En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.

Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.

Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.

Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.

Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.

Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?

Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.

Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.

Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.

Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.

Intressant

Jag hittade en ganska intressant länk med den svenska företagsamhetens historia. Det som karakteriserar respektive decennium inom den svenska litteraturen från 1940-talet och framåt har jag tidigare bloggat om här.

Och så kommer vi till 2000-talet: IT-krasch, dokusåpor, glykemiskt index, Google och en massa internettjänster, sex, Ryanair, coacher, Kina, Martin Timell-effekten, iPhone.

De kommande tio åren ber jag att få återkomma till efter att vi gemensamt har gjort en fylligare summering av 00-talet.

Vi blickar framåt här på bloggen, mot morgondagen, men vill man förstå vad som kan komma härnäst är historien som bekant den bästa guiden. Schyffert menar att varje årtionde blir som ett svar på det föregående årtiondet. En motreaktion om man så vill. Det borde alltså förstå vad som komma skall genom att förstå vårt nuvarande årtionde.

Låt oss göra en snabb färd från 1920-talet och framåt och skriva ned de första orden vi tänker på kring varje årtionden. Kanske kan man lära sig något. (Varför börja vid 1920? Jo, för mig känns det som det första årtiondet med personlighet. Så är det naturligtvis inte, men man måste ju trots allt börja någonstans.)

Here we go. 1900-talet i kortkort version:

1920-talet: flärd, lyx, jazz.
1930-talet: depression, oro.
1940-talet: kaos, krig.
1950-talet: stabilitet, kärnfamilj.
1960-talet: revolution, ungdomskultur.
1970-talet: grönt medvetande, ekonomisk kris.
1980-talet: flärd, yta, yuppiesar.
1990-talet: ironi, ”meta”, indie.
2000-talet: ja, vad?

Här lämnar jag över bollen till skiftesskribenterna. Har jag rätt i min sammanfattning av 1900-talet? Hur skulle ni sammanfatta vårt nuvarande årtionde och vad kan det säga om de kommande 10 åren?

Det vore intressant att läsa Tomas Seo från Phorecast och Kristin Heinonen från What’s Next skriva några tankar om saken. Eller såklart om någon annan läsare med egen blogg vill ge sig på att sammanfatta 00-talet. Tangentbordet är ert!

Läs även andra bloggares åsikter om 00-talet, framtiden, schyffert, nineties, kultur, skiften, samhälle

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.

Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?

Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.

Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.

Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.

Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.

Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.

Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…

Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.

Pingat på Intressant

Då kommer vi till att diskutera professor Richard Florida och hans tankar om den kreativa klassen. Visst kan man ha en del betänkligheter med Richard Florida och hans budskap. Hans tankar är ganska så Marx-inspirerade (en kreativ klass som äger sin tids viktigaste resurs blir exploaterad av en administrativ klass som håller kvar samhället i en industriell era genom en allians med en tjänsteklass, som fruktar för sina jobb och bidrag, hmmm). Många har tagit upp hans tankar om kulturen, jag har också mina betänkligheter när det gäller Floridas syn på universiteten och deras roll i samhället.

Florida har fått kritik i Sverige efter sitt besök för något år sedan, det har varnats om en Richard Florida-sjuka där ivriga kommunalråd har spenderat pengar på kultur och trendiga grannskap utan att tänka på vilken nytta pengarna gör. Tanken verkar vara att man tror att resultaten, en trendig kreativ klass, kommer att ge upphovet, en god tillväxt och affärsmiljö.

Tydligen så är Sverige ett utmärkt exempel på en kreativ miljö enligt Florida. Jag kan inte säga att Florida och hans böcker riktigt känts utmärkande för Sverige.

Kreativ miljö i Berlin? Alibi för förfall? Kannst du das Funky Business fühlen?

Nu har han kommit med en ny bok Who’s your city? Vad kan vi lära av den? Vi har sett en hel del förändringar i hur folk väljer att bo och arbeta de senaste åren, även om det funnits en backlash. Florida vill peka på att tekniken har lett oss till att dra oss till mega-regioner där just en viss typ av kreativitet fokuseras för en bransch. Dessa mega-regioner står för 17% av världens befolkning, men för hela 66% av BNP och 85% av all innovation. Världen är knappast platt som ju Thomas Friedman påstår utan full av berg och dalar, där det finns kommandohöjder. Dit, till olika kluster med olika specialisering, söker sig olika grupper i den kreativa klassen. Koncentrationen av talang och kreativitet dit går också allt snabbare.

