Förenkla!

Den här texten spinner vidare på det som Waldemars tog upp i sin post “Kan man få lite service?“, som i sin tur var respons på Eriks skiftespost om anti-skiften  och när ny teknik krockar med gammal kultur. Det är en intressant frågeställning med många trådar att nysta i. Det finns fortfarande många avseenden där vårt gamla tänkande begränsar internettjänsterna mer än vad tekniken gör.

Waldemar nämner att den nya tekniken har inneburit att mycket administrativt arbete lagts på kunden och att servicenivån sjunkit. Samtidigt, skulle jag vilja tillägga, ser vi många initiativ till att öka servicen på internet med kundchatter, digitala kundservicefigurer, facebookgrupper, twittrande kundservice mm.
Just nu befinner jag mig i Kalifornien och när jag på turistbyrån i Santa Cruz frågade om Monterey (50 minuters bilväg bort) fick jag till svar att det ligger i ett annat county så det hade de ingen information om. På internet finns det fortfarande alltför många liknande begränsningar. När jag ska åka till Eindhoven måste jag först ta reda på om det finns någon flygplats där, och isåfall om det finns direktförbindelse dit eller vilken flygplats man annars bör åka till. Somliga säger Amsterdam; faktum är att Bryssel är närmre, men det ligger i ett annat land bevars! Tänk om jag på ressajten skrev in Malmö-Eindhoven och fick upp resalternativen Skavsta-Eindhoven, Köpenhamn-Bryssel, Köpenhamn-Amsterdam med kostnadsuppgifter för respektive flygresa samt uppgifter om beräknad tid/kostnad för anslutningar. Det skulle bespara mig en del tid och möda. Ytterligare ett exempel på samma tema: Jag sökte på internet efter en resa från Malmö till Hamburg (35 mil). Hade tåg i tankarna men hamnade på en sida som jämförde flygpriser och som kom upp med 18.500 kronor för det billigaste alternativet. Den föreslagna resrutten var Malmö-Stockholm-Köpenhamn-Hamburg, alla delsträckor med flyg. Återigen, lägg till en databas med uppgiften att det är 1,6 mil mellan Malmö och Köpenhamn och att således Kastrup kan räknas som en alternativ startpunkt.
 
Gamla ansvarsfördelningar gör avstånden större än vad de egentligen är. Jag tror att det finns många barriärer och stuprör att bryta, att många företag vore betjänta av att tänka i större helheter och arbeta med processer för att möta kunderna där de befinner sig. Ofta sätts effektivitet i motsatsförhållande till god service. Man kan också se dem som komplementära. Effektivitet handlar om att hantera resurser och att göra det vi är till för på bästa sätt. Ett företag som sköter sin verksamhet effektivt har goda förutsättningar att också ge bra service. Det handlar inte om att gå från rationaliseringar till att vara “social” och serviceminded – det är fokus och en fruktbar kombination av de båda som ger framgång. Dels att arbeta bredare, och där är samverkan med affärspartners minst lika viktig som den med kunderna. Dels att gräva där man står, att använda den information man har tillgång till på bästa sätt och säkerställa att kuggarna jackar i varandra. Många företag sitter på information som de inte använder sig av. Det är onödigt, nästan genant, att få brev från en bankman om hans semester etc när man upphörde att vara kund i banken för ett halvår sedan. Det är givetvis viktigt att de olika kommunikationskanalerna innehåller samstämmiga uppgifter samt att input från kunderna förs vidare in i företaget och används. Tom Davenport tog upp det i sin bloggpost Web 2.0 versus service 1.0 där han avslöjade att han tar med sig citronklyftor hemifrån till teet på Starbucks, ett företag som har lanserat en idésajt  där 70 personer dittills uttryckt önskemål om just citron till teet.
 
“Stop trying to delight your customers” säger en artikelrubrik i senaste numret av Harvard Business Review.
 
“Delighting customers doesn’t build loyalty; reducing their effort – the work they must do to get their problem solved – does.”
 
Det som gör att kunder är lojala mot företag är när företagen lyckas göra livet enklare för dem. Dålig service kan medföra att kunder överger ett företag/varumärke men extra god service gör inte kunder mer lojala, enligt en undersökning bland 75.000 kunder (B2B och B2C) som presenteras i artikeln. Det framgår också att 57% av telefonsamtalen till företagens kundtjänst kommer från kunder som redan varit inne på hemsidan men inte lyckats göra det som de avsåg att göra.  
 
