patentspelet med NIC-länderna?

I mixen mellan robust upphovsrätt, internationell handel och utbyte samt konkurrenslagstiftning finns mycket av förutsättningarna för innovation. De sätts ofta nationellt och därför ser jag främst att de politiska och ekonomiska resurserna satsas på den debatten.

Intressant

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

  1. Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
  2. Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
  3. Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Veckans skifte: Innovera mera!?

Innovation innebär att göra saker annorlunda. (Från latinets innovare, förnyelse.)

Året 2009 har utnämnts till Year of Creativity and Innovation inom EU. Extra finansiella medel har tillskjutits för att främja innovation, men det tycks än så länge komma i bakgrunden av finanskrisen och ansträngningarna för att hålla uppe gamla strukturer. Vad gör vi för att göra saker annorlunda?

Support excellence in science to attract industry and for “creative system disruption”.

Redan 2006 i rapporten Creating an Innovative Europe konstaterade Esko Aho och hans team att det krävs ett systemskifte för att stärka innovation i Europa. Utöver att fortsätta att arbeta enligt Lissabonagendan skulle EU satsa extra på:

  1. En innovationsvänlig marknad för de europeiska företagen.

  2. Ökad produktivitet inom forskning och utveckling och ökade resurser till vetenskap, industriell FoU samt till kopplingen mellan vetenskap och industri.

  3. Kraftigt förbättrad rörlighet för arbetskraft, riskkapital, samt rörlighet för kunskap över befintliga strukturer.

I OECD:s etablerade definition (Oslo-manualen, 2005) talar man om innovation inte bara när det gäller produkter, utan även om innovation i processer, innovation i sättet att nå marknader och även i organisationen av en verksamhet.

Allt som oftast är det kanske så att teknologisk innovation är drivande och i dess kölvatten följer innovation i tjänster, processer etc. Eftersom tjänstemarknaden står för 70% av BNP och 2/3 av anställningarna inom EU så arbetar man på att fördjupa kunskapen kring innovation i tjänster

I allt högre grad sker innovation utanför företagens väggar i samarbete med leverantörer och kunder. Begreppet “open innovation” myntades av Chesbrough  i boken “Open Innovation: The New Imperative for Creating and Profiting from Technology” (2003).

Enligt en nyligen publicerad OECD-rapport om Kinas innovationssystem har Kina satt mål beträffande forskning och utveckling som kommer att kräva att man ökar resurserna till FoU med 10-15% per år de närmaste tio åren.

Veckans skifte undrar: Var skulle du i första hand lägga resurser för att främja innovation i Sverige och hur motiverar du den prioriteringen?