Ang. konservativa kläder: Silikonkuddar och polyester

Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.

Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.

Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.

Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…

Bortom piratromatik och särintressepolitik

OK, så föll domen i Pirate Bay målet. Kanske med förvåning över domen. Jag tippar att när domen överklagas så kommer straffet att sänkas i nästa instans.

Nu kanske den politiska debatten om upphovsrätten kan börja på riktigt? Tidigare behandlade jag att frågan inte går att lösa helt med nya betalningsmodeller och affärsmodeller

Det skulle behövas en mycket bättre debatt om upphovsrättens betydelse och vad som skall åstadkommas med den. Här behövs en översikt som både är realistisk och visionär. Visst, det finns många internationella avtal som Sverige och Europa måste förhålla sig till, men utrymmet är ändå stort för politiken att röra sig på.

Journalisten och författaren Anders Rydell påpekar i Wired

Rydell: I think it’s a huge credibility problem for the record companies that their spokesmen almost always are lawyers. At least in Sweden, they’re up against non-profit pirates driven by ideological beliefs. The lawyers are professionals; they speak on their clients’ behalf and get paid for doing so. In an argument, the pirates always win the credibility contest. But I think we’re missing out on an important aspect: The copyright holders need to start arguing their case.

Piratpartiet spås vinna på domen, med Pirate Bay som martyrer. Kanske det. Förhoppningsvis sätter den också igång en ideologisk debatt inom partiet bortom ett motstånd mot dagens upphovsrätt. Vad är det för informationssamhälle som piraterna vill bygga? Där räcker det nog inte bara med att sikta på vågmästarställningar.

Så låt oss se positivt på tiden efter Pirate Bay domen. Nu kan debatten om upphovsrätten vitaliseras.

SvD 1 2 3 4, DN 1 2 3, SydSv 1 2 3 4, AB, Exp 1 2 3, Resume, VA, Dagbladet, VG.

Intressant

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows “The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

“Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

  1. Information är inte knapp
  2. Information är inte diskret
  3. Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.

Anarchy, “choice of law” or “acts of God”?

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: “Information wants to be free.” John Perry Barlow sägs ha myntat uttrycket. Det stämmer inte Stewart Brand myntade uttrycket “Information wants to be free” år 1983, och Brand fick det rätt första gången

“Information wants to be (politically) free”

Nicklas Lundblad ger oss en tillbakablick till internets barndom med John Perry Barlow och artikeln The Economy of Ideas. Det stämmer, texten är en klassiker. Detta är kanon för cypherpunk. Här ser vi grunderna för tech policy och en hel del IT-juridik träda fram. Som frågan om vem som ursprungligen myntade citatet visar, så kom Barlows text från en öppen och kreativ miljö. Det ligger mycket i Lundblads poäng om att sätta skapandet i centrum snarare än kopierandet.

Fast vi måste ge Barlow lite utrymme. Internet från mitten av 1990-talet är nästintill oigenkännligt för oss från det avlägsna 2000-talet. Titta på den här parodin av hur Jack Bauer skulle ha arbetat i TV-serien 24 om den utspelat sig år 1994

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JMLH_QyPTYM]

Barlows liknelser handlar mer om innehållet än det radikalt annorlunda.Vi köper en vinflaska, när vi vill ha vin, skriver Barlow. Nu behöver vi inte köpa flaskan utan bara vinet. Thomas Jefferson och de amerikanska founding fathers ville sprida tanken, inte vinsten. Vinsten var en samverkande faktor, som underlättade spridandet, därför knöts de ihop i upphovsrättslagstiftningen. Dessa kan nu skiljas åt genom att tekniken digitaliserar innehållet, men i slutändan så kommer användaren att köpa programvaran, musikfilen eller kanske flaskan för sitt vin. Det var en vision om ett öppet och fritt nät.

Så annorlunda läget måste te sig nu. Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet om att varje rörelse övervakas och det icke-önskvärda utestängs i de virtuella världarna. Är onlinevärldarna virtuella diktaturer?