Jag tror att det som behövs är en syntes av det rationellt effektiva och den sociala samverkan för att skapa värde. Och det är värdeskapande för kund som är nyckeln. Vi kommer ett steg längre genom att företag vidgar perspektivet och samverkar utifrån kundens synvinkel, samtidigt som de arbetar mer genomgripande i alla led för att säkerställa en stabil grund för leveransen av tjänsten/produkten. Vad tror du?

Google-koden dekrypterad

Martin frågar om det finns inlåsningseffekter, en strävan efter monopol i informationen? Den effekten finns, och det har sina goda sidor. Det är praktiskt med byarnas enkla och funktionella upplägg. Tänk efter före Facebook och Twitter, jag kommer ihåg vilket enormt arbete det var att skapa upp en hemsida på internet.

Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.

Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).

Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden, men trots ”Don’t be evil” handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Google är ett posthumanistiskt företag.

Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.

Fast.. företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.

Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.

Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.

Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.

Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.

Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.

Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor från nätet. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.

Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?

Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.

Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster.

Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.

Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.

Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.

Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.

Det är skiftet kring Martins fråga om inlåsningen, vilken av affärsmodellerna för internet skall vi välja?

Intressant

Saknaden av den attraktiva otillgängligheten

Erik Starck frågar i en tidigare post om olika “anti-skiften”, dvs när ny teknik får negativa konsekvenser. Jag vill ta ett personligt n

egativt perspektiv och med den ansatsen belysa den ökade informationstillgängligheten.

Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet att en blanda-funktion i en musikspelare tappar sitt värde när antalet låtar ökar. Om all musik som skapats finns tillgänglig i spelaren kommer man aldrig att få lyssna på något som man vill lyssna på om man väljer att blanda allt material. Man tvingas därför in i ett aktivt val av musik. Samma typ av val måste göras vid alla de on demand-tjänster för film och tv som som blir allt vanligare på nätet.

Jag har själv vid flera tillfällen planerat att ta en lugn filmkväll. Jag har tittat igenom Voddlers arkiv, letat igenom hårddisken med alla filmer jag ännu inte sett, bläddrat runt bland titlarna på videotoppen men inte fastnat för något. Resultatet har blivit att jag zappat runt på TVn hela kvällen, eller småpysslat med onödiga saker och slösurfat tills det blivit dags att gå att lägga sig. Filmkvällen blev inte av för att jag inte kunde välja bland överflödet av film och tv.

I beteendepsykologiska studier har man visat att människan föredrar saker som är svåra att få tag på. Ett attraktivt objekt är förmodligen svårt att få tag på för att andra individer också tycker att det är attraktivt. Om många människor anser att något är bra är sannolikheten stor att det faktiskt är det också. Att något är svårt att få tag på har alltså varit en kvalitetsstämpel och att eftersträva detta har varit viktigt för vår överlevnad.

Överflödet av information gör att en av de viktigaste psykologiska signalerna om vad som är bra eller intressant försvinner. Det finns flera försök till lösningar som betygsättningar och automatiska tips men det finns ännu inget som pratar lika tydligt till vår psykologi som det gamla systemet med otillgänglighet.

“Pull” dödar information och svenskheten

Joakim frågar vad som står på informationssamhällets utelistan. Anders Sandberg pekar i kommentarsfältet på formellsamlingen och dess gelikars död och om hur svåråtkomligt data hamnar i skuggan av det lättserverade. Allt gott så, men vad händer med konsumtionsmönstren när det lättåtkomliga segrar och vidare vad händer med den lika älskade som hatade “svenskheten”?

Sista sidan i varje dags- och kvällstidning har en väderkarta som gäspar trött mot en. Slår man på TV:n vid 19:30 hälsar en punktlig och tillsynes allvarlig nyhetsuppläsare “Go’kväll”.

Allt är en del av den essentiella samhällsinformationen, den homogena ström av information som i åratal har format svenskarna till just svenskar. Mottagarna av informationen är  inte nödvändigtvis intresserade, utan spridandet sker via djupt inarbetade ceremonier, så som de dagliga nyheterna i familjesoffan, morgontidningens trycksvärta under den lagom rostade brödskivan och mjölkpaketetsbaksidas barnbildning med Oboy!-pulver. Att inte ta del i vissa av ceremonierna har varit att ställa sig utanför. Att öppet erkänna ett utanförskap.

