Ett agilt Europa

Waldemar Ingdahl frågar vad som kommer att hända med Europa och den europeiska unionen efter vårens kreditkris.

Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.

Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:

  1. Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
  2. Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
  3. Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
  4. Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.

De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.

Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.

I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.

1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.

3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.

4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.

Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.

[1] – Podcast: “BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)

Ett nytt EU tar form?

Kreditkrisen har skakat om Europeiska Unionen. Kommer den europeiska modellen att överleva? Ser vi ett stort skifte i hur EU kommer att fungera? Blir det mer centralstyrt i från Bryssel eller kommer några starka medlemsstater att ta över?

Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?

Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?

Intressant

Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och “tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara “free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett “race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant