Nya skiften, nya frågor

Skiften är bloggen för att spåra disruptiva tidpunkter, då två trender möts och passerar varandra. De tidpunkterna kan överraska även dem som tänker till kring dem.

Ibland tar saker ta slut. Förhållanden ändras, någon flyttar, någon byter jobb, någon skiljer sig, barn föds o.s.v. Intresset för att blogga kan variera över tiden och om något funnits på nätet i åratal så har det funnits i lång tid. När Skiften startade år 2008 så började gruppbloggar komma i ropet. Idag är gruppbloggar inte lika i ropet, men andra former som t.ex. Ajour har tillkommit.

Kanske den disruptiva tidpunkten kom och lämnade oss och många andra förbryllade? För min del var det Erik Starcks inlägg som var omskakande. Känslan av kris har hållit i sig. Det kanske var det 00-talets strålande tider som var onormala? Umair Haque skriver att vi fortfarande inte förstår vad krisen handlar om. Haque beskriver skiftet som ”on hold”. Kanske har han rätt?

Kommer det i framtiden att finnas något talande namn på vår samtid? Ekonomen Tyler Cowen kallar den för The Great Stagnation, att den tekniska utvecklingen har plockat de lågt hängande frukterna och att vi därför har en era av låg ekonomisk utveckling framför oss. Fast Daniel Ben-Ami anser att den stora stagnationen beror på bristande investeringar och en förlust av framtidstro. Ben-Ami lägger mycket av ansvaret på politiker som skyddat gamla samhällsstrukturer. Hur trenderna slog igenom kan ha skett på ett annat sätt än tidigare anat. Jämför det tidiga 00-talets beskrivningar av bobos, nätokrater och kreativa klass med dagens frilansekonomi.

I samhällsdebatt och framtidsanalys verkar utvecklingen på något års sikt nu uppfattas som en blick väldigt långt framåt i tiden. Lösningarna behövs här och nu. Fortfarande råder fruktan, osäkerhet och tvivel. “Framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad” sa författaren William Gibson och det kan vara så att framtiden börjar bli mer jämnt fördelad. Det ställer nya frågor, utan frågor inga svar. Därför är det är lättare att tänka och skriva kring skiften igen.

Från innovationssystem till skalbart risksystem

Det svenska “innovationssystemet” är samlingsnamnet på de skattefinansierade verksamheter vars mål och syfte är att stötta innovatörer då de försöker kommersialisera sina innovationer.

Problemet är att innovation är fel fokus. Faktum är att antalet innovationer i ett land är ett helt ointressant mått som bara kan göra en politiker glad.

Men OK. Låt oss utgå från innovationerna eftersom detta är vad alla talar om. Vad är en innovation? En ny produkt på en ny marknad. Osäkerheten är inbyggd i innovationen, annars är det ingen innovation. Osäkerhet ger risk, för man tar ju en risk när man lanserar något nytt på en ny marknad.

Innovationer kräver sålunda just risk. Det är syret och näringen som möjliggör innovationer som fungerar på en marknad.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Det är inte fler innovationer vi ska jaga utan mer risk. Ett samhälle som belönar risk är ett samhälle som vågar (och kan) skapa många nya innovationer.

“Innovationssystemet” försöker åtgärda frånvaron av risk i övriga samhället men detta är vad vi programmerare brukar kalla en “patch” – en dålig lösning på ett komplext problem. Varför? Flera anledningar men den viktigaste är att den skalar inte.

Med andra ord, risken som “innovationssystemet” tar ger inte upphov till mera risk i samhället. Det blir aldrig ett skalbart system som det har blivit så lyckat i främst Silicon Valley (25% av allt riskkapital i världen finns där).

Systemet stoppar in pengar i ett risk-projekt men sedan tar det slut. Vad som borde hända är att risk-projektet växer, säljs av och skapar nya risk-projekt. Detta är vad som händer om man belönar risk, men det gör vi inte i Sverige (eller kan åtminstone göra väldigt mycket bättre).

Så, flytta fokuset från innovationerna till hur man skapar ett skalbart risksystem istället för ett innovationssystem. Då kommer innovationerna (och jobben) på köpet.

Konservativa kläder

Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.

Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.

Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?

Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.

Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?

Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?

Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

Moore’s lag död?

Håller Moores lag på att drabbas av finanskrisen och den exponentiella tillväxten av datachipen bromsa in?

