Ang. Pengar: Två diskretiseringar och jakten på ett lagom

Pengarnas framtid är ointressant. Vad som är intressant är vad pengarna fyller för funktion, och hur behovet för den funktionen ser ut i framtiden.

Så vad är pengarnas funktion? Vi prövar oss på en förhållandevis grovkornig beskrivning. Pengar är en diskretisering, ett sätt för oss att enas om en gemensam enhet med vilken vi kan konkretisera våra olika preferenser och ställa dem i relation till varandra. Pengar översätter mitt gillande till ditt gillande och tillbaka igen. Pengar är också en diskretisering i form av valutor och valutaområden, som avgränsar och särskiljer större trender inom avgränsade populationer från varandra och ställer dem i relation till varandra. Vi har alltså två diskretiseringar:

  • Diskretisering av relativa preferenser mellan aktörer
  • Diskretisering av populationer av handlande aktörer med preferenser

På en lokal, isolerad och helt fysisk marknad är pengar den optimala lösningen för att möjliggöra och effektivisera byteshandel i flera led och med flera aktörer. På en global marknad blir det en smula knepigare, inte minst eftersom det uppstår en relation mellan flera lokala valutor, men pengarna fyller fortfarande sin funktion. Men vad händer när Nätet sänker de trösklar som tid och rum hittills utgjort, upphäver den fysiska knappheten och därmed påverkar randvillkoren på ansenliga delar av den underliggande byteshandeln?

En diskretisering är bara god i förhållande till det system inom vilken den uppstår. Om systemvillkoren förändras är det mycket möjligt att diskretiseringen påverkas, eller till och med blir otillräcklig. I pengarnas fall blir skillnader mellan valutor en störningssignal i en internationell kommunikation där det enda viktiga är vad man har tillgång till i detta nu. Frågan är om störningen är tillräcklig för att det ska uppstå incitament att hitta en annan lösning, och vad denna lösning i sådana fall skulle vara.

Det omedelbara svaret på den frågan är att det antagligen är enklare att förbigå störningen en gång för alla genom modifikationer i mediet än att konstruera en ny valutainstans. Däremot kommer troligtvis många informationsflöden i framtiden utväxlas genom kontinuerlig flödeshandel. Samtidigt kommer pengar fortfarande spela en central roll i våra lokalglobala vardagliga liv, helt enkelt därför att deras funktion där är mer eller mindre ostörd. Den första diskretiseringen tycks alltså mer eller mindre oberörd.

Men det betyder inte att ingenting har förändrats.

Ett globaliserat informationssamhälle öppnar upp för att ifrågasätta den andra diskretiseringen, implementeringen av valutaområden. Det är intuitivt uppenbart att valutaområden inte motsvarar någon explicit avgränsning i preferenser och värderingar inom populationerna som bevistar dem. Valutaområden har historiskt närmast förknippats med nationalstater, men så måste det inte nödvändigtvis fortsätta vara (Och upphör den kopplingen följer en rad fundamentala förändringar av politiska styrmedel och det politiska maktlandskapet).

Med en kontinuerlig och omedelbar global kommunikation och möjligheten att transportera varor och tjänster friktionsfritt (mer friktionsfritt än någonsin förut i varje fall) över hela världen blir det möjligt – och intressant – att fråga sig vad den optimala storleken för ett valutaområde egentligen är. I Sverige har vi hetskt debatterat Eurons och Kronans vara och icke vara, men varför skulle vi inskränka oss till enbart dessa två storlekar på områden?

I den ena extremänden har vi den globala, eller intergalaktiska, valutan. Den lösningen är troligen varken särskilt effektiv eller åtråvärd, men den skulle onekligen öppna upp för en ny och rätt bisarr tolkning av Marx planekonomi.