Är vi fångade i koden, på ett sätt som JP Barlow nog hade svårt att riktigt ana från sin horisont? Det har funnits kritik mot Barlow, som juristerna Goldsmith och Wu som frågat vem som styr internet?

Daniel Johansson anser att vi har redan gjort valet om det kontrollerade nätet, nu behöver vi komma på varför vi gjorde det.

När jag talade om Second Life på Handelshögskolan under hypens topp närmade jag mig frågan om utvecklingen som anarchy, “choice of law” or “acts of God”?

Hittills har vi sett internets funktioner, som något inbyggt i internets naturlagar. När skaparna av Second Life, LindenLabs, införde Sculpted Primitives så förändrades alla förutsättningar för byggande i den världen. Det var som en Guds handling, ”så funkar det”. Det antyder att det finns en objektiv, nästan naturgiven, användning av tekniken. Så har ofta tekniken setts, men teknikens utveckling är inte alltid tydlig, se på franska Minitel och den japanska spelkonsolerna.

Är The Economy of Ideas en utgångspunkt för förhandlingar? Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.

Det har talats om nya tjänster, som Spiralfrog och Spotify, och en del finner dem attraktiva. Fast inte alla, det går inte att säga att piraterna drivs av bara inställningen att gratis är gott. Båda sidor vill styra ”the acts of God”, tekniken som åtalas eller att fildelning är stöld.

I en informationspolitisk miljö där alternativen står emellan att bara kunna köpa vin på flaska, eller dem som vill kasta bort flaskan så faller skapandet till föga. Riktigt till den tredje internetrevolutionen har vi inte kommit, vilket också märks i att det stängda samhällets övervakning lockar oss med sin trygghet att tekniken löser problem.

Barlow var kanske som bäst i The Economy of Ideas när han gav oss möjligheten att påbörja denna upptäckandeprocess, för att välja lagar ”choice of law”, vilka typer av kontrakt som är lämpliga inom ramarna för tekniken.

The answer to the machine, is in the machine, but there are multiple reply options!

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Idéernas ekonomi firar 15 år! (Gästskribent Nicklas Lundblad)

Det här är min andra gästpost på skiften, och det är roligt att få förtroendet att posta igen. Den här gången är mitt ämne en text om idéernas ekonomi av John Perry Barlow som publicerades i mars 1994 i Wired – exakt 15 år sedan, alltså. Det är en text som kommit att bli en del av medieforskningens och IT-rättens kanon i USA och jag ser fram mot att se Skiftens skarpa pennor skära den i bitar. Min introduktion och mina spridda funderingar kring texten nedan.


Det kanske mest märkvärdiga med John Perry Barlows “The Economy of Ideas” som publicerades i Wired i mars för 15 år sedan, 1994, är att den innehåller i sig nästan alla de frågor som fortfarande är aktuella i diskussionen om upphovsrätten i informationssamhället. Och då menar jag inte på det lama sätt som man ibland kan hylla gamla texter genom att säga att de föregrep dagens diskussion i något litet stycke, nej, Barlows text fullkomligen flödar över med referenser som både direkt fungerar som argument i samtiden och skjuter in sig på problem som är rykande aktuella.

Ta frågan om internetleverantörernas eventuella ansvar för att övervaka vad som sker i deras nät: Barlow refererar ett rättsfall där CompuServe stämdes för att deras användare kunde ladda upp skyddat material utan att CompuServe bevakade detta – och Barlow menar att det vore ett enormt misstag att hålla den som bara levererar nätkapacitet och lagringsmöjligheter ansvariga för innehållet om vi inte vill bygga ett samhälle baserat på rädda mellanmän som hålls gisslan för olika särintressens syften.

Eller ta frågan om bredbandsskatt. Barlow menar att även om mycket av informationsekonomin ser ut som broadcast-sändningar så vore det ett misstag att försöka kopiera kollektiva lösningar för att distribuera ersättning, eftersom dessa inte ens fungerar för de situationer där de användes 1994.

