Den hemliga ingrediensen, innovation

Anna frågar i skiftet om var resurserna borde läggas för att främja innovation i Sverige? Möjligen är skatterna för höga men det handlar om att få in en rätt mix av incitament för att främja innovation och troligen även en attitydförändring.

Innovation är den hemliga ingrediensen till framgång, som jag diskuterade på Economic Forum i Krynica så är innovation eftersökt men sällan uppnådd- särskilt inte i Europa.

Sverige är ju bäst i Europa på innovation enligt European Innovation Scoreboard? Som Pontus Braunerhjelm på Globaliseringsrådet säger så är det genom fler innovationer och fler tekniker som Sverige kan ersätta de jobb som nu försvinner. Sverige ligger på Europagenomsnitt vad det gäller FoU bidrag från staten.

För Globaliseringsrådet skrev Hans Lööf rapporten Innovationssystem, globalisering och ekonomisk tillväxt som en del intressanta tankar att stöta och blöta.

Det finns ju problem med attityderna till risker, misslyckanden och hur vi som samhälle ser på försiktighetsprincipen. Forskaren Daniel B Klein påpekar att tekniska förändringar och innovationer påverkar och förändrar gamla regleringar och antaganden i samhället sådana förändringar är inte alltid populära. Innovation kan snabbt förändras hastigt till sin natur, se på Niklas Zennströms Joost förändrats från hur det såg ut i början december och hur Joost verkar ta form den senaste månaden.

Det finns ett skäl att se frågan nationellt, bortom The World is Flat av Thomas Friedman och den stadsbaserade kreativa klassen som Richard Florida skrev om i Rise of the Creative Class.

Mycket innovationer har fastnat i regleringar och policy, där affärsomkostnader blir avgörande, inte minst då många stora företag tyvärr gärna ser till att regleringarna blir fler. Risken är att vi får en backlash, innovation blir bestraffad, då det produktintegration inte ses som innovation utan en konkurrensbegränsning. Se hur Microsoft inkluderade MediaPlayer i Windows och EU-kommissionen reagerade. 

Ofta används såddpengar som att myndigheterna vill ge en certifiering för bra innovationer. Viss forskning har visat på att de som fått såddpengar och kapital har bra idéer, men risken är att det också stödjer att politikerna skapar upp national champions bland innovatörerna. Att vaska fram vinnarna är en osäker process, så företagarmiljön är viktigare. Skattekrediter är bättre än riktade åtgärder som att skapa upp europeiska alternativ till Google à la Quaero.

Sverige har en mycket hög export av teknik och innovation. Exporten behöver inte alltid vara fördelaktig, det röra sig om att svenska företag och svenskt näringsliv inte kan använda den nya kunskapen. Henrik Ottosson som är docent vid Uppsala universitet vände på steken i en debatt på Ny Teknik med Maria Anvret på Svenskt Näringsliv, då Ottosson föreslog att svenska företag borde anpassas mer till forskarsamhället i samarbetet, inte att universiteten borde ligga närmare näringslivet. Forskning är inte innovation men kopplingen finns.

Patentmiljön och upphovsrätten är hårt debatterad. Det har inte bara rört sig om skydd utan att sprida kunskaper på ett reglerat sätt. Europa får, oavsett hur det går i The Pirate Bay rättegången, förbereda sig på att länder som Kina och Indien kommer att börja hålla hårdare på sina innovation. Särskilt då Kina satt att år 2010 skall 20% av deras totala exportvolym komma från innovationer. Klarar vi att spela patentspelet med NIC-länderna?

I mixen mellan robust upphovsrätt, internationell handel och utbyte samt konkurrenslagstiftning finns mycket av förutsättningarna för innovation. De sätts ofta nationellt och därför ser jag främst att de politiska och ekonomiska resurserna satsas på den debatten.

Intressant

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

  1. Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
  2. Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
  3. Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Hemligheten bakom kreativitet och myten om innovation

Fler funderingar kring Anna Lundberghs skiftesfråga. En undran: vad är innovation? Egentligen.

En vanlig föreställning om innovation är den om det ensamma geniet som plötsligt får en snilleblixt som slår världen med häpnad. Det mest kända exemplet är förmodligen Newton och hans äpple.

Den här bilden av innovation är dock felaktig och faktiskt rent av skadlig. Det menar Scott Berkun i boken The Myths of Innovation. Innovation är en process och innefattar så gott som alltid flera människor och en lång rad misslyckanden och villospår.

I Guy Kawasakis excellenta bok Reality Check intervjuas Scott. Han säger:

Innovation is a practice, a set of habits, and it involves making lots of mistakes and being willing to learn from them.

Det finns en koppling mellan innovation och kreativitet. Scott Burkin igen:

People who earn the label ‘creative’ are really just people who come up with more combinations of ideas, find interesting ones faster, and are willing to try them out. The problem is that most schools and organizations train us out of these habits.

