Bank och finans 2.0 en ”lösning” på finanskrisen? Ja, faktiskt. Kanske.
Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. ”Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (”To big to fail” och liknande ”moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)
Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.
Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med ”moral hazard”-problemen igen. Nå väl.
Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.
P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.
Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.
Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.
Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.
Går det att bygga om finanssystemet och ändra incitamenten med en ny arkitektur? We rebuild finance?
Det var mycket som hände på 1980-talet. Berlinmuren föll, benvärmare blev på modet och finansmarknaden gick upp till en helt annan nivå. Då skedde handeln bokstavligen på börsgolvet med att finansvalpar sprang fram och tillbaka med värdepapper.
Det var Gordon Gekko som var mannen för dagen på Wall Street:
Bank- och finans var en ganska liten värld, som bestod av några tätt sammanvävda personer. Skyddet mot flockmentalitet hette långa kontakter mellan aktörerna inom ramen för konservativa institutioner. Storsparare var viktiga kunder, småspararna var just småsparare. Filmen Wall Street utspelade sig i en tid då detta höll på att luckras upp.
Dagens finansvärld är en koloss i jämförelse, fast kapitalet är mer opersonligt. Skyddet från den trygga institutionen är borta.
När jag går ner på banken så känns det lite 80-tal. Den ensamma kassörskan har inte stora axelvaddar, men produkter och strukturer är sig ganska lika. Banken från 80-talet har bara flyttat ut på nätet. Det är jag som kund som får göra bankens administrativa arbete, men det är ett 80-tals jobb jag gör på internet.
Kanske dags för ett hack? Genomföra en strukturrationalisering för ett mer hållbart finanssystem, anpassat till samhällets komplexitet och krav på långsiktighet?
Google har möjligheten. De kopplar samman fler sparare och företag än världens börser. IT-branschen är globalt på några tusen miljarder kronor men värdet på att rädda finansmarknaden med krispaketet från amerikanska staten låg ju på tiotusentals miljarder kronor. Det ser ut som om det finns pengar att hämta här.
Det har sagts länge nu att vår ekonomi består av information, ettor och nollor. Där trivs väl Google som fisken i vattnet, marknaden är ju en sorts sökmotor? Det ger bättre chanser till transparens än Finansinspektionen.
Google Finance och andra tjänster på internet visar att det ligger något i att sänka transaktionskostnaderna, att öppna informationen, kategorisera och sammanställa den så att småsparare förstår. Transaktionskostnader är ju vad finansinstitutioner handlar om.
Ett hinder för att få igång ekonomin är finansväsendets hjärtinfarkt. Krisen blottlägger strukturella problem, vad utgör finans 2.0?
Vi hör optimistiska förutsägelser om att konjunkturen nu vänder. Vi skall fixa det här, lite Gnosjöanda och företagsamhet och jobba ännu hårdare. Och så avskaffar vi LAS, då kommer jobben.
Vi lever i en gammal MAD-vits där Darth Vader leder arbetet med Dödstjärnan och eländet inte blir klart i tid till Kejsarens besök. En skräckslagen officer upplyser Darth Vader om det, och Darth Vader säger att manskapet får börja jobba 26 timmar om dygnet. Officeren påpekar att dygnet bara har 24 timmar, då Sith-lorden svarar att han är sadist, inte matematiker.
Epic fail.
Välkommen till den nya nya nya ekonomin, där bank och finans massivt felallokerar kapital. Kom ihåg, några krisens orsaker är okunnighet om vilka risker som finns i systemet, vilka lån som är dåliga samt under ytan en strukturell kris. Wall Street Journal förklaringen räcker inte för att förklara allt som skett.
Många länder, särskilt USA och Kina har skjutit ut gigantiska krispaket. Dessa pengar borde sippra ned och rivstarta ekonomin, det är meningen, men rivstarta den så som den såg ut tidigare. Det finns många politiska initiativ, stoppa bonusar till bankdirektörer, sätta stopp på deras löner, sätta upp spärrar för handeln med värdepapper, anställa fler på finansinspektionen.