I dagarna har vi kunnat läsa alltmer om det handelsavtal som går under namnet Anti-Counterfeting Trade Agreement (ACTA) och hur upphovsrätten sipprar in i världshandelns regelverk. Barlow påpekar redan 1994 att det är oundvikligt och exemplifierar med Kina och Världshandelsorganisationen.

Barlow föregriper även tanken på kunskap som en sorts allmänning och talar om risken att vi stängslar och förstör den gemensamma kunskap som alla våra idéer spirar från, och hans tankar ligger inte långt ifrån de motiv som sedemera fick Lawrence Lessig att skapa Creative Commons .

Det sätt på vilket intäkter flyttar sig från försäljning av inspelningar till konserter diskuterar Barlow närmast ointresserat, som om det var en självklarhet.

Att de etablerade strukturerna skulle försvara sig med stämningar var för Barlow självklart och han skriver att vi kan förvänta oss att se de som hitintills tjänat pengar på att sälja materiella kopior förskansa sig i karantän i domstolarna, medan andra bygger ett nytt samhälle som till en början kommer att vara baserat på piratkopiering och fritt spridande av information.

Också det sociologiska faktum att vi riskerar att utarma förtroendet för lagstiftningen om spänningen mellan vad flertalet tycker är acceptabelt och vad som är kriminaliserat blir för stor berör Barlow i en bisats, och han konstaterar att det vore en större skada än vi kanske inser. De skydd som finns för innehåll kommer att bero av etik och teknik, noterar han, och i ett slag lägger han fram hela den teori om att Internet är normberoende snarare än lagreglerat som blivit så populär i och med författare som Jonathan Zittrain och Daniel Solove.

Det är inte märkligt att Barlows text används i juristutbildningen vid de mest prestigefyllda universiteteten i USA.

*

Men om du läser om Barlow i dag – 15 år efter det att artikeln publicerades – är det värt att koncentrera sig på de nyanser som skiljer det han skrev från vad vi faktiskt diskuterar i dag. Skillnaderna är inspirerande.
För det första är Barlows utgångspunkt aldrig informationsspridning. Visst, han konstaterar att om varorna i vårt samhälle faktiskt blir förvillande lika yttranden, ja, då är det självklart att försöka att äga och kontrollera varorna kommer att inverka på yttrandefriheten, men han börjar inte i den änden. Han börjar inte heller med att observera att upphovsrätten är meningslös när det inte kostar något att kopiera och distribuera information.

Han börjar med att säga att det verkliga problemet för immaterialrätten i sin helhet är att det kostar allt mindre att skapa.

Det är här den som läser Barlow kanske upplever artikeln i Wired som tidsfrämmande. Barlows entusiasm för den nya tekniken är inte en glädje baserad på att det nu går att skicka låtar fram och tillbaka till varandra via nätet – han känner i stället en eufori över att det plötsligt blivit möjligt för var och en att skapa egen musik, egen litteratur och egen film. Här finns ett helt annat anslag hos Barlow än i delar av dagens debatt. Det självklara svaret på den gamla strukturens utmaning är inte kopierandet och distribuerandet, utan det fria skapandet. Visst: det är meningslöst att försöka kontrollera kopierandet och distribuerandet, och det är lätt att se enligt Barlow. Men det är lika meningslöst att nöja sig med det.

Skulle vår samtid vara självkritisk, och skulle dagens upphovsrättskritiker erkänna någon svaghet, kanske, så vore det väl att de ofta låter sig bli väl förtrollade av de gamla industriernas innehåll. Svaret på en stämning som upplevs som felaktig blir en bojkott av de gamla industrierna. Borde det inte bli en egen film? En egen platta? Skapad utanför de strukturer som hukar bakom domstolens skrank?

Den som läser Barlow kan lätt se hur det skulle gå att bygga upp en kritik av dagens samtal om upphovsrätten. Det är, skulle någon tillsammans med Barlow kunna hävda, i just de nya möjligheterna till skapande som den politiska nyckeln till framtiden gömmer sig – inte i ett piratparti så mycket som i Kreativa Partiet, som firar att människans skaparkraft i dag inte begränsas av kostnaden i en musikstudio, en tryckpress eller en dyr inspelningsutrustning för film – och att det i dag är möjligt att dela med sig av sin kreativitet blixtsnabbt till andra över nätet. Ett parti som skyddar kreativiteten i stället för kopieringen, en partipolitisk gren av Creative Commons.