Här finns fröet till hur man skapar ett innovationsvänligt samhällsklimat: fler människor som har fler idéer och är duktiga på att sortera ut de bästa samt viktigast av all: att faktiskt våga testa dem i verkligheten.

Sedan lyfter Burkin också en varningsflagga. Fokusera inte på innoverandet som ett mål i sig. Titta hellre på faktiska problem som behöver en lösning och var sedan gärna innovativ och kreativ för att finna denna. Börja i rätt ände: problemet först, innovationen sedan.

Den som vill se Scott prata om sin bok kan göra det här:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=m6gaj6huCp0&hl=en&fs=1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ang. e-Romantik: “Whatever ‘in love’ means…”

Under en intervju med Prince Charles och Princess Diana strax efter att de hade förlovat sig frågade enjournalist: “Are you in love?”, var på Diana utbrister: “Oh, yes!”, medans den kontemplerande och lätt medieotränade (samt ev. känslokalle och kärlekslöse) Charles säger: “Whatever ‘in love’ means…”.

Det är tydligt att om man skall försöka definiera kärlek eller romantik, utan att sväva iväg och bli osammanhängande poetisk, så dödar man begreppet.
Ger man sig hän med att reducera romantik, poesi och kärlek i fysikalismens tecken. Så uppstår en hel del frågor.

Eftersom jag är en person med viss kännedom om mina egna brister, så tog jag hjälp av Google. Jag googlade på “romantik” och fann följande “definition” i en gammal Metro kolumn: “Små oväntade saker är äkta romantik.”
Strängt taget betyder det att om världen är determinerad så existerar det ingen romantik, men mindre verklighetsfrånvänt så betyder det att en artificiell intelligensen behöver ta ett par steg bortom det strängt rationella för att vara romantisk i verklig mening.

Många är de chatterbots som fått skamliga förslag genom åren. Den lokala BBSens ELIZA har troligen ifrågasatt en hel del känsloutspel med tillsynes känslomässiga frågor.
En gammeldags chatterbot kan visserligen upplevas både irrationell och full av “små oväntade” utspel, men kan den sägas vara romantisk? Knappast.

Den välriktade slumpen, som kännetecknar kreativitet, och nästan alltid är en syntes av tidigare kända idéer, som antingen ger upphov till en ny idé, eller kanske ett artefakt. Den är lika viktig för de romantiska, så väl som de a-romantiska idéerna och artefakten. Det gäller så väl de knappt romantiska sakerna som hjärtformade prylar, så väl som de verkligt fantastiska där element av omtanke, offer och “känsla” har bakats in.

Romantik är en delmängd av det kreativa, som utvärderas genom dess känslo-utslag det ger hos den det projeceras mot. När man skall implementera en välfungerande AI (i vart fall med hjälp av genetiska algoritmer) är ofta det centrala problemet att skapa en funktion som utvärderar en given handling.
Motsvarande problem för en poesi-skrivande AI föreslog jag vara människor. Kanske kan man tänka sig motsvarande här? D v s att man tränar AI:t med verkliga männsikors reaktioner.

En möjlighet är att plantera en AI på en dating-site och som gör sitt bästa för att flirta med en viss kategori av människor, och som möter sin success-rate genom hur många som faktiskt blir intresserade.

Marknaden för ett romantiskt AI, bör vara stor! Och därmed kanske risken för att en AI kommer och flirtar med dig i en framtid inte helt kan ignoreras.
Den som blir rekommenderad ett klädesplagg eller vara av “någon” som han eller hon kärat ner sig i bör ha mycket stor påverkan. För att inte tala om tillväxtpotensialen för den bedrägerimarknad av s k “Nigeria-brev” som idag sköts manuellt.
Konceptet kan tas vidare med s k robocalls, och marknadsförings möjligheterna ter sig närmast oändliga.

Eller som Lena PH sjunger, “HAL” jobbar i affär:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PfGMf8gOuJw&hl=en&fs=1]

Det urbana rummet: Florida och staden

Framtidens ekonomiska geografi, är temat för Alexander Funcke när han frågar om vilken roll geografin kommer att spela i framtiden. Johanna Nylander ser att småstaden kan hävda sig, utifrån utvecklingen i Malmö och mobila regioner.

Då kommer vi till att diskutera professor Richard Florida och hans tankar om den kreativa klassen. Visst kan man ha en del betänkligheter med Richard Florida och hans budskap. Hans tankar är ganska så Marx-inspirerade (en kreativ klass som äger sin tids viktigaste resurs blir exploaterad av en administrativ klass som håller kvar samhället i en industriell era genom en allians med en tjänsteklass, som fruktar för sina jobb och bidrag, hmmm). Många har tagit upp hans tankar om kulturen, jag har också mina betänkligheter när det gäller Floridas syn på universiteten och deras roll i samhället.

