Ang. konservativa kläder: Silikonkuddar och polyester

Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.

Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.

Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.

Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…

Konservativa kläder

Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.

Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.

Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?

Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.

Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?

Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?

Informationssamhällets önskan om monopol

Informationssamhället och Nätet har nu utvecklats så pass långt att vissa kommersiella områden kan tas för givet. Jag tänker på de nätbaserade tjänster som handlar med någon typ av information. Exempel på dessa är Google, Spotify och Facebook. Dessa tre har gemensamt att de primärt är plattformar för informationsutbyte. Något annat de har gemensamt är att de fungerar bättre ju mer information de har tillgång till. En generell sökmotor blir bättre ju större del av all information som är sökbar. Ett nätbaserat community blir mer intressant för användarna om alla deras vänner redan finns där. En streamande musiktjänst blir mer attraktiv för lyssnarna om alla artister och all musik finns där.

En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Kan man få lite service?

Erik frågar oss om när ny teknik krockar med gammal kultur.

Då återvänder jag till Gordon Gekko och banken på 80-talet. Den nya tekniken har, tyvärr, även inneburit att mycket administrativt arbete har lagts ut på kunderna. Det är svårt att köpa mer service om du ens vill, då alla företag lägger sig i samma nisch. För att beställa färdtjänst måste du ringa till Moldavien. Möbelföretaget vill att du bygger din säng själv, men då kan din dåliga montering leda till att sängen håller kortare tid. Du får fylla i allt pappersarbete inför köpet via företagets hemsida.

Tekniken kan, och har, skapat nya tjänsteyrken. Mycket av tekniken är användarvänlig, och är lätta att komma in i. Men det sker relativt lite, för arbetskraft är så dyr relativt tekniken. Ett av skälen är löneskatterna, och problemen för småföretagare att kunna agera på dagens anti-marknader. F-skattare är den nya underklassen.

Så om jag skall plocka ut ett svar till Erik, så är det att den nya tekniken eliminerade den gamla kulturen av personlig, kunnig och engagerad service.

Det är lätt att bli för konservativ och romantisera gamla tider. Servicen var inte alltid bra på 80- och 90-talet heller. Många yrken som nu försvunnit var tråkiga och dåligt betalda. Men behöver vi pressa bort dem före sin tid? I Sverige har särskilt fackförbunden pressat för att få bort lågproduktiva yrken med den solidariska lönepolitiken. Det har skett även inom de serviceyrken, som skulle bilda grunden för den nya arbetsmarknaden. Det handlar alltså inte om någon ondska från företagens sida, utan incitamentsstrukturer.

Det handlar om att få fungerande sociala gemenskaper. Om företag är innovativa, kommer de att finna sätt att använda teknik på ett innovativt sätt. Men om de försöker att undvika risker och kostnader, kommer de att finna på sätt att använda tekniken för det syftet istället. Om service går från rationalisering och effektivisering till att bli en social accelerator med kunder och intressenter, så kan företag dra nytta av hypersamarbetet på webben. Den nya tjänsten är den du själv varit med och skapat för dina behov, inte företagets behov.

Så, vad tycker ni? Rätt eller fel?

Intressant

Noll noll- talet fortsatte äldre trender

Joakim frågar oss om skiften för noll noll talet och vad som sker på 10-talet. Låt oss börja med 00-talet.

Förändringar skedde inom Sell The Latest Karaoke Software & Make Easy Cash

g=2187&line=2010:_Ett_årtionde_till_ända”>teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.

Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.

Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?

Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.

Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.

Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.

Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.

En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.

Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.

Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.

Intressant

Singulariteten som drivkraft

I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.

Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.

Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.

Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.

Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.

Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.

Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?

Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.

Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.

Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.

Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]

Intressant

Hur starkt kommer mobiltelefonimarknaden att utvecklas?

Mobilen håller på att sluka en stor del av vår kommunikation och skapa en röra. Det behövs nya typer av plattformar för att sköta vår allt mer påträngande kommunikation.

Som Joakim har påpekat så har mobilen tagit en stor del av den fasta telefonins plats, vilket tagit med kommunikationen till platser som tidigare var oacceptabla att prata i telefon på. Vissa sätter sig med tjänster som BriteKite och låter sig spåras. Vem behöver FRA när folk gör det frivilligt?