Jag tror att en sådan kritik skulle bemötas med att den som framför den inte förstått hur ordet “pirat” utvecklats från att bli någon som mest sysslar med kopiering till att bli en samhällsomvandlande kraft. Kanske stämmer det, men kan det vara så att det innebär en uppförsbacke att försöka förklara att det inte är kopiering och distribuering som är spännande i informationssamhället, så mycket som skapandet i sig – vare sig det är remixens omskapande eller det nya skapande som nu finns tillgängligt för var och en som vill skriva, göra musik eller film, och visst kan väl ordet pirat leda tanken fel för någon?

För Barlow är det just möjligheten för var och en att skapa som fullständigt bankruttförklarar dagens upphovsrätt. Inte möjligheten att kopiera och distribuera.

För det andra finns det hos Barlow en närmast mystisk tillit till kryptering som verktyg för att återskapa någon sorts materiella egenskaper i det immateriella. Även om han på andra ställen konsterar att information är en livsform som kommer att utvecklas ur eventuella begränsningar som vi försöker belägga den med, kan han skriva saker som att han är orolig för att lås på information förvandlar kunskap till ett den rikes privilegium? Varför trodde Barlow så mycket på kryptering?

Det finns ett flertal olika möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att när texten skrevs – 1994 – så befann sig Barlow och hans Electronic Frontier Foundation i en strid om huruvida det skulle vara lagligt för en var att inneha krypteringsverktyg . Att säga att kryptering skulle bli viktigt för hela den industri som sysslade med innehåll på nätet var att säga att det inte skulle vara ekonomiskt rationellt att begränsa tillgången till kryptering. Dels kan det handla om att vi i dag inte ser krypteringen som lika viktig som den faktiskt är för att ta betalt för vissa informationstjänster. Datorspelsbranschen har med Valve och Blizzard lyckats bygga mycket framgångsrika system där krypteringen inte paketerar informationen så mycket som fungerar som ingångströskel. En liten tröskel är allt som behövs när ens kunder också tycker att man levererar ett tydligt värde.

Barlow missar, eller underlåter, helt att nämna att krypteringen kan användas för att skapa nätverk som oneswarm eller freenet där det blir ännu svårare att kontrollera spridningen av material. Kanske beror detta på att han inte var särskilt intresserad av just det problemet, kanske beror det på att han inte gärna ville lägga ett argument till krypteringsfiendernas arsenal.

För det tredje finns det hos Barlow en respekt för att information är något i grunden fascinerande. Litet har vi ändå tappat bort detta i vår diskussion i dag. Barlow ägnar en betydande del av sin artikel åt att undersöka hur information beter sig. Han är förtrollad av Richard Dawkins tanke på levande information, eller memer, och beskriver information som en livsform: den lämnar spår efter sig där den varit, den strävar efter att utvecklas, förändras och mutera. Information vill inte förbli densamma som den varit, utan den vill framåt – den drivas av samma evolution som biologiska system.

För Barlow skulle därmed den som angrep spridning av information – av vilken sort det vara månde –  med stämningar och rättegång mest påminna om den som försökte försvara en dodo mot darwinismen med samma medel. Hans biologism är nästan frustande i delar.

*

Barlow avslutar sin analys med att förklara att vi rör oss från en ekonomi styrd av substantiv till en dominerad av verb. Det finns flera sätt att förstå det, men en sak som slår mig när jag läser Barlow är att för honom handlade det aldrig om det skapade verket, utan om den som verkar för att skapa nytt. Barlow citerar Steve Jobs: verkliga artister levererar – det är i det nya skapandet som beviset för upphovsrättens problem verkligen ligger, menar han.

