Musik som kulturskatt

För ett par veckor sedan tog jag upp skiften kring synen på musik och hur snabbt format blir utdaterade. Nu har de danska biblioteken startat en digital musiklånetjänst som under sommaren kommer vara öppen för alla med ett danskt lånekort (eller ett danskt personnummer). Tjänsten heter BibZoom och poängen är inte bara att erbjuda senaste madonnaskivan, utan att digitalisera kulturarvet.

Så här skriver de om tjänsten “Kulturskatte”:

“Bibzoom Kulturskatte Redaktion byder dig adgang til en stor del digitaliseret materiale fra den danske kulturarv. Gå på skattejagt blandt 50.000 danske retro-reklamefilm, historiske radioreportager, taler af berømte danske personligheder, samt et digitalt dialektkort med optagelser af danskernes sprog i det tyvende århundrede.

Bemærk at der kun er adgang til reklamefilmene, hvis dit lokale bibliotek har købt adgang til Statsbibliotekets AV-pakke; en rettighedssaftale for danske folkebibliotekers brug af rettighedsbelagt lyd, billede og tv.”

Ligger det här inom ramen om vad bibliotek borde syssla med? Är det onödigt? Eller är det enda sättet att tillgängliggöra material som annars stängs in i rättighetssnåren?

“Jag hade till och med en mp3 med den låten”

Minns ni när man “hade” en MP3? Jag youtubade Bobby Brown (låten av Frank Zappa, inte Whitney Hustons idiot till ex-man) tidigare i veckan för att visa en poäng i en diskussion. När låten inte var så igenkänd som jag trodde att den var i de flestas begreppsvärld, utbröt jag att “jag tror till och med att jag hade denna låten som mp3”, för att riktigt understryka att jag lyssnat på låten riktigt mycket.

Jag är lite för ung för LP-skivorna, men jag minns hur man gjorde kassettband efter radio, lekte med mina föräldrars LP-spelare, och hade säkert tjugotre stycken CD-skivor. Den första musik jag köpte för egna pengar var på en CD-skiva, men inte särskilt lång tid senare kom internet och mp3-formatet.

Filformatet mp3 var praktiskt för att det tog så mycket mindre plats. En CD-skiva som med vanligt format rymde 15 låtar klarade av ett hundratal mp3-låtar. De första mp3-låtarna förde jag över via någon annans hårddisk, men jag minns väldigt väl att den första låten jag laddade ner själv från den hackiga modemuppkopplingen hemma var Celine Dions My Heart Will Go On. Det tog över en timma, men var till slut så väldigt värt det.

MP3-spelarna banade väg för Apples storhetstid, och andra teknikföretag passerade med uppgång och fall. MySpace försökte ta över internet ett tag, och banade väg för andra musiktjänster och sajter, där Youtube och Spotify är de högst levande i dag. Själv har jag fortfarande en mapp någonstans med de gamla mp3-spåren, upphittade i en lagmässig gråzon i en preskriberad tidsålder, eller överförda från den där knappa CD-samlingen. Jag har sparat en gammal laptop enbart för att ha en enhet där jag kan spela upp gamla plastskivor, men musiken jag lyssnar på ligger enbart i Spotifylistor, överförda efter humör till min mobil.

Skiften av format för musik har varit tydliga de senaste åren, men inte bara filerna eller plastbitarna i sig, utan också på sättet som man använder den. Hittar man inte en låt i dag på spotify går man vidare till youtube eller till google. Tillgänglighet, strömmar och tjänster är viktigare än att äga plastbitar, och utvecklingen hade aldrig gått den vägen om man inte hade haft en lagmässig gråzon med kopieringsteknik däremellan. Själv lägger jag mer pengar på musik i dag (på spotifyappen och konserter) än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv, och tänker inte ens på det. Men musikskiftena är långt ifrån över. Om fem år lyssnar vi någon annanstans, och nyttjar någon annan tjänst. Klart är att plastbitarna får allt mindre betydelse.