Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman “TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt “customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom “det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

TVns statussignaler neutraliseras

Waldemar Ingdahls frågar sig i veckans skifte hur TVns framtid ser ut. För att svara (om än smalt) bläddrade jag lite i Jan Gradvalls bok “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” med fokus på status-signalering.

Få apparater eller artefakt har satt sådan påtaglig prägel på det sociala livet, som Erik Starck uttryckte det: massmedia, och TVn i synnerhet, har definierat 1900-talet.

När Sandrews fick tillstånd att sända under en provvecka 1954 hade man inte någon TV i hemmet. Istället fick man söka sig till en av de över 1 000 utplacerade apparaterna runt om i Stockholm. (Alla program under denna vecka var för övrigt reklamfinansierade.) De som köpte en TV under slutet av 50-talet eller det tidiga 60-talet var TVn en stark statussymbol.

Under 60-talet började TVn bli folklig, och det folkliga stillasittandet vid TVn började kräva nya tillbehör till den lysande lådan: TV-soffa, TV-kanna, TV-bricka, TV-bänk och TV-godis är blott ett urval. Givetvis skulle den perfekta familjen ha alla TV-nödvändigheter.

Vad tittandet, och ägandet av TV-apparater, signalerat om tittaren/ägaren har varierat under åren. Från 50-talets och det tidiga 60-talets eftertraktade statusobjekt blev TVn snabbt, i vart fall bland kultureliten, en låda associerad med vulgärt enkla kulturuttryck.

“Programmen är ofta undermåliga. Anständiga och kulturmedvetna medborgare håller därför lådan inlåst i garderoben. Tar fram den som populär-porr när gästerna gått och dörren låsts.”

skrev Jan Myrdal 1966 i tidskriften Dialog.

Alarmismen, och TV-vidskepelse, där man räds allt från strålning till hypnos, var en tidig ingrediens i TV-kulturen. Liksom talandet om TV-barnens slötittande. Ett vagt relaterat citat, som ändå är värdigt att inkluderas är:

“Kanske måste vi ha TV:n på hela dagen för att upptäccka hur lite vi har att säga varandra.”

Ur tidningen Husmodern 1971.

1969 kommer TV2, och 1970 börjar SVT officiellt sända i färg. TV-apparaterna måste uppgraderas och Peps Persson [tack Anders!] hyllar den nya statusjakten i “Hög Standard”.

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
[…]
Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkontrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,

Här om året, när Regeringen gav kronprinsessan Victoria en Platt-TV reagerade Gudmundson över gåvans medelklass-status. Joakim Lundblad frågade sig då den lite bredare frågan vad en artefakt kan ha för inneboende egenskaper.

Medelklass-status? Varför är denna statusegenskap inneboende i platt-TVn?
TV-apparaten har tack vare Myrdal och hans många efterföljare blivit synonym med dumburken. Den lates, den ointressante och den korkades form av eskapism.

Här om dagen skrev Norrköpings Tidningar att jag och mina nya grannar, östgötarna, har flest timmar framför dumburken per dag.
Detta medan min f d hemstad Stockholm ligger i botten tillsammans med Uppsala.

Det är lätt att extrapolera sina fördomar och mena att det är östgötar med lägre utbildning, arbetslösa eller pensionerade som prioriterar TV-tittandet.
Extrapoleringen eller korrelationsvävandet är kanske inte fel. Det finns dock fler fördomar att veckla ut: Stockholmarnas nervösa medvetenhet om de negativa statussignalerna.

– Hur många timmar tittar du på TV per dag i genomsnitt?
( Oj. Och jag som såg på TV hela kvällen igår, å i måndags, å i…; Paris Hilton’s BFF, Lyxfällan och re-runs av Bigbrother. Men jag gick ju på Opera förra helgen! Jag är ju inte en dumburkstittare egentligen. Nästan lite av ett undantag häromsistens; faktiskt… )
– Näe. Det blir inte så mycket. Det är ju nyheterna och så dokumentärer. Blir mest SVT.