Kanske är en del av nyttan med att läsa Barlow i dag just att man inser hur viktigt det är att den delen av teknikens utveckling inte hamnar i skymundan. Och det gör den ju egentligen inte – det finns ju ett blomstrande, fantastiskt skapande som vi bara behöver lyfta fram – som sker utanför det etablerade och som representerar en intressant utmaning för samhället. Skapandet kommer ju inte att försvinna, egentligen alldeles oaktat vad som händer med upphovsrätten – om det finns en efterfrågan (och vem tror att efterfrågan försvinner på ny kreativitet?) kommer också ett utbud att skapas – marknaden, liksom naturen, skyr ett tomrum, som Barlow skriver.

Efter 15 år är det fortfarande uppfriskande att läsa Barlows text och följa de vägar i den som ännu inte trampats upp så mycket, alldeles oavsett var vi står i sakfrågan. Det här är en i god mening visionär text.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och medlem i regeringens IT-råd. Han arbetar på Google. Denna artikel återger inga andra åsikter än hans egna.

Vem skall äga konsumtionsmedlen- Pirate Bay eller du?

Marknaden kan få problem med att lösa upphovsrättens fråga, då när debatten lämnar frågan om ”Code is Law” som Lawrence Lessig ställde, att teknik motsvarar lag. Nu gäller striden att anpassa lagen till tekniken, eller tekniken till lagen.

Det är lite konstigt att debattera en snabbt åldrande bit torrent tracker som Pirate Bay, distributionen är centraliserad och behöver en speciell software för att fungera. Dessutom behöver användarna själva sitta och delta i fildelning, istället för att använda ”one-click hosting”. Copyriot beskriver hur tyska upphovsrättsorganisationen GEMA slagits mot RapidShare. Nya typer av fildelningssiter står redo.

Pirate Bay kommer nog att vara historia som den stora fildelningssiten innan alla rättegångar är över, men hur det påverkar företagandet digitalt vet vi inte.

Joakim berättar om kreativ förstörelse, digitala affärsmodeller och det svenska problemet att gå från innovation till produktion (vilket även beror på synen på entreprenören och entreprenörskapets kris)

Där har vi en del av debattens framtid. Vi har åter fått en våg av förhoppningar av Christer Berg på Dataföreningen, Pär Strömbäck på Dataspelsbranschen, DNs Ledare att det kommer att finnas affärsmodeller och kanske även tekniska lösningar som löser piratkopieringen och frågan kring digital produktion. Fast Michael Porter’s generic strategies fungerar inte riktigt här, inte heller mer poliser, mer stängsel. Det handlar om förtroende, om idéer, och att vinna respekt för ekonomiska transaktioner som modell för mänsklig samvaro- för nu finns ett reellt existerande alternativ. Där pejlar Strömbäck bäst att det handlar om olika visioner om hur internet skall fungera, kommer företag verkligen investera i en digital miljö utan lagar som respekteras, skall och kan företagen ändra sig?

DN drattar dit med att föreslå bredbandsskatt igen, och det kommer inte funger

a som jag och Oscar Swartz tog upp i Svenska Dagbladet.

Självorganiserande system är mycket främmande för det svenska sinnet. Finns det verkligen ingen som bestämmer? Vem står bakom? Katallaxi är granne med kaos. Därmed inte sagt att självorganiserade system alltid är goda och positiva utvecklingar. Oscar Swartz skriver om självorganisation och den politiska uppslutningen bakom The Pirate Bay. Även om jag tycker att de politiska ungdomsförbundens uppslutning verkar lite opportunistisk, hur väl har ni pejlat in frågan MUF, LUF, CUF, SSU, KDU, Ung Vänster, Grön Ungdom?

Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om att vi nu lever i det digitala 1968 med dess skarpa politiska strider. Hur utvecklingen gick från teknik och lagstiftning till politik beskriver jag i en artikel om boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg i Sundsvalls Tidning.