I den andra änden har vi privata valutor. den troligaste konsekvensen av privata valutor vore en migränpandemi orsakad av att varje individ talar sitt eget, eller en liten skaras, ekonomiska språk men inte intuitivt eller enkelt kan förstå andra. Privata valutor skulle bättre avspegla en individs eller liten grupps värdering av sin omgivning, men så mycket mer än så skulle de nog inte åstadkomma i förbättringsväg.

Den optimala storleken på ett valutaområde kan alltså antas ligga någonstans mellan dessa två extremer, men var? Och måste ett valutaområde vara geografiskt sammanhängande?

Piratens dilemma: vad är en pirat?

Under TPB-rättegången i veckan kunde man ana en attackstrategi hos åklagarsidan som cirklar kring begreppet pirat och hur det bör anses som uppenbart att en webbsajt som kallar sig The Pirate Bay uppmuntrar till illegalt beteende. En närmast ideologisk attack eftersom det skulle innebära ett likhetstecken mellan pirat och kriminell, något som t.ex. Piratpartiet knappast skulle skriva under på (även om jag tycker de borde byta namn).

Men vad är då en pirat? Vad innebär ordet som alla pratar om?

En förklaring, eller kanske snarare en version, ger Matt Mason i sin bok The Pirate’s Dilemma. Se och hör honom tala om boken och piraternas historia här.

De pirater Mason talar om är snarare mönsterbrytare än kriminella. Det är människor som vid ett teknisk skifte snabbt tar till sig de nya möjligheterna och använder tekniken som sin plattform.

Dessa pirater kan vara konstnärer, hackers (i bemärkelsen “hemma-pulare”) eller entreprenörer. Mason själv sände piratradio i London. I boken skriver han om punkrörelsen och discoteken, graffitin och hip-hopen men också piratkopierade läkemedel och open source-programmerare.

Och visst rör sig även Masons pirater ibland i ett legalt gränsland men han ser deras samhällsfunktion som inte helt olik Joseph Schumpeters entreprenörer (“punk capitalists”), de kreativa förstörarna, med den ack så viktiga funktionen att ifrågasätta, bryta ned gamla mönster, prova nya vägar och föra utvecklingen framåt. “It’s how inefficient systems are replaced.” skriver Mason. Ibland innebär detta att man bryter mot existerande lagar, men det är i så fall lagar vars syfte är att bibehålla en struktur.

Ja, en moralisk balansgång, men ur denna synvinkel var Rosa Parks lika mycket pirat som Radio Luxemburg eller 90-talets svenska, unga nyliberaler (med, just det, Alexander Bard, som en av frontfigurerna, vilket visar att pirat är en mental inställning man kan tappa bort när man själv blivit del av strukturerna) som drev svartklubbar samtidigt som de pressade Sverige i mer frihetlig riktning.

Jag vet inte om Piratpartiet eller Piratbyrån delar den här synen på piraten som mönsterbrytare och punkkapitalist men det är åtminstone en annan bild än tjuv och bandit som åklagarsidan kommer att försöka driva.

Det är sällan två samhällssystem står mot varandra i rätten (det är uppenbart att det inte bara är de fyra åklagade männen som är under prövning, utan något betydligt större). Det mest tragiska blir man påmind om när man läser undertiteln till Masons bok:

How youth culture is reinventing capitalism

Just så. Pirate Bay borde inte vara upphovsrättsindustrins fiende, utan dess framtid.

Detta blir också en konsekvens av Masons definition: det finns enbart förlorare i piratkampen.

Man slåss nämligen inte mot piraterna som individer utan mot sin egen framtid.

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok “Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se

Amerikanska bilar får inte säljas i Kina

Anledningen? Ingen bensindriven bil tillverkad i USA når upp till de stränga kinesiska riktlinjerna för miljöfarliga utsläpp.

Om detta kan man läsa i The Toronto Star:

No gasoline-powered car assembled in North America would meet China’s current fuel-efficiency standard.