För att lyckas, måste du befinna dig på en viss plats, för där kan du göra de rätta kopplingarna, få de rätta kontakterna och finna den rätt infrastrukturen. Tillsammans med val av yrke och partner är din bostadsort det viktigaste valet i ditt liv.

Visst, jag tycker att Florida har en del bra poänger mot Thomas Friedman, platsen spelar roll. Floridas problem är dock att klustren kan bli för lika varandra. Är det så bra för ett ungt, nyskapande företag att ligga i Silicon Valley att det är värt de höga kostnaderna? En softwaretillverkare till i Silicon Valley får problemet att de mer etablerade i samma bransch har fått upp priserna och kostnaderna i området.

Han rankar staden San Francisco som pensionärvänligast i USA. Det är en trevlig stad, jag tyckte mycket om den när jag besökt den. Men pensionärsvänligt…? Det är höga priser i staden, om man inte fått tag i en hyresreglerad lägenhet (det är svårt), och den ungdomliga befolkningen gör att det finns få tjänster för äldre i staden.

Det är två exempel på att Florida ofta använder den kreativa klassen som ett för snävt begrepp. Visst kan de löna sig för ett ungt startup företag att söka sig till ett mindre etablerat område för att få utrymme att växa, och fler äldre har haft kreativa yrken än att man tillhör den mest trendkänsliga kärnan.

Ett annat påpekande är ju att Mega-regionerna ju faktiskt är rika regioner, med mycket befintlig infrastruktur, handel, entreprenörsskap etc sedan tidigare. Då drar de även till sig nya branscher, och Florida får det bakvänt. Han talar om mega-regioner som skapas av de kreativa näringarna. Exempelvis Stockholm drar ju nytta av det svenska samhällets starka centralisering för att dra till sig nya branscher. Det är inte alltid att Stockholm är bäst för en ny bransch, men vinner ändå.

Florida och Friedman är läsvärda, men de missar en nivå som påverkar påverkar både den platta världen och den kreativa regionen enormt mycket. Utan den pusselbiten så blir nog förståelsen av det urbana rummet ofullständig. Vilken den pusselbiten är? Fortsättning följer…

Pingat på Intressant

Veckans skifte handlar om det urbana rummet. Människans flytt in mot storstäderna är en av 1900-talets kraftigaste trender. Nyligen passerades en gräns då mer än 50% av jordens befolkning bor i storstäder.

Städernas dragningskraft är inte så konstig i ett postindustriellt samhälle, där såväl livstids anställning och guldklocka som bondesamhällets årstidsrytm är saker från det förgångna. Istället bildas det möjlighetsmoln av förändring där människor samlas.

Men, vi står nu inför ett energiskifte som kommer att innebär oljeepokens slut och början på en grönare och billigare energiproduktion. Addera till detta den ökande bandbredden på internet och dess förmåga att skicka sinnesintryck till i praktiken ingen kostnad till vilken plats som helst på jorden och behovet att fysiskt behöva bosätta sig nära andra människor kan komma att upplösas.

Istället för staden som ett kluster av hus och vägar kan framtidens städer bli virtuella mötesplatser. Azeroth hittar du inte i någon resebyrås broschyr men denna plats har 11 miljoner invånare.

Det fysiska mötet är och kommer att vara överlägset det virtuella ännu ett tag. Så länge så är fallet är det resandets kostnad i tid, komfort och energi som kommer att avgöra stadens omfång. Vi som väntar på den flygande bilen har fått vänta länge.

Själv bor jag gärna på landet. Naturen har sin egen lockelse men dragningskraften i stadens valmöjligheter är än så länge starkare. En människa behöver ett hem, en fast punkt. Men vi vill också vara fria, resa, uppleva och bo på jordens alla hörn.

Denna dragkamp mellan trygghet och ständigt sökande efter fler möjligheter blir en sann utmaning för framtidens stadsplanerare. Mitt hopp står fortfarande till den flygande bilen så att jag kan bo på en plats där själen finner ro och leva på en plats där den kan ströva fritt.

Varför nöja sig med det bara det ena?

Uppdaterat: när verkligheten processas av en dator innan den presenteras kan man göra så här:

En ny funktion i Ciscos Telepresence-utbud är möjligheten att översätta ett talat språk i realtid.

Ytterligare ett exempel på att det virtuella rummet kan vara överlägset det fysiska.

Läs även andra bloggares åsikter om urbanisering, politik, urban, flygande bil, teknik, samhälle

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se

Boken har kallats ”ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.