Överraskande för en del, fast egentligen inte. De ekonomiska och praktiska begränsningarna för en teknik kan sätta in långt tidigare än de rent tekniska begränsningarna. Informationstekniken rymmer även de begränsningarna. Vi kan bygga flygplan som Concorde, flyga till månen eller fler bilar av modellen Ferrari Testarossa men det är inte praktiskt, säkert eller att det behövs.

Frågan är vad detta kommer att betyda för vårt samhälles syn om den obegränsade informationen. Vad tror ni läsare?

Intressant

Den hemliga ingrediensen, innovation

Anna frågar i skiftet om var resurserna borde läggas för att främja innovation i Sverige? Möjligen är skatterna för höga men det handlar om att få in en rätt mix av incitament för att främja innovation och troligen även en attitydförändring.

Innovation är den hemliga ingrediensen till framgång, som jag diskuterade på Economic Forum i Krynica så är innovation eftersökt men sällan uppnådd- särskilt inte i Europa.

Sverige är ju bäst i Europa på innovation enligt European Innovation Scoreboard? Som Pontus Braunerhjelm på Globaliseringsrådet säger så är det genom fler innovationer och fler tekniker som Sverige kan ersätta de jobb som nu försvinner. Sverige ligger på Europagenomsnitt vad det gäller FoU bidrag från staten.

För Globaliseringsrådet skrev Hans Lööf rapporten Innovationssystem, globalisering och ekonomisk tillväxt som en del intressanta tankar att stöta och blöta.

Det finns ju problem med attityderna till risker, misslyckanden och hur vi som samhälle ser på försiktighetsprincipen. Forskaren Daniel B Klein påpekar att tekniska förändringar och innovationer påverkar och förändrar gamla regleringar och antaganden i samhället sådana förändringar är inte alltid populära. Innovation kan snabbt förändras hastigt till sin natur, se på Niklas Zennströms Joost förändrats från hur det såg ut i början december och hur Joost verkar ta form den senaste månaden.

Det finns ett skäl att se frågan nationellt, bortom The World is Flat av Thomas Friedman och den stadsbaserade kreativa klassen som Richard Florida skrev om i Rise of the Creative Class.

Mycket innovationer har fastnat i regleringar och policy, där affärsomkostnader blir avgörande, inte minst då många stora företag tyvärr gärna ser till att regleringarna blir fler. Risken är att vi får en backlash, innovation blir bestraffad, då det produktintegration inte ses som innovation utan en konkurrensbegränsning. Se hur Microsoft inkluderade MediaPlayer i Windows och EU-kommissionen reagerade. 

Ofta används såddpengar som att myndigheterna vill ge en certifiering för bra innovationer. Viss forskning har visat på att de som fått såddpengar och kapital har bra idéer, men risken är att det också stödjer att politikerna skapar upp national champions bland innovatörerna. Att vaska fram vinnarna är en osäker process, så företagarmiljön är viktigare. Skattekrediter är bättre än riktade åtgärder som att skapa upp europeiska alternativ till Google à la Quaero.

Sverige har en mycket hög export av teknik och innovation. Exporten behöver inte alltid vara fördelaktig, det röra sig om att svenska företag och svenskt näringsliv inte kan använda den nya kunskapen. Henrik Ottosson som är docent vid Uppsala universitet vände på steken i en debatt på Ny Teknik med Maria Anvret på Svenskt Näringsliv, då Ottosson föreslog att svenska företag borde anpassas mer till forskarsamhället i samarbetet, inte att universiteten borde ligga närmare näringslivet. Forskning är inte innovation men kopplingen finns.

Patentmiljön och upphovsrätten är hårt debatterad. Det har inte bara rört sig om skydd utan att sprida kunskaper på ett reglerat sätt. Europa får, oavsett hur det går i The Pirate Bay rättegången, förbereda sig på att länder som Kina och Indien kommer att börja hålla hårdare på sina innovation. Särskilt då Kina satt att år 2010 skall 20% av deras totala exportvolym komma från innovationer. Klarar vi att spela patentspelet med NIC-länderna?

I mixen mellan robust upphovsrätt, internationell handel och utbyte samt konkurrenslagstiftning finns mycket av förutsättningarna för innovation. De sätts ofta nationellt och därför ser jag främst att de politiska och ekonomiska resurserna satsas på den debatten.

