Informationssamhällets önskan om monopol

Informationssamhället och Nätet har nu utvecklats så pass långt att vissa kommersiella områden kan tas för givet. Jag tänker på de nätbaserade tjänster som handlar med någon typ av information. Exempel på dessa är Google, Spotify och Facebook. Dessa tre har gemensamt att de primärt är plattformar för informationsutbyte. Något annat de har gemensamt är att de fungerar bättre ju mer information de har tillgång till. En generell sökmotor blir bättre ju större del av all information som är sökbar. Ett nätbaserat community blir mer intressant för användarna om alla deras vänner redan finns där. En streamande musiktjänst blir mer attraktiv för lyssnarna om alla artister och all musik finns där.

En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Experten som människa eller programvara

För 55 år sedan påpekade Hannah Arendt att auktoriteterna hade försvunnit. Är det ett av vår tids största misstag att tro att vi har slutat tro på auktoriteter? Vi kanske tror mindre på kungen, kyrkan och adeln men dagens auktoriteter är expertisen.

I ett modernt välfärdssamhälle antas ansvarstagande människor lyssna på experter och följa deras råd. Politiker vill gärna hänvisa till oberoende rapporter, eller deras politiks faktabaserade underlag. Experternas makt kan komma rätt nära individen och individens rättigheter, vi behöver inte tala om tvångssterliseringar så mycket som att Socialstyrelsen rekommenderade 6-8 brödskivor om dagen.

Veckans skifte handlar om experten i samhället hur vi fattar beslut.

 Traditionella experter har ännu stort inflytande, men ett nytt skifte verkar vara på väg?

Johan Bahlenberg och tidskriften Fokus kommer med en uppseendeväckande artikel efter de finansiella beslutsmodellernas krascher; Glöm doktorn fråga datorn. Det är smarta system som tas upp, statistiska modeller gör bättre förutsägelser än människor.

Ett alternativ till det smarta systemet verkar vara det distribuerade beslutsfattandet.

Vi kan se det i Juliagruppen, i den strukturomvandling  av partierna som att dricka liberalt beskriver (kolla deras intressanta prognos av valet 2010), i den roll som intellektuell agregator som Joakim Jardenberg uppfyller, eller i Our Visby Agenda av bland annat Joakim Lundblad.

Expert brukade betyda någon som har erfarenhet, rör det sig nu mot att det inte ens är en person? Mot att en datormodell eller ett nätverk tar över beslutsfattandet?

Vilka risker och fördelar kan vi se med utvecklingen?

Intressant

Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows “The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

“Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

  1. Information är inte knapp
  2. Information är inte diskret
  3. Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.

Ang. Pirate Bay: Handlar det bara om innehåll?

Idag inleddes rättegången mot Pirate Bay, och hittills har processen kommit så långt som att målsägandes företrädare visar filmer som visar hur fildelningstekniken fungerar. Det blir alltmer uppenbart att denna rättegång mer än någonting annat är ett möte mellan generationer och deras respektive förhållningssätt till teknik.

Det som skiljer åsikterna i den här rättegången är inte nödvändigtvis någon grundläggande moralisk värderingsuppsättning eller ens synen på upphovsrätten som koncept. Skillnaden ligger i vårt förhållningssätt till det materiella.

Äldre generationer har vuxit upp med en intim koppling mellan idéer och de fysiska objekt som bär upp dem. Man talar om kunskapsprodukter, men man menar allt som oftast snarare boken än de tankar och idéer som boken innehåller. Vad informationssamhället möjliggör är separationen mellan det fysiska objektet och idéerna. Detta måste onekligen leda till en konflikt i den befintliga lagstiftningen.

En möjlig utveckling som beskrivs i Dan L Burks text The Market for Digital Piracy (återfinns i Borders in Cyberspace, 1997) målar upp informationens transformering från kommersiell produkt till en geniun allmännytta (se public goods). Burk pekar på hur marginalkostnaden för att sprida information går mot noll, och hur informationen därmed lämnar den marknad som bygger på att sälja innehåll paketerat i något fysiskt medium (band, cd-skivor etc).

