00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text “An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller “förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

“In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Ang. Makt, smak och artefakter: Länge leve snobberiet

Joakim Lundblad lyfter i veckans skifte fram frågan om en artefakt kan ha makt eller smak.

Svaret bör kanske vara att artefakten i sig själva aldrig bär på egenskaper som makt eller smak.
Om man inte avser en funktionell egenskap, så som att en glass eller ett mode-magazine minsann har en smak och att ett vapen de facto kan ge makt.
Men om mode-magazinet eller vapnet inte uppfattas för sina funktionella egenskaper hos betraktaren har artefakten inga sådana egenskaper. Tänk: Pennkniv.
Det är istället artefakten betraktad i ett givet sammanhang och relativt betraktaren som den kan betingas med en identitetsbyggande egenskap, som i sin tur kan ge artefakten både makt och smak.

Ibland byts sammanhangen ut fort. En medial storm i ett vatten glass angående klimatförändringar gjorde det tidigare så lyxiga flaskvattnet Evian till en i många läger hatad produkt.
En vit T-shirt med Tomas Ledin kan om den uppfattas som ironisk ge cred-poäng och därmed visa på smak, men kan också om den till exempel kombineras med ett osäkert leende passera som ett artefakt som avser visa på uppriktig idol-dyrkan. I det senare fallet kommer omgivningen att anta att personen ifråga är befriad från smak och insikt i de rådande sociala normerna.

Den eventuella smaken, eller makten i artefakten är således inte enbart relativ betraktarens värderingar, utan även betraktarens uppfattning om artefaktens ägares uppsåt.

Vi kan med hjälp av artefakt försöka kommunicera att vi tillhör en elit av något slag—ett förfarande som ofta kallas snobberi.
Inte sällan handlar snobberi om dekadens, men dekadens i en Svensson-mening, det vill säga slöseri, snarare än omfamnande av ormgropar och opiater.

Och som Johan Hakelius beklagade sig i en intervju med Veckan Affärer:
”Den enda snobbismen som värderas är den omvända. Och det är den enda tråkiga snobbismen.”

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för “Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.