Intressant

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

  1. Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
  2. Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
  3. Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Hemligheten bakom kreativitet och myten om innovation

Fler funderingar kring Anna Lundberghs skiftesfråga. En undran: vad är innovation? Egentligen.

En vanlig föreställning om innovation är den om det ensamma geniet som plötsligt får en snilleblixt som slår världen med häpnad. Det mest kända exemplet är förmodligen Newton och hans äpple.

Den här bilden av innovation är dock felaktig och faktiskt rent av skadlig. Det menar Scott Berkun i boken The Myths of Innovation. Innovation är en process och innefattar så gott som alltid flera människor och en lång rad misslyckanden och villospår.

I Guy Kawasakis excellenta bok Reality Check intervjuas Scott. Han säger:

Innovation is a practice, a set of habits, and it involves making lots of mistakes and being willing to learn from them.

Det finns en koppling mellan innovation och kreativitet. Scott Burkin igen:

People who earn the label ‘creative’ are really just people who come up with more combinations of ideas, find interesting ones faster, and are willing to try them out. The problem is that most schools and organizations train us out of these habits.

Här finns fröet till hur man skapar ett innovationsvänligt samhällsklimat: fler människor som har fler idéer och är duktiga på att sortera ut de bästa samt viktigast av all: att faktiskt våga testa dem i verkligheten.

Sedan lyfter Burkin också en varningsflagga. Fokusera inte på innoverandet som ett mål i sig. Titta hellre på faktiska problem som behöver en lösning och var sedan gärna innovativ och kreativ för att finna denna. Börja i rätt ände: problemet först, innovationen sedan.

Den som vill se Scott prata om sin bok kan göra det här:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=m6gaj6huCp0&hl=en&fs=1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Innovation genom samarbete: Eric von Hippel om demokratisering av innovation


The wall of International Peace – Arbat Quarter – Moscow. Bild av Jeff Bauche.

Anna Lundberghs första skiftespost handlar om innovation. Hon ställer den öppna frågan om var man bör placera resurser för att främja innovation i Sverige.

Bland kommentarerna på posten efterlyser jag fler människor i samhället med kapital nog att satsa i andras affärsidéer. Vägen dit tror jag (bl.a.) går genom kraftigt sänkta skatter.

Jag inser dock att ytterligare en entreprenör som gnäller på de svenska skatterna är bara tröttsamt, så låt mig anlägga en annan vinkel. T.ex. genom att rota fram en gammal bokrecension jag skrev åt Computer Swedens kultursidor. Den handlar om MIT-professorn Eric von Hippels bok ”Democratizing Innovation”. Jag skrev då:

Den traditionella bilden av hur innovation går till är att en grupp genier sitter i ett rum, kliar sina huvuden och får fram nya produkter i takt med att snilleblixtarna infinner sig. Möjligen låter man sina kunder komma till tals genom marknadsundersökningar eller förslagslådor utanför rummet.

Detta, menar von Hippel, är en föråldrad modell. Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.

Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Den här recensionen publicerades i april 2006. Exemplen på företag som lever enligt Hippels deviser har blivit betydligt fler sedan dess. Att t.ex. ett företag som Nokia skulle släppa hela sin smartphone-plattform som open source:ad mjukvara var det nog få som kunde ana för bara 3 år sedan. Hos IKEA kan vem som helst ladda upp filmer och visa kreativa sätt att använda företagets produkter på. För att inte tala om hur tidningarna på webben omfamnat bloggosfären och låtit dess dialog bli en levande utveckling av den egna produkten.

Så, något håller på att hända. Den innovativa kraften utanför ett företags väggar är för stor för att ignorera. Kunderna blir del av skapandeprocessen, en svårslagen innovationsresurs. Samarbetets tidsålder är här.

Öppnare innovation

Visst pågår det ett skifte där innovation blir alltmer öppen. Procter & Gamble var tidigt ute. Inom Nestlé sker nu 40% av innovationerna i öppna relationer. Och visst skrivs det om att kundbehov måste driva innovation. Ewan Williams berättar här om hur Twitter utvecklats tack vare användarnas kreativitet.

Som delsvar på Jonas önskan om ökad tillgänglighet från akademin: Nyligen lanserades MIT Sloan Teaching Innovation Resources (MSTIR) där skolan – under Creative Commons licens – delar med sig av case studies, fördjupningar, videoföreläsningar inom områdena Sustainability, Industry Evolution och Global Entrepreneurship.