De “medvetna” Stockholmarna skäms för sina många timmar med lätttuggade amerikanska humorserier. Varje skratt har vi lärt oss ska skuggas av den smutsig känsla super-stimuli “bör” medföra, tänk: smågodis-, pornografi- eller drogångest.

Framtidens dumburk är inte en dumburk, utan blott en platt-burk av möjligheter. Neutral till sitt innehåll. Det Myrdal känner som “populär-porr” kommer inte vara nödvändigt förknippat med “TVn”. Lika gärna kan den förknippas med porr i sin prefix-fria form, live-sända styrelsemöten, eller föreläsningar från världens universitet.

TVns framtid är Internet. Hur länge vi kommer tala i termer av TV är dock oklart. Tele-vision, eller försvenskat: fjärr-syn, är knappast en spektakulä egenskap när det är en del av det icke-spatsiala Internet. Vidare ska man komma ihåg att TVn kallades för bildradio när den kom. Internet-TV är må hända inte det slutgiltiga begreppet?

[Historiska uppgifter och flera citat är fräckt snodda ur Jan Gradvalls “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia”.]

Televisionens död och återfödelse- veckans skifte

Fredrik Skavlan tog Sverige med storm. Den framgångsrike norske talkshowvärden blev en succé för Sveriges Television SVT precis som han varit hos NRK, men en liten händelse sade att allt inte var som vanligt.

Min vän Anders Sandberg skulle medverka i programmet och tala om livsförlängning på Skavlan. Anders satt i Green room och väntade på att det skulle bli dags för honom att gå in i studion. I rummet stod en storbildsteve och visade hur Göran Persson och Anitra Steen talade med Skavlan. Mitt under före detta statsministern utläggningar om livet som pensionär, drog någon av de väntande upp sin laptop och visade ett knäppt klipp från YouTube. Stor munterhet spred sig i lokalen över videoklippet och för att höra bättre från datorns svaga högtalare så stängde de av storbildsteven som störde!

Sveriges Televisions dyra proffsiga flaggskeppsprogram visat på med den bästa TV-tekniken lockade inte ens tittare på plats!

Fortfarande säger många att TV väl inte kommer att försvinna utan anpassa sig till den nya tekniken, är det säkert att så kommer att ske?

I magasinet Inrikes skrev jag om framtidens Teve, hur plattformarna YouTube, DailyMotion, Joost och Hulu skulle kunna skapa framtidens television. Hur går det med teven på webben?

Nu har Joost ändrat inriktning och skall sälja tekniken till andra medieföretag. Experter säger att Joost blev utkonkurrerad av videosajter som YouTube. Jag skulle lägga till en sak, skillnaden mot Hulu var i upphovsrätten och tillgången till ägarnas material. De stora upphovsrättsinnehavarna ville behålla kontrollen över sitt material. Det var därför iTunes, Spotify och andra liknande tjänster kunde ens finnas till. De fick lova att inte ta en för stor andel av marknaden… Voddler från Bredbandsbolaget kallas filmens Spotify, men är Voddler bara mer av samma sak som Joost?

Den här veckans skifte tittar på framtiden för det medium som definierade det sena 1900-talet och början av 2000-talet.

  • På vilken typ av program tittar vi om några år?
  • Hur ser kanalerna ut?
  • Kommer vi vara villiga att betala för att slippa reklam eller vill vi inte betala överhuvudtaget?
  • Vilka TV-vanor kommer att finnas och vilka effekter får det på samhället och politiken?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mvkdYr54f0Y]

Intressant

Framtidsmannen: Som sedd på TV

När jag växte upp på 80-talet hette TV-seriernas hjältar sådant som Sonny Crockett, Zeb Macahan och Michael Knight. På film spände Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren musklerna ikapp och på skolgården pågick ständiga diskussioner om livsnödvändiga frågor som vem som skulle vinna en fajt mellan Bruce Lee och Rocky.

Skildringar av framtiden var dystopiska och brutala när det inte var rena sagor.

Johannas skiftesfråga om Framtidsmannen fick mig att titta lite extra noga på dagens TV-serier, särskilt de som försöker skildra en framtid.


Då.