Ett möjligt svar på den utveckling Burk skissar är att underhållning därmed bör behandlas som allmännytta och finansieras genom beskattning. Detta må låta mer än lite tokigt, men liknar i mångt och mycket det förslag som STIM förespråkar nu. Enligt buy cialis online no prescription

ece” target=”_blank”>STIM-metoden bör abonnenter betala en licensavgift till sina internetoperatörer som sedan tillhandahåller fri nedladdning. Resultatet skulle kanske komma att likställa internetoperatörer med en ny sorts radiokanaler som konkurrerar om abonnenter utifrån vilka artister de erbjuder flöden från?

Ett annat, och i min mening mer trovärdigt svar, står att finna i den ursprungliga skillnad som denna post inleds med. I den mån konflikten härstammar ur separationen mellan innehåll och sammanhang/fysiska medium, bör mer fokus läggas på sammanhanget. Det finns två typer av ny, eller förändrad efterfrågan som inte bemöts proportionerligt i dagsläget.

I första hand handlar det om ständigt uppdaterade och sorterade flöden. Johanna Nylander berör detta i sitt svar på förra veckans skifte, och Spotify bevisar och tillvaratar denna efterfrågan med sin lysande musiktjänst.

I andra hand handlar det om sammanhang i form av konserter, exklusivitet och närhet till skaparna. Det senare kan exemplifieras med bandet Nine Inch Nails, som släppte en skiva i flera olika utföranden med olika (fysiska) extramaterial och med möjligheten att vara först med exklusivt material. Även bandet Einstürzende Neubauten har provat denna modell genom att erbjuda fans som betalar lite mer att följa inspelningen av en skiva via videostreaming. Även författaren Stephen King har provat att skriva en bok kapitel för kapitel och bara släppa nytt material efter att han erhållit vissa summor i donationer från läsare.

Lösningen tycks alltså ligga inte i att kriminalisera kanaliseringen av information, utan att erbjuda ett exklusivt och serviceintriktat sammahang till sådan flöden. Den omvandling vi står inför behöver inte på något sätt innebära att upphovsrätten tas från skaparna, men den kommer innebära att vi skiftar vårt fokus från bundet innehåll till fri information.

zp8497586rq

Veckans Skifte: Post Pirate Bay

http://tinyurl.com/ce5uxn
Bilden kommer från en lysande artikel om hjärnans brott mot upphovsrätten: http://tinyurl.com/ce5uxn

Om ganska precis en vecka inleds rättegången mot fildelningstjänsten Pirate Bay. Fram tills nu har debatten i stora drag varit bred till sitt omfång och enkel till sitt innehåll. Man är antingen för eller mot. Men är det så enkelt?

I medierna kan man läsa åtskilliga artiklar om Pirate Bay, men man kan också urskönja en växande debatt om någonting större. I senaste numret av Computer Sweden kan man läsa om Joi Itos tankar kring Creative Commons och hur man tjänar pengar utan upphovsrätt. Tankesmedjan Fores arrangerar på torsdag ett seminarium med titeln “Vem tjänar pengar på fri kultur?“. Nicklas Lundblad skrev 21/1 en understreckare om Lawrence Lessigs Autocad Tutorials – Fastest Way To Learn (60% Comms

ing-Commerce-Thrive-Economy/dp/1594201722/ref=pd_bbs_sr_1?ie=UTF8&s=books&qid=1234217835&sr=8-1″ target=”_blank”>Remix, Robert Laughlins Crime of Reason: And the Closing of the Scientific Mind och en rad andra spännande författare som – om inte på egen hand så tillsammans – skymtar en bild bortom de första upphovsrättskrigen. Tankarna om fildelningsdebattens utveckling och framtid är inte nya i sig, något som blir tydligt om man läser Nicklas Lundblads understreckare från 30/1 2008 på ett snarlikt tema. Vad som däremot är nytt är att vi står inför en öppen drabbning.

Oavsett utgången kommer Pirate-Bay-rättegången innebära ett skifte inte bara i vår syn på fildelning i synnerhet utan även i vår relation till och värdering av information i allmänhet. Veckans skifte behandlar mot bakgrund av detta två frågor, som på sätt och vis är distinkta men samtidigt beror så pass mycket av varandra att de inte bör separeras:

  1. Vilka blir de kortsiktiga effekterna av Pirate-Bay-rättegången?
  2. Hur kommer vi på lång sikt se på relationen mellan individ och information?
zp8497586rq

Ang IPRED: Innehåll eller form?

