Noll noll- talet fortsatte äldre trender

Joakim frågar oss om skiften för noll noll talet och vad som sker på 10-talet. Låt oss börja med 00-talet.

Förändringar skedde inom Sell The Latest Karaoke Software & Make Easy Cash

g=2187&line=2010:_Ett_årtionde_till_ända”>teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.

Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.

Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?

Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.

Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.

Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.

Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.

En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.

Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.

Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.

Intressant

Den hemliga ingrediensen, innovation

Anna frågar i skiftet om var resurserna borde läggas för att främja innovation i Sverige? Möjligen är skatterna för höga men det handlar om att få in en rätt mix av incitament för att främja innovation och troligen även en attitydförändring.

Innovation är den hemliga ingrediensen till framgång, som jag diskuterade på Economic Forum i Krynica så är innovation eftersökt men sällan uppnådd- särskilt inte i Europa.

Sverige är ju bäst i Europa på innovation enligt European Innovation Scoreboard? Som Pontus Braunerhjelm på Globaliseringsrådet säger så är det genom fler innovationer och fler tekniker som Sverige kan ersätta de jobb som nu försvinner. Sverige ligger på Europagenomsnitt vad det gäller FoU bidrag från staten.

För Globaliseringsrådet skrev Hans Lööf rapporten Innovationssystem, globalisering och ekonomisk tillväxt som en del intressanta tankar att stöta och blöta.

Det finns ju problem med attityderna till risker, misslyckanden och hur vi som samhälle ser på försiktighetsprincipen. Forskaren Daniel B Klein påpekar att tekniska förändringar och innovationer påverkar och förändrar gamla regleringar och antaganden i samhället sådana förändringar är inte alltid populära. Innovation kan snabbt förändras hastigt till sin natur, se på Niklas Zennströms Joost förändrats från hur det såg ut i början december och hur Joost verkar ta form den senaste månaden.

Det finns ett skäl att se frågan nationellt, bortom The World is Flat av Thomas Friedman och den stadsbaserade kreativa klassen som Richard Florida skrev om i Rise of the Creative Class.

Mycket innovationer har fastnat i regleringar och policy, där affärsomkostnader blir avgörande, inte minst då många stora företag tyvärr gärna ser till att regleringarna blir fler. Risken är att vi får en backlash, innovation blir bestraffad, då det produktintegration inte ses som innovation utan en konkurrensbegränsning. Se hur Microsoft inkluderade MediaPlayer i Windows och EU-kommissionen reagerade. 

Ofta används såddpengar som att myndigheterna vill ge en certifiering för bra innovationer. Viss forskning har visat på att de som fått såddpengar och kapital har bra idéer, men risken är att det också stödjer att politikerna skapar upp national champions bland innovatörerna. Att vaska fram vinnarna är en osäker process, så företagarmiljön är viktigare. Skattekrediter är bättre än riktade åtgärder som att skapa upp europeiska alternativ till Google à la Quaero.

Sverige har en mycket hög export av teknik och innovation. Exporten behöver inte alltid vara fördelaktig, det röra sig om att svenska företag och svenskt näringsliv inte kan använda den nya kunskapen. Henrik Ottosson som är docent vid Uppsala universitet vände på steken i en debatt på Ny Teknik med Maria Anvret på Svenskt Näringsliv, då Ottosson föreslog att svenska företag borde anpassas mer till forskarsamhället i samarbetet, inte att universiteten borde ligga närmare näringslivet. Forskning är inte innovation men kopplingen finns.

Patentmiljön och upphovsrätten är hårt debatterad. Det har inte bara rört sig om skydd utan att sprida kunskaper på ett reglerat sätt. Europa får, oavsett hur det går i The Pirate Bay rättegången, förbereda sig på att länder som Kina och Indien kommer att börja hålla hårdare på sina innovation. Särskilt då Kina satt att år 2010 skall 20% av deras totala exportvolym komma från innovationer. Klarar vi att spela patentspelet med NIC-länderna?

I mixen mellan robust upphovsrätt, internationell handel och utbyte samt konkurrenslagstiftning finns mycket av förutsättningarna för innovation. De sätts ofta nationellt och därför ser jag främst att de politiska och ekonomiska resurserna satsas på den debatten.

Intressant

Ang. Världen, januari 2009: Den post-Amerikanska världsordningen

Idag finns det flera starka aktörer i världen. Kina, EU, Indien och en hastigt uppvaknad Rysk björn har återigen gjort sig påmind.

Finns det anledning att börja tala om den post-Amerikanska världsordningen? Eller kommer det att finnas det 2010?