Florida har fått kritik i Sverige efter sitt besök för något år sedan, det har varnats om en Richard Florida-sjuka där ivriga kommunalråd har spenderat pengar på kultur och trendiga grannskap utan att tänka på vilken nytta pengarna gör. Tanken verkar vara att man tror att resultaten, en trendig kreativ klass, kommer att ge upphovet, en god tillväxt och affärsmiljö.

Tydligen så är Sverige ett utmärkt exempel på en kreativ miljö enligt Florida. Jag kan inte säga att Florida och hans böcker riktigt känts utmärkande för Sverige.

Kreativ miljö i Berlin? Alibi för förfall? Kannst du das Funky Business fühlen?

Nu har han kommit med en ny bok Who’s your city? Vad kan vi lära av den? Vi har sett en hel del förändringar i hur folk väljer att bo och arbeta de senaste åren, även om det funnits en backlash. Florida vill peka på att tekniken har lett oss till att dra oss till mega-regioner där just en viss typ av kreativitet fokuseras för en bransch. Dessa mega-regioner står för 17% av världens befolkning, men för hela 66% av BNP och 85% av all innovation. Världen är knappast platt som ju Thomas Friedman påstår utan full av berg och dalar, där det finns kommandohöjder. Dit, till olika kluster med olika specialisering, söker sig olika grupper i den kreativa klassen. Koncentrationen av talang och kreativitet dit går också allt snabbare.

För att lyckas, måste du befinna dig på en viss plats, för där kan du göra de rätta kopplingarna, få de rätta kontakterna och finna den rätt infrastrukturen. Tillsammans med val av yrke och partner är din bostadsort det viktigaste valet i ditt liv.

Visst, jag tycker att Florida har en del bra poänger mot Thomas Friedman, platsen spelar roll. Floridas problem är dock att klustren kan bli för lika varandra. Är det så bra för ett ungt, nyskapande företag att ligga i Silicon Valley att det är värt de höga kostnaderna? En softwaretillverkare till i Silicon Valley får problemet att de mer etablerade i samma bransch har fått upp priserna och kostnaderna i området.

Han rankar staden San Francisco som pensionärvänligast i USA. Det är en trevlig stad, jag tyckte mycket om den när jag besökt den. Men pensionärsvänligt…? Det är höga priser i staden, om man inte fått tag i en hyresreglerad lägenhet (det är svårt), och den ungdomliga befolkningen gör att det finns få tjänster för äldre i staden.

Det är två exempel på att Florida ofta använder den kreativa klassen som ett för snävt begrepp. Visst kan de löna sig för ett ungt startup företag att söka sig till ett mindre etablerat område för att få utrymme att växa, och fler äldre har haft kreativa yrken än att man tillhör den mest trendkänsliga kärnan.

Ett annat påpekande är ju att Mega-regionerna ju faktiskt är rika regioner, med mycket befintlig infrastruktur, handel, entreprenörsskap etc sedan tidigare. Då drar de även till sig nya branscher, och Florida får det bakvänt. Han talar om mega-regioner som skapas av de kreativa näringarna. Exempelvis Stockholm drar ju nytta av det svenska samhällets starka centralisering för att dra till sig nya branscher. Det är inte alltid att Stockholm är bäst för en ny bransch, men vinner ändå.

Florida och Friedman är läsvärda, men de missar en nivå som påverkar påverkar både den platta världen och den kreativa regionen enormt mycket. Utan den pusselbiten så blir nog förståelsen av det urbana rummet ofullständig. Vilken den pusselbiten är? Fortsättning följer…

Pingat på Intressant

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. “Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ‘men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI “skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade “konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en “demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]

Kreativa barn- är det önskvärt?

Den 13 mars besökte jag en föreläsning anordnad av Esbri

Professor Ingegerd Carlsson och filosofie doktor Farida Rasulzada vid Lunds universitet talade om kreativiteten.

Kreativitet är ofta något som får honnörsord, men seminariet tog upp att kreativitet kan vara både ont och gott. Det tar lång tid att utveckla och kännetecknas av lyhördhet, symboliserande förmåga, känslokontroll och förmåga att tänka i flera steg.

Baksidan är ofta lynnighet, passion kombinerat med en självkontroll (Carlsson tog renässanskonstnären Michelangelo som exempel).

Professor Carlsson påpekade att skolor ofta tar kreativiteten ur barnen. Både i USA och i Sverige har studier visat vad lärare anser vara egenskaper hos kreativa barn. Resultatet var: ärlighet, ansvarstagande, vänlighet och logisk förmåga. Det vill säga att man förväxlat kreativitet med att fungera väl i de fasta uppgifter som varit kännetecknande för skolans och de stora organisationernas arbete.

För att kunna producera mer av samma saker var skolans nuvarande utbildning fungerande, men för att kunna innovera- att se nya uppgifter och finna nya lösningar- så behövs förmågan att tänka kreativt. Där står vårt samhälle inför ett stort och svårt skifte. Det handlar om värderingar om kreativiten skall uppvärderas.