Debatten om IPRED håller kvickt på att reduceras och bakas in i den dimmiga fildelningsfrågan, denna vortex i vilken nedladdning av musik likställs med bilstölder och snatteri. Frågan låter sig lätt problematiseras bortom dessa plattityder, men starka särintressen får bra betalt, eller vill fortsätta få bra betalt, för att så inte ska ske.

Vad är det egentligen vi värderar i denna fråga? Är det innehållet eller formen, musiken eller dess förpackning eller det vis på vilket den levereras till oss? Svaret torde för de flesta enskilda individer vara att innehållet står över formen, men begreppen blandas ständigt ihop. Musik- och filmindustrin har en något annorlunda avvägning, eftersom formen snarare än innehållet är vad som ställer mat på deras bord. Problemet är att den lilla grupp som värderar formen har så pass mycket större incitament att slåss för sin sak än den överhängande majoritet som värderar innehållet, en situation som känns igen från EUs jordbrukssubventioner.

Låt oss för en stund utgå från innehållet, och skissa några drag av hur framtiden kunde se ut om vi helt släppte greppet om den traditionella formen. Innehållet i fråga är information, och för information kan vi ställa upp tre tydliga trender:

  1. Lagringsutrymmet går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan lagra mer och mer information på mindre och mindre utrymme, och således blir information allt lättare att bära runt på.
  2. Informationsmängden går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan idag i informationsbegreppet innefatta mer än vad vi kunnat tidigare, och utan att lägga någon kvalitativ värdering i denna observation kan vi notera att mer och mer personligt orienterad information produceras av enskilda användare. ett bra exempel är förstås de många musikstyckena på MySpace och de många filmklippen på Youtube).
  3. Informationens primära hållbarhet går mot noll (relativt sett). Information har en primär hållbarhet, ett nyhetsvärde, som avgör den huvudsakliga period under vilken informationen är aktuell och anses köpvärd. Information kan också ha ett nostalgiskt värde, en sekundär hållbarhet, men detta motsvarar sällan eller aldrig dess primära hållbarhet.

Sammantaget säger alltså dessa trendspaningar att vi kommer skaffa oss mer information snabbare, och vi kommer tröttna på den fortare. Det här är på alla tänkbara vis dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin. Deras temporala intäktsfönster minskar mer eller mindre framför deras ögon, och förblindade av vrede tror de att det beror på att någon stulit något från dem. De vet inte vad, eller när eller hur. Men de vet, typ.

Istället för att se dessa tre trender som hot, kan man se dem som grundläggande för en ny typ av marknad. Med ökande informationsmängd och kortare hållbarheter blir det intressant att erbjuda individanpassade informationsflöden med ständig uppdatering. Man skulle kunna tänka sig ett Spotify som låter användaren ställa in sina preferenser för att få ständiga tips och uppdateringar om nyproducerad musik, kommande konserter och andra som också gillar samma musik. Personifieringen av informationsflöden är redan tydlig i nyhetsvärlden, där bloggar lockar till sig likasinnade läsare och fungerar som informationsportaler, och på nyhetssidor där de mest lästa och av läsare högst betygsatta artiklarna framhävs. Sådana tjänster finansieras troligtvis inte genom produktifiering och försäljningen av enskilda varor, utan genom prenumerationsavgifter och annonsintäkter. Även detta är mer eller mindre dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin.

Sett ur ett individperspektiv är frågan innehåll eller form? inte helt olik Eddie Izzards genialiska fråga: Cake or Death?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BNjcuZ-LiSY]

Veckans skifte: Digital kopiering av ettor och nollor

Delar av alliansen kan tänka sig att låta IPRED-direktivets sanktioner om att låta upphovsrättsinnehavara samla ip-adresser begränsas till den kopiering som sker i kommersiell skala. Gott så, troligen kommer det göra lagen ännu mera tandlös. Oavsett vad man tycker om fildelning i sig är de delar i IPRED-direktivet som rör internetoperatörer, upphovsrättsinnehavare och ip-adresser mer eller mindre rättsosäkra och lämnar befogenheter till organisationer som i andra fall är förbehållna polisväsendet.

