Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en “digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Ang. den Digitala generationen: Men, vem tänker på barnen?

Lugn! Det finns någon som tänker på barnen. EU tänker på barnen.

Ett vänsterhänt barn
Ett vänsterhänt barn

EU har ett Safer Internet plus programme som utreder, beställer skrivelser, och håller konferenser. Så visst tänks det på barnen, en hel del verkar det som. Safer Internet sätter sprätt på 55 miljoner euro, och även om de har ett par andra verksamhetsområden, så nog tänks det på barn för en stor del av euro-miljonerna.

Vad får man för tankar för ett par miljoner euro?
Inte helt oproblematiska tankar av flera anledningar. Den mest uppenbara anledningen, som i vart fall genast sticker mig i ögat, är att man kan ifrågasätta om det verkligen är statens, eller än värre, EUs, sak att censurera och åldersklassificera innehåll på Internet, i datorspel eller på VHS-kassetter.

Ett annat störande faktum är att EUs krafttag för att tänka är klart redundant. Det finns redan någon som tänker, och betydligt mer än för några futtiga euro-miljoner, nämligen barnens föräldrar. Föräldrar som redan har efterfrågat möjligheter att kontrollera sina barns åtkomst på Internet, och utbudet följer som väntat efterfrågan. Idag finns det mängder av lösningar att köpa! Det är rent av en mogen marknad på området.

Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.
Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.

Och 55 miljoner euro är ju inte en helt oansenlig summa. För 55 miljoner euro kan man t ex förändra resten av livet för 804 571 familjer genom att se till att de får ett “starta eget”-bidrag via Hand in hand. Eller varför inte 12 515 555 myggnät från UNICEF? Se gärna de två sista länkarna som julklappstips!

Safer Internet bedriver även standardiseringsarbete, vilket är ren idioti. Historiskt har Internets standarder vuxit fram genom privata aktörer och forskare, och ofta genom organisationer som ISOC och IETF. Det har fungerat ganska väl än så länge får man ändå tillstå?
Vidare bör inte standarder väljas av byråkrater, utan väljas av konsumenter. Om byråkrater tillåts välja riskerar skattebetalarna att vakna upp med insikten att man fött ett nytt digital-radio projekt vid sin barm.
Byråkrater kan i sällsynta fall förstå sig på tekniken, men de kan, p g a den oöverkomliga informationsbristen, aldrig förstå sig på konsumtionen.

Om Safer Internet programme har någon vettig verksamhetsdel så döljer de den väl. Jag har som tidigare aktiv i denna industri prenumererat på deras nyhetsbrev i två-tre år, och…ehm, ja:
Förnya inte deras uppdrag!

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

“Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok “Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? “Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte “mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Är det OK med GMO nu?

Ja, iallafall om man skall tro den här studien, då verkar genmodifierat i maten vara OK för folk i Europa att köpa.

Kan det stämma? Har vi ett skifte på gång i attityderna? Har inte Jordens Vänner rätt i artikeln att folk inte vet om att det finns? Det har ju varit en hel del konflikter om det, senast med en fransk dokumentär om företaget Monsanto som gick på SVT nyligen.

Kanske så till vida att tusentals människor har riskfritt ätit genmodifierad soja, men få vet om att de har gjort det. Soja används som tillsats i livsmedel, utan att ge konsumenten en fördel i smak eller pris. Därför får larm om GMO stort genomslag, även om de inte stämmer. Ser man inte en tydlig fördel av tekniken som konsument, är man inte beredd att ta minsta risk att larmen kan stämma. Det hårdaste motståndet beror dock inte på okunskap. Eurobarometernas attitydundersökningar visar snarare att de som är mest kritiska till genteknik ofta är välinformerade men tycker att genteknik är ett otillbörligt manipulerande med en naturens ursprungliga, meningsfulla ordning.

Det är därför som absolut spårbarhet i jordbruket blir så problematiskt.

Pingat på Intressant.se