Av relativt goda anledningar; bör tilläggas. En gång i tiden borde man faktiskt ha sett på Rapport eller läst morgonbladet för att vara en ansvarsfull medborgare av demokratin. Informationen trycktes ut (push), och för att inte verka bakom flötet stod konsumenten gapandes i andra änden.

Informationen trycks ännu ut, men de som ännu står gapandes i andra änden är en åldrande skara. För vem utan “ett osunt förhållande till nyheter” behöver egentligen en morgontidning om minst fem delar? Inrikes, utrikes, sport, ekonomi och kultur.

Men vad händer när mottagarna avvecklar ceremonierna och istället blir konsumenter? När den passiva kulturella bakgrunden slutar tryckas ut till en bred massa och det istället blir en individuellt selekterad ström av information (typ RSS)? Eller än mer drastiskt, när informationen enbart intas när den efterfrågas (pull)? Är kanske detta det egentliga hotet mot “svenskheten” som de populistiska brunnosarna borde oroa sig över?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, och det är något jag rekommenderar att man gör, men en nation utan enad kulturell bakgrund, och därmed nationalitet, är onekligen en omvälvning. Med våra allt piggare mobiltelefoner, och föralldel antågande läsplattor, är omvälvningen redan här och tränger allt djupare genom de demografiska skickten.

Hur det kommer se ut på andra sidan denna omvälvning tror jag beror på om vi väljer att forma institutioner för krampaktigt identitetsbevaranden eller för en ökande pluralism. Oavsett: omvälvningen kommer.

Informationssamhällets utelista?

När det talas om informationssamhället så är explosionen aldrig långt borta. Informationsexplosionen har kommit att karakterisera hur vi förhåller oss till och diskuterar informationssamhället och Nätet, men riskerar detta starka fokus på ny information att inskränka vårt perspektiv? Vår relation till information handlar ju inte främst om hur vi förhåller oss till ny information, utan snarare om hur vi inordnar det nytt och gammalt i ett system av preferenser, avvägningar och prioriteringar. Explosionsmetaforen är förstås häftig, men för att den ska vara användbar måste vi blicka bortom lågorna och brandröken.

I medial bevakning så väl som i politisk debatt ligger fokus så gott som alltid på det nya – hur det hotar, botar eller revolutionerar. Likaså med information. Intresset har varit stort kring vad som händer när folk publicerar personlig information på Facebook, hur världen förändras när iranska rebeller twittrar eller om Carl Bildt verkligen borde få blogga i tjänsten. Däremot är det få eller inga analytiker som har frågat sig vad som försvinner.

När vi får tillgång till oändligt mycket information från nästan lika många informationskällor ställs vi inför ett prioriteringsdilemma. Å ena sidan handlar det förstås om vilka informationskällor man prioriterar för att få tillgång till viss information – det är i detta deldilemma som mediasfärens mardrömmar om tidningsdöden bor. Å andra sidan handlar det om vilken typ av information som vi prioriterar, både när vi söker information och när vi kommunicerar den.

Hur vi prioriterar typ av och form för information säger en hel del om det samhälle vi lever i. Informationssamhällets existensberättigande – beviset för att vi faktiskt har gått in i en ny samhällsform eller samhällsordning – ligger i mångt och mycket i frågan om vad det är vi lämnar bakom oss. Vilken typ av information (innehåll) har vi valt att prioritera bort, och hur prioriterar vi och förhåller oss till relationen mellan olika innehåll (kontext)?

Veckans skifte handlar alltså om den bortprioriterade informationen. Vad kommunicerar vi inte längre till varandra? Vad bryr vi oss helt enkelt inte om att veta något om längre? Och varför?

Vill man förändra världen måste man våga vara lite nördig!

Experten rör på sig, men varthän? Waldemar gör en skarpögd observation när han lyfter expertrollen i sin skiftesfråga – det händer någonting med experten, men ännu ser vi nog inte riktigt helheten. Jag skulle vilja avvika en smula från Waldemars ursprungliga spår och ägna lite uppmärksamhet åt expertrollen som sådan och experterna som aktörer.  The Economist – Intelligent Life : Twilight of the Polymaths(Specifik länk saknas, men köp tidningen, klart läsvärt artikel!) har i sitt senaste nummer belyst mångsysslarens tynande existens som marginaliseras av – just det – experterna. Samtidigt belyser Waldemar hur wise crowds och en öppen pågående konversation i medielandskapet utmanar experten. Så om experten har tagit livet av generalisten och sedan bragts om livet av en svåravgränsad bloggosfär – vad återstår då?

Jag tror inte att varken experter eller generalister är ett udöende släkte. För att förstå den förändring som nu observeras från flera olika håll tror jag vi måste fokusera på mer än själva experten så som vi känner henne idag.

Expertrollen skulle kunna beskrivas med tre attribut – en anmärkningsvärd kunskap inom något område, den miljö (en uppsättning förutsättningar) som experten verkar i och den funktion experten fyller. Expertens funktion har hittills ofta varit att representera folkets kloka inre röst i samhällsdebatten. Det har varit bekvämt, och säkerligen rätt mysigt också, att förlita sig på experter just för att de är, er…, experter. Den här bekvämligheten har tillåtit att experter bryter sig fria från sin ursprungliga expertiser och blir någon sorts gottochblandatintellektuella – vi vet att de en gång i tiden var anmärkningsvärda inom något ämne men vi kan inte minnas vilket och nu pendlar de mellan TV-sofforna för att kommentera allt från grisinfluensan till mellanösternkonflikten. Rätt nedslående kan man tycka, och det händer tyvärr inte bara i tv-sofforna…

Jag fick för några år sedan en tillsättning av en chefsposition med personalansvar på KTH motiverad med “Han är ju faktiskt doktor i partikelfysik” (Fast det var inte partikelfysik, men ni vet hur det är. Det är inte hamstern i filmen som skrivit brevet…). Jaha. Va bra. Men vad vet han om ledarskap och personalfrågor? Expertrollen har kommit att bli någonting man erövrar inom ett ämne och som per automatik ger en legitimitet inom så gott som vad som helst.

När nu vår uppfattning om experten ifrågasätts tror jag inte att det är ett symptom på experternas tynanade existens. Jag hoppas istället att det är ett tecken på expertisens återfödelse i en ny miljö med nya omständigheter som kräver en ny (eller kanske nygammal) funktion av experten. I takt med att fler kan delta i samhällsdebatten enklare behöver inte experterna vikariera som klok inre röst för för hela opinionen inom alla ämnesområden. Samtidigt som konversationerna i det nya medielandskapet växer och antar nya former skapas också nya utrymmen för och en ny efterfrågan på riktig expertis. Expertbegreppet har kommit att bli en smula urvattnat, men vad det egentligen handlar om och vad jag tror vi behöver är fler nördar. Med nörd avser jag inte något specifikt ämnesområde, det finns nördar inom alla områden, men till skillnad från gottoblandatintellektian känner de väl till sin egen domän och kan förhålla sig till den och vara ödmjuka för andras domäner. Nördarna uppfyller de ursprungliga ideal som vi har reserverat för den allt mer avlägsna experten, och de fyller den med bravur!

Den som vill slå igenom bruset och bedriva framgångsrik opinionsbildning idag ska inte hoppa på varenda förbaskade tåg som passerar ledarsidor, morgonsoffor eller nyhetssändningar. Istället ska man vara tydlig med vad man brinner för, hålla sig till det och visa varför man är bäst på just det man gör. Vill man förändra världen måste man våga vara nördig!

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman “TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt “customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom “det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

Moore’s lag död?

Håller Moores lag på att drabbas av finanskrisen och den exponentiella tillväxten av datachipen bromsa in?

Överraskande för en del, fast egentligen inte. De ekonomiska och praktiska begränsningarna för en teknik kan sätta in långt tidigare än de rent tekniska begränsningarna. Informationstekniken rymmer även de begränsningarna. Vi kan bygga flygplan som Concorde, flyga till månen eller fler bilar av modellen Ferrari Testarossa men det är inte praktiskt, säkert eller att det behövs.

Frågan är vad detta kommer att betyda för vårt samhälles syn om den obegränsade informationen. Vad tror ni läsare?