Effekterna av den politiska kampen om upphovsrätten på världen börjar bli synliga. På tisdagen den 24 februari släpper tankesmedjan Eudoxa the International Property Rights Index IPRI som utvecklingsekonomen Hernando De Soto står bakom. Nu har upphovsrätten uppgraderats i IPRIs undersökning.

Vi kommer till den relevanta frågan, vem skall äga konsumtionsmedlen? Vem formulerar de politiska idéerna kring 2000-talets stora fråga? Kommer det finnas en lösning?

1968 löstes de politiska konflikterna genom att parterna smälte samman, hippien och fundamentalisten blev ett, fast idag ser vi inte upphovsrättens motsvarighet till hippies. Det finns inte lika välformulerade och intelligenta visioner för upphovsrättens utveckling, som 70-talet och 80-talet såg av försvaret och utvecklingen av kapitalismen. I slutändan kommer vi fram till att det finns olika sidor i striden om konsumtionsmedlen. Är det företagen, piraterna, blandningar av dessa två eller du som skall avgöra?

Intressant

zp8497586rq

Ang TPB: Vad betyder rättegången för företagandet?

Sverige är ett märkligt land. Enligt forskning från bl a tyskland är Sverige en av de starkaste innovationsnationerna i världen, samtidigt är entreprenörskapet ett ständigt ämne för oroliga diskussioner och företagandet lämnar mycket i övrigt att önska. Många tänker ännu på Sverige som en stark företagarkultur, men ofta handlar det om varma minnen från de fornstora dagar då exempelvis Ericsson såg dagens ljus.

Vad är det då som gör att en stark innovationskultur inte omsätts i en proportionerlig företagandekultur? Mycket av forskningen pekar på behovet av en starkare produktifieringsprocess.

Omsatt i mer praktiska ordalag har vi i Sverige en mängd bra idéer, men vi omsätter dem inte i produkter. Med begreppet produkt får vi inte begränsa oss till att tala om fysiska objekt. Den svenska ekonomin transformeras, och för att få en heltäckande bild måste vi tala om såväl fysiska produkter som tjänster och den växande tjänsteekonomin.

Sverige utpekas även som en ledande IT-nation, och sammantaget med en stark innovationskultur bådar detta väl för nyföretagande inom mjukvaru- och tjänstesektorn. Eller?

Företagande i allmänhet och entreprenörskap i synnerhet handlar om att hitta brister i det befintliga och möjligheter som fyller ut och kompenserar dessa brister på ett för någon efterfrågemängd tillfredställande vis. På sätt och vis kan man säga att entreprenörskapet har till uppgift att konfrontera den befintliga marknaden och utmana rådande affärsmodeller. Det är precis detta som Joseph Schumpeter ger uttryck för när han myntar uttrycket kreativ förstörelse. I lju

set av detta tillkommer ännu en dimension till den redan röriga rättegången mot The Pirate Bay.

TPB-rättegången har på ett mycket olyckligt sätt kommit att ställa frågor om upphovsrätten och Internet i skuggan av frågor om bevarandet av ett nu de nu dominerande affärsmodellerna för kulturproduktion. En andra effekt av rättegången och den kringliggande processen är att signalera till IT-entreprenörer att det inte räcker att anpassa sin egen verksamhet till rådande lagstiftning, utan att även ansvaret för hur tjänsten nyttjas ligger på entreprenörens axlar. Kort sagt blir tjänsteleverantörer ansvariga för vad konsumenter använder tjänsterna till (vi går här inte in på den vidare innebörden för Internet som fenomen).

Man skulle kunna dra en parallell till ett mer bekant och inövat system och fråga sig hur telefonin hade utvecklats i Sverige under 1900-talet om operatörerna hade haft ansvar för vad som sades under enskilda telefonsamtal. Telefonin underlättade säkerligen såväl hot som korruption och rent av bankrån.

Rättegångens fokus bör ligga på hur upphovsrätten regleras av rådande upphovsrättslagstiftning, om brott mot denna lagstiftning ägt rum samt i förlängningen om lagstiftningen behöver ses över för att värna de rättigheter den kom till för att värna. Istället har lagen blivit ett slarvigt sammansatt slagträ för en industri som vill konservera den marknad den verkar på.