Telefoner kan bli för smarta, kanske inte i sin kommunikation med oss, men att mobilerna kan göra för mycket. Intressant nog har mjukvaran på mobilerna utvecklats mycket snabbare än hårdvaran.

I stället för fast lina blir äger vi desto fler mobiltelefoner. Funktionen för mobilen ändras, telefonen för jobbet, telefonen för privatlivet eller för schackklubben och ofta med olika operativsystem. Dessutom slukar mobilen alltfler funktioner (kameran, kalendern sedan gammalt) som också får nya applikationer utvecklade.

Hur ska tillverkarna hålla igång utveckling, testning och marknadsföring av tiotals olika modeller samtidigt? Just nu så talar många om iPhone. Fast iPhone är ju ett klassiskt stuprörstänkande, och därför tror inte jag att öppna standarder kommer bli starkare framöver.

Snabbheten i utvecklingen ger operatörerna svårigheter att anpassa mobilerna till sin miljö för mobiltelefoni, inte minst viktigt för att kunna erbjuda innehåll.

Kan virtualiseringen vara lösningen på att hårdvaran inte hängt med mjukvaran? Kommunikation och samkörbarhet mellan alla system är bra, men den innebär risker. Vi kanske behöver fortsatt dumma mobiler med många operativsystem?

Kraven på video och högre bandbredd än 3G kommer att bli höga inom något år, hela 90 procent av konsumenttrafiken år 2013 enligt Cisco Visual Networking Index (VNI) som också skriver att trafiken kommer att öka med två tredjedelar fram tills då.

Alexander kan nog låta sladdarna ligga kvar i byrålådan då micro- USB tar över. Det har mobilbranschen beslutat sedan något år, men hittills har få tillverkare hoppat på standarden. Nu kommer kanske lagstiftning från EU.

Och på mobiltelefoni behövs nog att konsumenterna ser upp för missriktad välmenande konsumentlagstiftning.

Det var dåligt av företag att ta höga roamingavgifter för samtal till utlandet men att EU med Viviane Reding gick in och reglerade är ett steg i fel riktning. Då tar operatörerna in sina vinster på annat.

Intressant

Tappat tråden? Den fasta telefonins död och betydelse

Så var hösten plötsligt här, och med den en uppsjö av nya skiften, skiftesspaningar och funderingar från Skiften.se. Nu närmast ett nytt skifte, och en ny fråga till mina kära medskribenter. Denna vecka ska vi rikta våra blickar mot en gammal vän vi har starka band men inte längre några sladdar och trådar till.

The Economist (Leaders: Unwired – länk saknas) skriver denna vecka om den trådbundna, klassiska telefonins långsamma död i USA, och vad som faktiskt händer när amerikanerna klipper sladden och helt går över till att använda mobiltelefoni (och andra lösningar).

Två omedelbara problem belyses i Economist-artikeln: de ekonomiska subventionsmodeller som omger den fasta telefonin kollapsar när allt färre ska bära hela kostnaden, och det ökande trycket på bredbandspenetrationen och mobiltäckningsgraden (i det relativa perspektivet nya tekniska alternativ). Obama har att göra, med ett USA som ligger på 15:e plats i bredbandsligan i OECD och en allt mer instabilt balanserad infrastruktur för telekommunikation. Men det finns mer att säga om den klassiska telefonins långsamma och utdragna död.

Teknikhistorikern Jan Garnert beskriver i boken Hallå! den svenska telefonins historia ur ett tekniskt, socialt och kulturellt perspektiv. Förutom att tolka Strindberg utifrån den omvälvande tekniska förändring han levde i beskriver Garnert telefonen som ett centralt steg i utvecklingen av en gemensam kunskap och sociala relationer:

Röda rummet inleds med att Arvid Falk från Mosebacke blickar ner mot området vid Slussen. Här skulle inom några år miljön drapperas med modernitetens ståltrådsgardiner: telefontrådar dragna från det nya Bellbolagets telefonstation i Gamla stan, över hustaken och vidare mot Södermalm och Norrmalm. Med stöd av järnstativ på hustaken byggdes med ny teknik nya förutsättningar för människors relationer och sociala nätverk.”

Garnerts generella perspektiv på telefonens inverkan på människors vardag kan kontrasteras med exempelvis Lena Andersson-Skogs kapitel “De osynliga användarna” i antologin Den konstruerade världen.