Intressant

Ang. Grön ideologi: Grön information, att remixa granar och optimera skogar

Något som på senare tid har uppmärksammats är informationsteknikens klimatpåverkan, och man kan exempelvis läsa om hur många gram koldioxid en Googlesökning genererar. Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur många gram koldioxid som går åt för att rapportera om dessa googlegram, och troligtvis skulle man strax upptäcka att jakten på grammen egentligen inte leder till något speciellt konstruktivt. Å andra sidan skulle man kunna fråga sig hur grönt informationssamhället är, eller snarare hur det gröna informationssamhället egentligen ser ut?

Det intuitiva svaret står förstås att finna i molnet (bland annat), som utöver sina många andra lovande egenskaper också möjliggör en resurseffektivare och därmed miljövänligare IT-infrastruktur. Men låt oss gå ett par, eller i ärlighetens namn rätt många, steg längre och fråga oss vad informationssamhällets innersta väsen skulle kunna betyda för, och hur det skulle kunna förändra vår bild av, miljöpolitiken.

Informationssamhället som begrepp handlar i grunden om dynamik, relationer och relativa förhållanden. Information frigör sig från objekt och format, får ett förändrat värde relativt sin omgivning och blir en del av det flöde av konversationer som den allt mer tröskelbefriade kommunikationen har förvandlats till. Men framförallt är allting öppet för förändring på ett hittills oöverträffat och unikt vis. Vad betyder detta för miljöpolitiken?

En av de fundamentala retoriska förankringspunkterna i vilken miljöpolitik som helst är relationen till det naturliga. Det är allt som oftast det naturliga människan förmanas att utgå från / återgå till / värna. Men vad är egentligen naturligt? Det är om man tänker efter närmast hyckleri att tala om orörda, naturliga områden i någon absolut mening. Även om ett område lämnas fysiskt orört är det fortfarande en del av samma ekosystem som närliggande radhusområden, industrier och shoppingcenter.

Det finns idag inga av människor orörda naturområden. Betyder det att det inte finns någonting naturligt kvar? Ja, under förutsättning att människan anses onaturlig betyder det precis just detta, men att exkludera människan från det naturliga är å andra sidan ett inte helt oproblematiskt ställningstagande (vilket i och för sig inte hindrar många från att argumentera utifrån sådana premisser även om de inte säger det rätt ut).

Begreppet naturligt och dess relation till vår miljö gör sig helt enkelt inte så väl som statiskt. Kanske borde vi snarare betrakta det naturliga som ett förändringsflöde som begränsas utifrån ett större systems (ekosystemets) förmåga att robust anpassa sig till förändringarna?

När vi så bestämt oss för en definition av det naturliga – alldeles oavsett hur denna definition ser ut – uppstår snart en rad spännande följdfrågor som avgör hur det aggregerade miljöbegreppet kommer att se ut. Är det vi tycker är naturligt nu fortfarande naturligt om vi återskapar det artificiellt med en sådan precision att vi inte kan skilja det från orginalet? Och digitalt?

Om informationssamhällets människa lär sig att utvinna informationen om det naturliga så att hon när som helst kan återskapa det, vilken roll spelar då växthusgaser och klimathot i hennes vardag? Miljöpolitiken blir då närmast en allokeringspolitisk diskussion om var man ska upprätta sådana naturresurser – optimerade genmodifierade skogar och grönområden – som kan balansera de optimala industriområdena. Den gröna informationen separeras från det fysiska, gröna och ärligt talat rätt träiga formatet.

Visst kommer man fortfarande – och i säkerligen i större utsträckning än idag – tala om energieffektivisering och efffektivisering av resursförbrukning, men de hot man idag talar om blir då helt enkelt balanserande indikatorer som politiken ska förhålla sig till utifrån andra prioriteringar. Vi skyddar och bevarar inte, vi nyproducerar och utvecklar. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om en skogs estetiska värden ska få ge vika för dess effektivitetsgrad, dvs ska vi välja fula modifierade träd med större koldioxidupptagningsförmåga framför den mer traditionella, och rätt mysiga, skog 1.0?

Det gröna informationssamhället ställer enorma krav på både miljö och människor, inte minst eftersom det kräver att vetenskap och forskning inte hålls tillbaka av oro för förändring eller missriktat värn av ett föråldrat, statiskt och i någon mening falskt naturlighetsbegrepp.