En TV-serie som är en ren fortsättning på 80-talets meste machofigur, Terminator, är Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Den ursprungliga terminatorn, i filmen från 1984, var en benhård mördarmaskin, helt avmänniskofierad och reducerad till mannens kanske mest centrala uppgift: jakten. I uppföljaren blir terminatorroboten något mer mänsklig och får också beskyddarens och fadersgestaltens roll. Mest macho i den filmen är annars Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor.


Nu.

I tredje filmen är terminatorn en kvinnlig figur men den filmen kommer nog att gå till historien som parentes i Terminator-mytologin. TV-serien är bättre. Summer Glau spelar mördarroboten Cameron med uppgift att försvara tonårspojken John Connor mot andra mördarrobotar. Till sin hjälp har hon Johns mamma, Sarah, spelad av Lena Headey.

Som bekant för de som sett filmerna kommer John i framtiden att leda ett människornas uppror mot robotarna, som fått för sig att mänskligheten bör utrotas – termineras. Maskinerna skickar då en robot tillbaka i tiden för att ta livet av John innan han blir vuxen. Något Sarah och Cameron sätter stopp för om och om igen.

Se serien här.

En annan TV-serie med framtidsinslag är Eureka. Serien utspelar sig i en liten stad någonstans i USA där någon statlig organisation har samlat landets skarpaste hjärnor för att i avskildhet kunna forska och experimentera sig fram till nya genombrott. I detta samhälle av supergenier hamnar Jack Carter med sin dotter Zoe. Jack är stadens sheriff och en av få invånare med normal IQ och större intresse av baseball än kvantfysik.


Medelmåtta. Pappa.

En medelmåtta bland genier, alltså.

Här i ligger seriens bärande idé då Jack får med sitt vardagliga och medelmåttiga sätt att betrakta saker och ting lösa de problem som uppstår när något experiment går fel och tiden börjar gå baklänges eller en gigantisk magnet råkar dra till sig rymdskrot som bombarderar staden.


Geni. Dotter.

Högsta hönset i byn är Allison Blake. Kvinna, såklart.


Geni. Chef.

Machopriset i serien går till Jo Lupo, Jacks vapendragare och kollega. Hon läser lika gärna Guns & Ammo som Cosmopolitan (även om hon försöker gömma de sistnämnda från sin kollega).


Macho. Kompis.

På stora duken ser vi lille roboten Wall-E räddas av sin stora kärlek, den avancerade och moderna Eve. Roboten Eve är till en början avigt inställd till Wall-E men lär sig efter ett tag älska den lille krabaten. Han städar ju åtminstone upp efter sig, städrobot som han är.

Detta är bara tre exempel men de är tecken på en tydlig trend i populärkulturen: framgång, styrka och mod håller på att bli kvinnliga attribut samtidigt som mannen reduceras till medelmåttlig bifigur. Rambo-typen är ingen framgångsrik människa på 2000-talet.

Fast det är inte mannen som får stå tillbaka för kvinnan. Istället växer en ny slags idealmänniska fram som är en kombination av de båda traditionella könsrollerna.

Förenklat: män med känslor och kvinnor med stake.

Daniel Pink skriver om hur framgång hamnar hos de som kan utnyttja både den högra och den vänstra hjärnhalvan, logik och känsla. På samma sätt kommer de som kan kombinera det bästa ur de traditionella mans- och kvinnorollerna att bli vinnare. Som nämnts tidigare på bloggen håller det på att ske en uppdelning mellan kropp och identitet som ytterligare kommer att accelerera denna trend.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OlLCqVKwWJk&hl=en&fs=1]
Stål och muskler.

Skillnaden mot min barndoms 80-tal är påtaglig. Men, någonstans på en skolgård just nu diskuterar förmodligen några 12-åringar vem som skulle vinna en fajt mellan Arnolds terminator och Summer Glaus dito. Även om vissa saker ändrar sig kan vi vara rätt säkra på att andra är sig lika. Jag skulle dock sätta en 50-öring på Glau.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_RGQGI7V8o8&hl=en&fs=1]
“Some times they go bad.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

  • Unikitet
  • Dyrbarhet
  • Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?