Andersson-Skog noterar bland annat telefonens ekonomiska roll i att snabbare förmedla information på marknaden, men tar därefter desto större fokus på telefonen ur ett identitets- och genusperspektiv. Hon påvisar hur manligt och kvinnligt användande av telefonen kraftigt skiljde sig i reklam och föreställningar:

“Även telefonister framställs i otaliga filmer som skvalleraktiga och mer intresserade av att lyssna på andras samtal än av arbetet i sig. Kvinnan och telefonen är en kombination som väcker en känsla av löje och lättja.

Män och telefoner framställs å andra sidan som en högst respektabel kombination. Män använder telefonen i arbetslivet för att ta emot eller lämna viktig information och för att fatta snabba och avgörande beslut”

Här porträtteras två väsensskiljda telefonkulturer. Andersson-Skog påvisar också hur två faktiskt särskilda telefonkulturer separerade det manliga och det kvinnliga förhållandet till telefonen. Hon understryker även hur en annan men relaterad distinktion kan göras mellan det offentliga (industrialiserade och marknadsekonomiska) och det privata (hushållsrelaterade) telefonerandet.

Andersson-Skog frågar sig om mobiltelefonin bryter mönstret, och noterar att användandet av mobiltelefoner delvis har suddat ut dessa tidigare tydliga användarkategorier, men att vissa spår – som att kvinnor talar längre och mer i telefon än män – ännu kvarstår.

Min(a) fråga(or) till mina medskribenter är: Vad är Din relation till trådtelefonin? Har Du en fast telefon? Och vad tror Du det betyder att vi så sakteliga lämnar den första realtidsbaserade telekommunikation som gjorde entré i våra hem och liv bakom oss?

Vår oväntade framtid

Hur sammanfattas ett årtionde som 00-talet? Jag intervjuade Anders Sandberg, som tidigare gästat Skiften om vad som hänt sedan år 1999. Hur har samhällets syn på internet, organisationer, neurovetenskap, Piratpartiet, transhumanismen etc förändrats sedan konferensen Extro 4 i Berkeley? Vad kommer hända fram till år 2019?

Du kan se intervjun i en serie på fem filmer här

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eOBiVgNY4Ww]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FDhNJCvyV_s]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kez6D_SXrx8]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jIaBMu2-YvU]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ej4q5rU3_R0]

Intressant

Baksmällan från samtidismen är smärtsamma förändringar

Det här mer än en strukturrationalisering. Det här är mer än en lågkonjunktur. Jag tror att Erik har rätt i att kalla veckans skifte den stora disruptionen. Det är kanske att sticka ut nacken, men det finns likheter med den stora förändringen som skedde i industrialismens tidiga fas med den stora paniken och den långa depressionen mellan 1873-96.

Folk är med viss rätta misstänksamma mot Cassandra då det är lätt att skjuta av många varningar och få rätt på någon. Det sker sedan lätt att den minoritet som siade och kriser och katastrofer plötsligt ses som stora genier som kan ha rätt om allting för all framtid.

Det som talar emot Kassandravarningen är att trenderna har kunnat ses över hela linjen en längre tid i samhället.

Det blir så mycket på en gång. Migrationsfrågor, vårt förhållande till jordbruket, bioteknikens genombrott bakvägen genom medicin och läkemedel, medierna omvandlas, klimatfrågor, människans förhållande till maskinerna och datorerna, neuropolitiken, hur vi arbetar och lever. Listan blir mycket lång och det är lätt att vara galghumoristisk i krisens skugga.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vglyHuh2un0]

Samtidismen,  en avsmak för historien och en rädsla att föreställa sig en framtid som inte bygger på samtidens lösningar och strukturer har lett fram till att det inte finns alternativ till dagens institutioner. IF Metall gjorde rätt i att gå med på den epokgörande lönesänkningen. IF Metall förstod att om dagens verkstadsindustri går i konkurs så kommer det inte fram ny jobb, som Dick Erixon påpekade på I hjärtat rebell.

Prognoserna kan, liksom efter krisen 1873-96, säkert gå upp men de nya förhållandena efter disruptionen kan formas av vår samtids värderingar och uppfattningar. Det skulle vara en olycklig utveckling.

Intressant