Artikeln handlar om det stora gröna språnget som Kina genomför. Vidare:

“[…] it is doing far more than Canada, the U.S. or just about any other place to clean up its act. It has begun to impose regulations and targets for car emissions, renewable fuels, carbon storage, forest renewal, energy efficiency and industrial pollution. It’s investing heavily in new technologies, including “clean” coal and alternative power sources. In many ways it’s putting us to shame.”

På tiden, kanske man kan säga, och Kina gör det heller inte av några andra anledningar än rent självintresse. Man vill som land gå med vinst och tjäna pengar. Dålig miljö är dåliga affärer:

This summer’s Olympics provided an immediate jolt. China doesn’t want foul air to spoil its coming-out extravaganza.

On top of that, pollution is taking a terrible health toll: It’s among the country’s leading causes of death. Climate change threatens to eliminate glaciers on the Tibetan Plateau that are the major source of water for China and much of Asia. Freak storms have unleashed death and economic destruction.

The car efficiency standards were inspired by looming fuel shortages and the soaring price of oil, which China must import.

Detta, om något, visar hur viktigt det är att fortsätta sträva mot öppenhet och att idka handel med fattigare länder. Bara så kan de ha råd att rena utsläpp och skapa en bättre närmiljö, vilket också gynnar planeten som helhet.

Klimatforskaren Erland Källén berättar om mängder av svart sot som släpps ut från utvecklingsländer där mat ofta lagas över en öppen eld:

I industriländerna har man kommit tillrätta med en del av de här utsläppen med ny teknik. Idag kommer den största delen av de svarta kolpartiklarna från u-länder, där man ofta lagar mat över öppen eld och värmer upp sina hus med ved eller kol, utan att ha något partikelfilter i skorstenen.

Kolpartiklarna kan spela en mycket stor roll vad gäller uppvärmningen av planeten:

Utsläpp av svarta kolpartiklar har en betydligt större effekt på uppvärmningen av klimatet än vad forskare hittills har trott, visar en ny studie. Bland annat kan partikelutsläppen vara en starkt bidragande orsak till att glaciärerna i Himalaya smälter, säger Erland Källén, klimatforskare vid Stockholms Universitet.

Låt se här nu… Kina är en grön förebild och det kan vara de fattigaste av fattiga som orsakar den globala värmehöjningen när de eldar för att laga mat eller hålla sig varma (tänk på det nästa gång någon ber dig släcka ljuset för att rädda världen). I båda fallen är det handel, välstånd, kapitalism och teknisk utveckling som är vägen framåt.

Lite gammalt hederligt egenintresse verkar heller inte skada.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Optimistiska skiften

Magnus Lindkvist är en intressant trendspanare med egen blogg.

I tisdags höll han tal på Talarforum om optimistiska trender som han inledde med ett klipp från den klassiska TV-serien Jetsons

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DFbuulDiM_U&hl=en]

Det är familjen Flinta, ett 50-tal översatt till framtiden. Där såg Lindkvist ett av problemen med att se skiften- det är produkter och prylar som står i centrum för framtidsförutsägelser.

Där finns ingen förändring av kvinnans roll eller förvärvsarbete, inga skilsmässotrender eller samkönade relationer. Familjefar tjänar pengarna, och familjen gör av med dem.

Pappa George Jetson kommer vid ett fast klockslag till jobbet, där han börjar sin arbetsdag med att lägga upp fötterna på bordet. Han är en company man av klassiskt snitt som är långt borta från makten och därmed också dess övervakning (en stor skillnad mot dagens företag), men då inte heller har kontrollen över sina egna arbetsuppgifter så arbetar han inte heller särskilt självständigt utan just denna övervakning. Självständighet kommer med ansvar.

Osynliga trender är mer intressanta än synliga, sade Lindkvist. Problemet är att trender är antingen för långsamma för att uppfattas, eller så missar man snabba trender då individer och organisationer är fokuserade på sin nuvarande uppgift och inte lägger märke till det oväntade.