Debatten kring fildelning, eller digital kopiering av upphovsrättskyddade verk, som är en mer korrekt benämning, har länge stampat på en och samma punkt. I ena änden finns piratpartister, libertarianer som ser upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten, och socialister som vill ha fri kultur till alla och skicka notan till staten. I andra ändan finns flera av de stora upphovsrättsorganisationerna som svenska Antipiratbyrån och Ifpi tillsammans med liberaler som menar att kopieringen är ett brott mot äganderätten och lika med stöld, och socialister som vill värna om kulturarbetarnas levebröd.

Om man släpper den diskussionen om rätt och fel, och i stället tittar på möjligheterna, finns det då sådana? Den digitala kopieringen kommer inte gå att stoppa så länge tekniken tillåts utvecklas, och kanske är själva grunden för en digital fil att den också går att multiplicera i ett oändligt antal utan att originalet skadas av det.

I dagsläget finns det flera kommersiella aktörer som tjänat på att deras digitala varor har kopierats utan tillstånd. Bildbehandlingsjätten Photoshop hade säkerligen inte varit lika marknadsledande i dag om alla som lärt sig det också hade betalat de dryga tusenlappar programvaran kostar. Skivbolagen under The Swedish Model använder fildelning i sin affärsmodel och motsätter sig lagstiftning som reglerar marknaden ytterligare.

Med visst lagstöd emot fri digital kopiering går utvecklingen till gynnasamma affärsmodeller för immateriella verk fortfarande långsamt. Lite har hänt. Spotify är bara i betastadie men har redan fått fantastiska recensioner, och Youtube har tecknat avtal om att visa långfilmer och gamla tv-serier. Kanske närmar vi oss en tid då mer och mer kultur finns tillgängligt gratis online i de stora bibliotek som byggs upp, och hårddisklagring och dvd/skivsamlingar tappar i betydelse.

Youtube finansieras av annonser, Spotify av annonser och abonnemang. På spelsidan är word of warcraft fortfarande en fantastisk ekonomisk succé med miljoner som betalar månadsabonnemang. Om framtiden lyckas acceptera fri kopiering av digitala filer istället för att reglera marknaden med kopierngsbegränsningar, hur kommer affärsmodellerna se ut? Är det samlarprylar eller abonnemangsavgifter som är lösningen? Reklamfinansiering, IRL-upplevelser (som konserter eller biobesök), filantropi, bredbandskatter, eller är det någonting helt annat som kommer öppna våra plånböcker för immateriella verk i framtiden?

Veckans Skifte: Informationssamhällets decentraliserande effekt

MagritteDet finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.

Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.

Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:

“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.

Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”

Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta

Math Without A Calculator! Learn How To Do Math In Your Head!

vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.

När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.

Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.

Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.

Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.

FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.

Math Without A Calculator! Learn How To Do Math In Your Head!
zp8497586rq

Idéarbete för kundval i vården

Petra Orogvaniyova berättar om ett intressant idéarbete.

Den tjeckiska hälsoministern, Tomas Julinek, ser vikten av att utan en förändring av patientrollen kommer inte reformer att lyckas. Patienterna uppträder sällan som kunder, de är rädda för att ställa frågor, invända mot läkarens beslut och att efterfråga tjänster.

Därför hälsoministeriet utfärdat en elektronisk handbok som tipsar hur de kan agera i olika situationer, t.ex. när en läkare vägrar att undersöka dem. Patienterna påminns att ställa frågor om den behandling som de får, att be läkare att tvätta händerna, etc.

Pekpinneaktigt? Nja, det behövs ett mer aktivt kundskap i fråga om sjuk- och hälsovård och för det krävs också ett idéarbete för att förändra synen på relationen läkare och patient. Ett bidragande skäl till att gamla industriella system överlever i sjukvården är just att patienter inte har tillräckligt mycket av en kundattityd i sitt förhållande. Petra har rätt i att det nog svårt att helt få bort kunskapsassymetrin mellan läkare och patient, men ett bra första steg är att öka systemkunskapen.