De nyligen uppbiffade aktörerna till trots så har USA en särställning, dels är landet fortfarande den enda egentliga stormakten, och dels så är det otvivelaktligen den enda stormakten med en demokratisk historia.
Förutom att det betyder att USAs administration har en större legitimitet än andra stormaktsadministrationer, innebär det att USA är ett föregångsland.
USA är trots allt det land dit flest skulle vilja emigrera.
Vidare är rollen som föregångsland tydlig vid demokratisering och liberaliserings processer då den förändring som sker ofta kallas just “amerikanisering”.
Det normativa Amerika kommer ha ett värde långt framöver.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z4tDP-yMwXI&hl=en&fs=1]

När man talar om landet i väst idag så talar man mycket om låneinstitut, lågkonjuktur, husmarknad och den impopuläre Bush och hans äventyr. Men alla tråkigheter till trots så påminner Sofia Nerbrand i senaste numret av NEO om att Amerikanerna fortfarande relativt nöjda med sin tillvaro, ty de seglar ner från hög höjd.
Man kan fortsätta att roa sig med hjälp av NEO och läsa Rasmusens artikel som påminner om den fantastiska köpkraft som faktiskt finns i USA, samt hur man värderar tid och förmögenhet på andra sidan Atlanten.
Nog har även vi att lära av jänkarna än.

Johanna Nylander frågade sig hur mycket “Change” eller “Hope” presidentkandidaterna egentligen skulle kunna bistå med.
Mitt intryck är att de inte kommer att bistå med så mycket av den varan.
Presidentskap kan sannerligen bjuda på skiften, något som bl a Reagan bevisat, men det verkar inte som om någon av kandidaterna söker mandat för stora förändringar—d v s utöver “Change”.

The Economist avslutar sin ledare med att påpeka att McCains agenda gör att han verkar vara uppföljaren, Bush 3, snarare än McCain 1. Precis det som han räds mest.
Obama som kallat sig själv “a blank screen” på vilken man kan projecera de mesta kanske inte står för så mycket förändring som han vill göra gällande—om han inte ska göra många besvikna.

Och världen skälver inte 2010. Den s k Amerikanska världsordningen består, och den övriga världen fortsätter att bli lite friare, eller mer amerikaniserad om man vill. Det är i vart fall min skiftesfria spådom.

Ang. Världen, januari 2009: Douche and Turd

Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i “the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är “Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Världen, januari 2009

Det demokratiska partikonventet har dragit i gång, och Barack Obama kommer formellt väljas till partiets presidentkandidat under veckan. Med ett par månader kvar till valet drar sedan valrörelsen igång på riktigt, innan vi i början av november vet vem som blir vald till en av världens mäktigaste män.

Oavsett om det blir Obama eller McCain som tillträder på presidentposten, blir det en kandidat utöver det vanliga. Den stora frågan är vem, och hur mycket “change” och “hope” någon av dem egentligen kan bistå med.

Personligen hoppas jag på McCain. Kanske inte så mycket för att jag håller med honom i alla sakfrågor (för det gör jag verkligen inte), utan för att jag tror att USA mår bäst av så många inrikespolitiska beslut på delstatsnivå som möjligt, och att världen mår bäst av ett USA som tycker att handel länder emellan är en smart sak.

Jag skulle inte vilja att vi i Sverige leasade ut beslut om skola, vård och omsorg till vår närmsta överstatliga nivå; EU.

Frågar man istället ledande svenska partier och politiker är stödet till de amerikanska demokraterna överväldigande, trots att de i svenskt perspektiv ibland ligger mer till vänster än både borgerlighet och socialdemokrati. Det är svårt att till fullo sätta sig in i ett annat lands politiska diskurs (vem har egentligen koll på allt, här på hemmaplan?), och det kanske inte är relevant heller.

För även om den aktuella konflikten mellan Ryssland, Georgien och Sydossetien, väcker liv i kalla krigstiden, kanske stormakterna har spelat ut sin roll. Skillnaden mellan Obama och McCain blir kanske trots allt störst på hemmaplan, och det stora skiftet med förändring och hopp kanske uteblir, oavsett vem av dem som får den högsta maktens position.

Eller är stormakternas tid nu, och valet mellan demokrat och republikan viktigare än någonsin? Kommer krigen i mellanöstern avlösa varandra med en John som ledare för den “fria världen”, kommer de ekonomiska kriserna avlösa varandra i sydamerika med en Obama som president och indragna frihandelsavtal? Kommer EU eller Kina sätta dagordningen istället?

Frågorna är många, men kärnan i veckans skifte är; Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?