Trender är anekdoter om samtid och framtid, och de är särskilt viktigt för ledare att uppfatta dem. Ledare ska inte bara fatta beslut utan också “make sense of the world” för sina medarbetare.

Det är svårt att skildra i media genom “the bad news bias”. Det negativa kräver att man köper tidningen för att skydda sig. Förbättringar kräver inte samma snabba handling.

En trend är punkkapitalism. Från att på 60-talet ha varit ärvda har egendomar gått till att i dag vara förvärvade. Bilden av en kapitalist har gått från att vara Joakim von Anka eller någon punschdrickande fabrikör spelad av Ernst Günther till att bli vem som som helst.

Nåja, Lindkvist illustrerade med Madonna, och fru Ciccone Ritchie är kanske inte riktigt vem som helst. Framtidens entreprenör blir nog mer annorlunda och nyskapande än en entreprenör inom en så etablerad struktur som den senmoderna musik och underhållningsindustrin.

Poängen var tydligare i den språkskillnad han tog upp mellan engelskans “make money” och svenskans “tjäna pengar”. I svenskan verkar det finnas någon annan som betalar dig.

De låga inträdeskraven ger en “alla kan spela” attityd, med en koppling från Lindkvist till punkmusikens attityd av “färdighet är förtryck”.

Lindkvist pekade på några sådana trender som P2P-banking, 3D-printrar med avancerad CADCAM och att vårt samhälle fortfarande har en skola för Jetson-samhället samtidigt som företag hyr någon som tänker annorlunda rent-a-rebel.

Mikromarknader var en annan viktig trend Lindkvist tog upp genom den högre komplexiteten i populärkultur, matkultur o.s.v. öppnar för små nischer. Hans exempel var Mile High Atlanta, en firma med två plan för dig som vill gå med i 10000 metersklubben.

Slutligen tog Lindkvist upp Flynn-effekten. Flynn- effekten handlar om att rön påvisar att förbättrad utbildning och hälsa har ökat medel-IQ med 2,5 enheter per år (mellan 1952-1982 höjdes medel-IQ med 18 enheter hos i-länderna) pekar att intelligens inte är statiskt.

Sammanfattningsvis en mycket tänkvärd trendspaning av Magnus Lindkvist. Det var meningen att visa optimistiska skiften i ett underhållande format, det lyckades han med att ge några viktiga exempel på. Tyvärr fanns inte utrymme att ställa frågor, men några tankar tar jag upp här istället.

Samhällen där pengar ärvs blir mer förvaltande och riskaversiva? Kanske, men de riktas främst mer in på extensiv tillväxt, att göra mer av samma saker. Vågar vi därför göra nya saker? Det är inte säkert, snarast kan man skönja en aversion mot risker. Innovativ tillväxt kräver andra faktorer också: ekonomiska, legala och sociala trender (vilka? Det håller jag på med ett material om). Annars får vi en extensiv tillväxt med lite mer pengar som bäst, och det är inte långsiktigt hållbart.

Sedan borde vi i Sverige vara oroliga över att dessa trender inte märks så mycket. Nyföretagandet är i botten, företagen är inte så punkiga, SMS-lån finns men är inte väl sedda. De företagare som finns måste anpassa sig till ett system som förutsätter arbetsgivare. Rent a pointy haired boss för att slippa F-skattesedeln. Rentarebel sidan i Sverige har varit under uppbyggnad länge, och jag undrar om konceptet verkligen slår här?

Slutligen vill jag lägga en demokratisk fråga på dessa skiften. Vi kan ställa hur demokratiska de är, men jag går med på att de öppnar för fler att delta. Frågan är också hur man får än fler att kunna få ta del av de optimistiska trenderna? Det finns det lyckligtvis handfasta exempel på.

