Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Google-koden dekrypterad

Martin frågar om det finns inlåsningseffekter, en strävan efter monopol i informationen? Den effekten finns, och det har sina goda sidor. Det är praktiskt med byarnas enkla och funktionella upplägg. Tänk efter före Facebook och Twitter, jag kommer ihåg vilket enormt arbete det var att skapa upp en hemsida på internet.

Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.

Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).

Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden, men trots ”Don’t be evil” handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Google är ett posthumanistiskt företag.

Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.

Fast.. företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.

Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.

Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.

Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.

Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.

Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.

Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor från nätet. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.

Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?

Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.

Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster.

Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.

Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.

Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.

Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.

Det är skiftet kring Martins fråga om inlåsningen, vilken av affärsmodellerna för internet skall vi välja?

Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

“[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. “We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ang. Framtidens internet: Facebook 2.0

Det talas ofta om datormoln, eller mjukvara som en service (SaaS) och man avser då referera till företelser som Google Apps eller det fluffiga begreppet “Webb 2.0”.

Som Waldemar Ingdahl antyder lite provokativt i veckans skifte, så finns det anledning att fundera på implikationerna när man lämnar över kontrollen, och därmed även ens integritet, i en så stor grad till de som tillhandahåller applikationerna.

Förutom kontroll och integritets problem, finns även en inlåsningsrisk, som kan komma att förvärra de två tidigare. Inlåsningsfenomenet, som världen känner väl genom Microsoftsprodukter, är dock inte absolut. Öppna standarder och full kontroll är värden som fått många att överge eller i vart fall fundera på alternativ till den tidigare ofta enda vägens Microsoft.

En av de datormolns applikationer som har bredast användar bas är Facebook. Facebooks användaravtal har fått mycket kritik. Detta till trots är applikationen enormt populär, och anledningen är helt enkelt att efterfrågan av ett modulärt socialt nätverk finns.

Facebook är på många sätt en anti-tes till 90-talet lösning. D v s de heterogena och pinsamma personliga hemsidor (tänk: GIF-animationer). Facebook är dock centraliserat betydligt enklare att använda, och med mängder av smidiga funktioner för interaktion.

Jag tycker mig med hjälp av den närmast ofelbara dialektiken kunna skönja syntesen:
En renässans för den egna makten över innehållet. Konkurrenter till Facebook som implementerar motsvarande funktionalitet, men erbjuder den under andra avtal och med hjälp av öppna standarder.
Vilket öppnar för mer innovation och pluralism med flera aktörer och framför allt öppna implementationer.
Ett spontant socialt nätverk utan central makt. En applikation som befinner sig i ett moln som du kan sätta fingret på.

Facebook mellan hype och diss

Facebook börjar mista sin attraktionskraft skriver UNT. Det är ingen överraskning, särskilt då det fanns problem inbyggda i den sociala nätverkssiten.

Det som förvånar är att ännu har den omogna IT-branschens cykler av hype och diss. En anledning till det är att den grundläggande debatten om hur verktyg skall integreras saknas, vilket är synd då det gör lärdomar mer dyrköpta än vad de skulle behöva vara.

Björn Lövenlid kommer nära en god förutsägelse, det kanske inte kommer ett nytt Facebook, en killer app som samlar väldigt stora globala användargrupper. Det flesta andra nätverk är

old'em From Top Poker Pro Jonathan Little!'>Learn The Secrets To Texas Hold'em From Top Poker Pro Jonathan Little!

ipe Collections – New Cookbooks 2012'>Delicious Recipe Collections – New Cookbooks 2012

centrerade på ett geografiskt område, ett intresse eller för en viss företeelse. Det var som sagt Facebook också (för collegeungdomar i USA som ville hålla kontakten) men slog igenom då det saknades ett användarvänligt mellanting av hemsida och adressbok. Särskilt användarvänligheten var avgörande, man behövde inga stora kunskaper för att skaffa sig en vettig plats på nätet.

Det var vad Facebook kunde göra, att den skulle fortsätta att samla alla var inte troligt. Men den fungerar väl som ett enklare nätverk för att samla personer till möten, hålla ordning på kontakter o.d. Hade inte hypen kommit igång att det varit lättare att se detta från början.

Artikeln har rätt i att samhället blir splittrat, men fortfarande talar företag och organisationer om koncept som omnipresence i sina nätstrategier: man skall vara närvarande överallt. Det blir dyrt och ineffektivt, och de som kan förändra sig kommer få bättre genomslag för mindre resurser.

zp8497586rq
zp8497586rq
zp8497586rq