Televisionens död och återfödelse- veckans skifte

Fredrik Skavlan tog Sverige med storm. Den framgångsrike norske talkshowvärden blev en succé för Sveriges Television SVT precis som han varit hos NRK, men en liten händelse sade att allt inte var som vanligt.

Min vän Anders Sandberg skulle medverka i programmet och tala om livsförlängning på Skavlan. Anders satt i Green room och väntade på att det skulle bli dags för honom att gå in i studion. I rummet stod en storbildsteve och visade hur Göran Persson och Anitra Steen talade med Skavlan. Mitt under före detta statsministern utläggningar om livet som pensionär, drog någon av de väntande upp sin laptop och visade ett knäppt klipp från YouTube. Stor munterhet spred sig i lokalen över videoklippet och för att höra bättre från datorns svaga högtalare så stängde de av storbildsteven som störde!

Sveriges Televisions dyra proffsiga flaggskeppsprogram visat på med den bästa TV-tekniken lockade inte ens tittare på plats!

Fortfarande säger många att TV väl inte kommer att försvinna utan anpassa sig till den nya tekniken, är det säkert att så kommer att ske?

I magasinet Inrikes skrev jag om framtidens Teve, hur plattformarna YouTube, DailyMotion, Joost och Hulu skulle kunna skapa framtidens television. Hur går det med teven på webben?

Nu har Joost ändrat inriktning och skall sälja tekniken till andra medieföretag. Experter säger att Joost blev utkonkurrerad av videosajter som YouTube. Jag skulle lägga till en sak, skillnaden mot Hulu var i upphovsrätten och tillgången till ägarnas material. De stora upphovsrättsinnehavarna ville behålla kontrollen över sitt material. Det var därför iTunes, Spotify och andra liknande tjänster kunde ens finnas till. De fick lova att inte ta en för stor andel av marknaden… Voddler från Bredbandsbolaget kallas filmens Spotify, men är Voddler bara mer av samma sak som Joost?

Den här veckans skifte tittar på framtiden för det medium som definierade det sena 1900-talet och början av 2000-talet.

  • På vilken typ av program tittar vi om några år?
  • Hur ser kanalerna ut?
  • Kommer vi vara villiga att betala för att slippa reklam eller vill vi inte betala överhuvudtaget?
  • Vilka TV-vanor kommer att finnas och vilka effekter får det på samhället och politiken?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mvkdYr54f0Y]

Intressant

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…

USA är mer centraliserat

Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.

Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om “vad” man skall säga och “hur” kan mycket väl hänga ihop.

FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Interaktiva medborgare

Med dataspelens framfart får vi medier som är allt mer interaktiva. I stället för att som publik eller åskådare se en film, ett tv-program eller läsa en bok, kräver spelens värld deltagande. Aktiva val, i bland ledda av ett narrativ, men med konsekvenser och slut beroende på handlande.

Dataspelens interaktiva värld omsätter i dag mer än filmens passiva värld. Samtidigt börjar andra medier ta efter, och låter betraktaren bli användare. Kvällspressen efterfrågar både tips och bilder. Filmers slut blir inte alltid självklara. Bloggar och andra vanliga människor tar del i debatten, och envägskommunikation blir allt mer sällare skådad.

Interaktiviteten genomsyrar mycket av det som kallats för “webb 2.0“, med användargenererat material, och många röster i etern. Dock är det fortfarande en balansgång att gå, då det är långt från alla som tar del i den icke-narrativa interaktiviteten. Att aktiveras över en grad som kräver mer än ett par musklick kräver intresse, tid och förförståelse, och skillnaden mellan passivitet och deltagande bli för stor. Samtidigt kan just den korta aktiviteten för somliga vara det som är enklast. Ett långt deltagande, i exempelvis ett spel, följande ett narrativ, kan bli tröttsamt och jobbigt. Passivitet blir enklare.

Dystopin är ett intellektuellt klasssamhälle där aktiva deltagare sätter sig in i politik, frågor och information. Tack vare det aktiva deltagandet och möjligheten att påverka gör de som bryr sig det. De andra lämnas efter, och efter hand blir gränsen för att sätta sig in, alldeles för hög för att kunna bli övervunnen. Kanske är det dit vi är på väg. Kanske är vi där redan idag. Kanske är det så att ju mer öppenhet och interaktivitet vi får, ju mer blir delaktiga i de beslut och den information som tidigare bara var förunnat några.

Oavsett vilket, tycker jag det är ett steg framåt när människor inte bara nöjer sig med att stilla titta på en hjälte som räddar världen i en film. Fler och fler tar steget till att själv spela hjälten som räddar världen. Passiva objekt blir aktiva subjekt. Lite som kvinnlig frigörelse, fast med information.