Finns det en risk att en lagstiftning som strävar efter att olagligförklara tjänster som TPB även inhiberar nyföretagandet och den utvecklingspotential som man kan anta finns inneboende i ett av världens mer uppkopplade land och tillika en stark innovationsnation?

zp8497586rq

Ang. Pirate Bay: Handlar det bara om innehåll?

Idag inleddes rättegången mot Pirate Bay, och hittills har processen kommit så långt som att målsägandes företrädare visar filmer som visar hur fildelningstekniken fungerar. Det blir alltmer uppenbart att denna rättegång mer än någonting annat är ett möte mellan generationer och deras respektive förhållningssätt till teknik.

Det som skiljer åsikterna i den här rättegången är inte nödvändigtvis någon grundläggande moralisk värderingsuppsättning eller ens synen på upphovsrätten som koncept. Skillnaden ligger i vårt förhållningssätt till det materiella.

Äldre generationer har vuxit upp med en intim koppling mellan idéer och de fysiska objekt som bär upp dem. Man talar om kunskapsprodukter, men man menar allt som oftast snarare boken än de tankar och idéer som boken innehåller. Vad informationssamhället möjliggör är separationen mellan det fysiska objektet och idéerna. Detta måste onekligen leda till en konflikt i den befintliga lagstiftningen.

En möjlig utveckling som beskrivs i Dan L Burks text The Market for Digital Piracy (återfinns i Borders in Cyberspace, 1997) målar upp informationens transformering från kommersiell produkt till en geniun allmännytta (se public goods). Burk pekar på hur marginalkostnaden för att sprida information går mot noll, och hur informationen därmed lämnar den marknad som bygger på att sälja innehåll paketerat i något fysiskt medium (band, cd-skivor etc).

Ett möjligt svar på den utveckling Burk skissar är att underhållning därmed bör behandlas som allmännytta och finansieras genom beskattning. Detta må låta mer än lite tokigt, men liknar i mångt och mycket det förslag som STIM förespråkar nu. Enligt buy cialis online no prescription

ece” target=”_blank”>STIM-metoden bör abonnenter betala en licensavgift till sina internetoperatörer som sedan tillhandahåller fri nedladdning. Resultatet skulle kanske komma att likställa internetoperatörer med en ny sorts radiokanaler som konkurrerar om abonnenter utifrån vilka artister de erbjuder flöden från?

Ett annat, och i min mening mer trovärdigt svar, står att finna i den ursprungliga skillnad som denna post inleds med. I den mån konflikten härstammar ur separationen mellan innehåll och sammanhang/fysiska medium, bör mer fokus läggas på sammanhanget. Det finns två typer av ny, eller förändrad efterfrågan som inte bemöts proportionerligt i dagsläget.

I första hand handlar det om ständigt uppdaterade och sorterade flöden. Johanna Nylander berör detta i sitt svar på förra veckans skifte, och Spotify bevisar och tillvaratar denna efterfrågan med sin lysande musiktjänst.

I andra hand handlar det om sammanhang i form av konserter, exklusivitet och närhet till skaparna. Det senare kan exemplifieras med bandet Nine Inch Nails, som släppte en skiva i flera olika utföranden med olika (fysiska) extramaterial och med möjligheten att vara först med exklusivt material. Även bandet Einstürzende Neubauten har provat denna modell genom att erbjuda fans som betalar lite mer att följa inspelningen av en skiva via videostreaming. Även författaren Stephen King har provat att skriva en bok kapitel för kapitel och bara släppa nytt material efter att han erhållit vissa summor i donationer från läsare.

Lösningen tycks alltså ligga inte i att kriminalisera kanaliseringen av information, utan att erbjuda ett exklusivt och serviceintriktat sammahang till sådan flöden. Den omvandling vi står inför behöver inte på något sätt innebära att upphovsrätten tas från skaparna, men den kommer innebära att vi skiftar vårt fokus från bundet innehåll till fri information.

zp8497586rq