Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. “osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: “Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

Att sammanfatta 00-talet för att förstå 10-talet

Förra veckan tittade jag på Henrik Schyfferts försvarstal till 90-talet, The Nineties (finns på SVT Play). För er som inte sett showen kan den sammanfattas med ett försvarstal för och en uppgörelse av 90-talet. Schyffert blickar tillbaka och försöker förstå vad det var som definierade 90-talet, varför vi som genomlevde det gjorde som vi gjorde och vilka värderingar som rådde.

Vi blickar framåt här på bloggen, mot morgondagen, men vill man förstå vad som kan komma härnäst är historien som bekant den bästa guiden. Schyffert menar att varje årtionde blir som ett svar på det föregående årtiondet. En motreaktion om man så vill. Det borde alltså förstå vad som komma skall genom att förstå vårt nuvarande årtionde.

Låt oss göra en snabb färd från 1920-talet och framåt och skriva ned de första orden vi tänker på kring varje årtionden. Kanske kan man lära sig något. (Varför börja vid 1920? Jo, för mig känns det som det första årtiondet med personlighet. Så är det naturligtvis inte, men man måste ju trots allt börja någonstans.)

Here we go. 1900-talet i kortkort version:

1920-talet: flärd, lyx, jazz.
1930-talet: depression, oro.
1940-talet: kaos, krig.
1950-talet: stabilitet, kärnfamilj.
1960-talet: revolution, ungdomskultur.
1970-talet: grönt medvetande, ekonomisk kris.
1980-talet: flärd, yta, yuppiesar.
1990-talet: ironi, “meta”, indie.
2000-talet: ja, vad?

Här lämnar jag över bollen till skiftesskribenterna. Har jag rätt i min sammanfattning av 1900-talet? Hur skulle ni sammanfatta vårt nuvarande årtionde och vad kan det säga om de kommande 10 åren?

Det vore intressant att läsa Tomas Seo från Phorecast och Kristin Heinonen från What’s Next skriva några tankar om saken. Eller såklart om någon annan läsare med egen blogg vill ge sig på att sammanfatta 00-talet. Tangentbordet är ert!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Post-Piratebay: Strömmar och ständiga uppkopplingar

Vi blir mer och mer uppkopplade. Mobilt bredband, trådlösa stadsnät, surf via telefon och dygnetruntpåslagna datorer i hemmen. Kultur transformeras från tunga filer till strömmar. Tillgängliga genom konto som kräver inloggning, bittorrent för ännu mera snabbhet, och pengar direkt till skaparen (efter ett par distribuerande mellanhänder). Fri tillgång efter erlagt månadsavgift, enstaka köp, eller livstidsrättighet som publik/användare. Musikens Spotify och spelens Steam är i förstadiet, för en framtid där formaten kräver ständig anslutning för att kunna spelas upp. Visuell envägskommunikation blir den nya tv:n med underhållning efter efterfrågan, i stället för utmatat enligt tablå.

Troligen lyder den kortsiktiga

utvecklingen för upphovsrättskyddat material så.

Långsiktigt kommer de stora distributörernas makt att förminskas. Skivbolagen tappar sin funktion, liksom förläggare och andra mellanhänders. Vägen mellan skapare och användare blir kortare, fler kommer synas och höras, men det blir svårare att bli riktigt stor. När alla digitala upplevelser är tillgängliga för alla kommer den fysiska upplevelsen uppvärderas, och digitaliteten blir ett verktyg för marknadsföring och identitetsskapande.

Innan något av det kommer att ske, kommer Piratebay fällas, frias och frias igen. Fast just Piratebay-fallet avgör inte förändringen hos upphovsrättsinnehavarna. Den kommer de behöva ta oavsett.

zp8497586rq

Sker idédebatten på bloggarna?

Jonas Morian på PromeMorian skall tala om det intressanta ämnet om partierna och bloggarnaradio Obs i P1 idag.

Två problem dock för uppmärksamheten i partierna.

Det första kommer från det som Erik pejlar från Stefan Hallgren och Henrik Alexandersson. Det råder ett mycket olika belöningsklimat hos politike, internet och bloggarna. Samtalskulturen är skild, där politiken mer gått mot det tekniska och administrativa så har många av de politiska bloggarna blivit långt mer ideologiska och principiella. Det finns ganska få bloggar om den lokala kommunpolitiken, av samma skäl som det verkar vara svårt att engagera folk i den lokala politiken.

Det andra är lite svårare. “Var disku

teras de stora samhällsfrågorna idag? Är det inom de politiska partierna, på tidningarnas ledar- och kultursidor och i tankesmedjorna, som de stora tankarna om framtiden föds?”, frågar OBS-redaktionen på P1 för serien om idédebatt.

“Code is law” sade den amerikanske juristen och upphovsrättsdebattören Lawrence Lessig.  Lessig menar att i informationssamhället förskjuts makten från politiker till dem som utformar tekniska lösningar, programkod och infrastruktur. Ideologin byggs in i systemen.

Det formar inte bara debatter om integritet, upphovsrätt och det som varit på tapeten, men även hur elektronisk demokrati och elektronisk förvaltning byggs upp.  Det är en idédebatt som får allt större påverkan på hur politiken, demokratin och samhället utformas och vilka möten som kan ske mellan medborgare.

Pingat på Intressant

zp8497586rq

Framtida idéströmningar: Med kulturen i framkant

I takt med att tekniken gått framåt har vi i spelens värld sett mer och mer realistiska modeller och avbildningar av verkligheten. Avancerad 3D-teknik närmar sig fotorealism. Liksom film som bara kräver dator, skådisar och en blåskärm till kuliss, kan snart spel ta plats i verklighetstrogna miljöer. Riktigt där är vi inte än när det gäller spel, men näst intill och på god väg.

Sida vid sida om det realismsträvande befinner sig motsatsen. Spelen som tar fiktionen på allvar och inte försöker utmåla världen som verklig. Grafiska stilar präglade av traditionella måleritekniker, där motivet snarare tjänar på att vara just fiktivt.

Post-postmodernism kommer någonting annat. I ett sekulärt analyserande vetenskapsnormativt samhälle finns det stor chans att fiktionen kommer ta större plats. Post-modernismens ständiga kritik, individualism och bidrag till ökad självkännedom och interagerande med omvärlden kan bana vägen till fiktionsromantiken. Vår egen definition av omvärld och samtid kommer spela störst roll, och interaktionen ha större betydelse. Gränsen mellan vad som är möjligt och vad som är teori förminskas, och visioner blir lika med status…

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån –  om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

  • Neuroromantiken
  • Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Veckans skifte: Den digitala generationen

De är ju hela tiden online!

Det var mitt intryck när jag började se hur ofta mina yngre släktingar och bekanta rörde sig på Facebook. Nog finns det visst fog för det, Medierådets rapport Unger & Medier 2008 visar att TV fortfarande håller ställningen som favoritsysselsättning som unga mellan 9-16 år, men att nu i år är det fler som har dator med internet på rummet än TV.

Man talar om de de digitala infödingarna, the digital natives. De som inte bara använder internet, utan också lever genom det. Vad är det som bör omfattas bland barnens internetkultur, vad bör accepteras, och vad bör stoppas?

Frågan tror jag definitivt är viktigare att diskutera än tidigare debatter om skärmberoende gjort gällande.

Pingat på Intressant