Sedan kommer förstås dessa trender ställer upp nya frågeställningar. Exempelvis när det gäller Flynn-effekten så har vi förmodligen nått så långt vi kan med förbättringar av miljön hos oss, och därför kommer vi in på frågan om human enhancement och bioetiken. Vad händer med våra institutioner om vi släpper in tankar om punkkapitalism och microfacturing?

De här trenderna är delar av viktiga skiften. Lindkvist har rätt att vi måste släppa vårt fokus på produkter och prylar, men för att förstå hur de slår igenom behövs nog också en omvärldsanalys och ett vägande mot värderingar och samhällssyn.

Det idédrivna företagandet

När boken Konsten att växa – med värderingarna i behåll lanserades av Bookhouse Publishing i måndags fick jag en flashback till debatten om etiskt företagande som hölls för några år sedan.

Hur kan ett företag växa med värderingarna i behåll? Det var bokens tema, och verkade snarast negativt inriktat från ett antal fallstudier då företag med som utmärkt sig för starkt etiskt företagande som The Body Shop respektive Ben & Jerry’s blivit uppköpta av internationella storföretag som L’Oréal och Unilever. Just Body Shop och Ben & Jerry’s verkade hålla kvar vid grundarnas intentioner för närvarande, men just växandet verkade föra idédrivna företag bort från sina grundläggande idéer till att bli som alla andra.

Nu höjer jag ett varnande finger för “etiskt företagande”, ofta lägger många en syn att det är fult att tjäna pengar i sin verksamhet. Ofta fick jag intrycket att det är vissa specifika värderingar som avses med “etiskt” och så är förstås inte fallet. Det finns många olika skäl till att driva företag.

Nåväl, om man skall se det positivt har faktiskt det etiska företagandet öppnat mångas ögon för att marknadsekonomin är en mekanism som inte nödvändigtvis bestämmer vad som måste vara en affärsverksamhets utkomst och att entreprenörsskapet breddats än det smala företagande som fanns i Sverige tidigare.

Göran Wiklund från Ekobanken påpekade att det finns mycket lite förståelse från affärsbankerna för ett idédrivet företagande eller ett annorlunda företagande (där kooperativ har svårigheter att få finansiering). Wiklund sade att Ekobanken erbjuder “varma pengar” från borgenskretsar på 10-12 personer som kan ställa upp kapital för företag. Att sådana lösningar behövs ställas upp av banken låter kanske förundransvärt, men företagarmiljön är allmänt rätt tom på sådana alternativa finansieringslösningar jämfört med bankernas “kalla pengar”.

Soledad Piñero Misa från sitt Diferencia talade mycket om värderingsstyrt ledarskap och ökad medvetenhet, men mitt intryck är att Soledad begränsade värderingar och medvetenhet till några få definitioner. Miljömedvetenhet skall vara på ett speciellt sätt, annars är det inte medvetet. Det finns bara en väg att följa.

Forskaren Karl Palmås underströk det jag tyckte var viktigast. Tanken av att marknadsekonomin måste vara ett objektivt, opolitiskt sätt för att producera har splittrats. Det finns nya lösningar på kombinationer av statligt, civilt och privat som uppkommit ur att företaget rör sig bort från att vara en massproducerande hierarki mot nya platta organisationer.

I diskussionen efter presentationen kom frågor som pekade på att CSR- intresset var större för några år sedan. “Etablissemanget slog tillbaka”, verkade uppfattningen vara, där framgångsrika företag bröt mot “small is beautiful” och blev vanliga företag. Uppfattningen verkade ligga i att utöva en press på redan existerande företag att ta till sig CSR, och där låg väl problemet. Ett idédrivet företag, oavsett vilka idéer det följer måste ju också vara framgångsrikt och söka vägar att följa både idéer och vinst då de faktiskt är sammankopplade.

Till viss del är det etiska företagandet en del i återupplivandet av marknadsekonomin, och tanken att det finns många olika sorters kapitalism. Där finns ett intressant skifte, men bara om alla alternativ ges frihet att utvecklas.