Problemet är att politikerna reglerar produkter, tjänster och kapitalstruktur och det ändrar inte på bankernas affärsstrategier och incitament. Är det dags för ett skifte, finans 2.0?
Tänk på det, deltagarna på 24h business camp. Det som verkligen gett det där tio gånger plus tillbaka på investeringen är inte en ny tjänst, läkemedel, cleantech eller genombrott à Web 2.0.
Det är bättre fungerande finansiella tjänster. Dagens affärsgenombrott handlar inte om att ta upp en ny produkt, det handlar om att förändra vad som är affären. Change the script. Istället för att komma på en ny läsk, bör bryggeriet komma på ett sätt att omorganisera hur drickandet sker.
Företag har gått in på finansmarknaden tidigare, med en hel del dåliga resultat, främst för att de oförsiktigt gått in för att tjäna sig en hacka på det som alla andra gör. De har inte höjt sin kompetens och gått högre upp i värdekedjan.
Oktoberrevolutionen 2009? Nej, pusselbitarna till finans 2.0 finns spridda runt om även här på bloggen Skiften. Skiftet är att börja lägga pusslet och ställa upp finans 2.0 som ett alternativ till dagens system.
Vilka är då pusselbitarna? Några vi kan ana är:
- transparenta finanser, tydlighet och sökbarhet istället för hedge fonder och matematiska formler. Twittra ut insider info, googlifiera dina finanser och se till att de fyra banker som innehar 85 procent av marknaden får konkurrens även på småspararna.
- mikrovalutor (valutor bundna till en verksamhet istället för en politisk elit),
- sociala banker och P2P banking. Bankens intresse är inte bara att maximera vinsten, utan även maximera insättningarnas säkerhet. Det spelar roll om det finns fler modeller, för hittills så varierar banker främst med att de är samma sak med lite olika logo på skylten. Väl inne på de få kvarvarande kontoren så är det samma företag, med en variation av sovjetiskt snitt.
- fler former för företagsamhet och samhällsföretag istället för offentlig sektor, vare sig den är i statlig eller privat regi!
- Intressenterna tar över, 1900-talet är över. Ett modernt företags risker och komplexitet kan inte minskas av att styrelsen består av ett litet gäng som kände varandra på elitskolan eller partihögkvarteret.
Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?
Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.
Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.
Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.
Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. ”osvenskt” som något positivt.
Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:
…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.
Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?
Just det.
Den löses upp.
Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.
Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?
Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?
Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.
Prova gärna själv att slutföra denna mening: ”Jag är stolt över att vara svensk därför att…”
Det är svårt, eller hur?
Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.
Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.
Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.
Kenan Malik berättar om ett kontroversiellt skifte på 80-talet, där samhällets fokus förflyttades från individ till grupp. Sverigedemokraterna är, precis som islamisterna, en kränkt minoritet bland andra. En kränkthet som är nödvändig för att överleva.
Jag fick tillfälle att intervjua Kenan Malik om hans omskakande bok Från Fatwa till Jihad på bokmässan i Göteborg.
Kenan Malik berättar:
Från Fatwa till Jihad spårar upp en kontroversiell början för fundamentalistisk islam, nämligen i väst.
”Det fanns få moskéer i England fram till 80-talet. Slöjan var inte en stor kulturfråga.
För fundamentalisterna blev koranens bokstav viktigast, just för att de saknade kontakt med de institutioner och traditioner som ger religionen mening. Då fick symboler särskilja den egna gruppen”.
Det fanns en djup rädsla i det brittiska samhället för att raskravallerna skulle återupprepa sig. Det sågs som användbart av politikerna att skapa upp starka gruppidentiteter. Man vände sig till representanter för grupperna, som försågs med resurser och befogenheter, i utbyte mot röster. Bland muslimerna så vände sig politikerna till de konservativa religiösa ledarna. De uppfattades kunna lugna ned mer radikala röster, ”att vara radikal betydde tidigare att vara för sekulär kultur, att minska moskéns och traditionernas makt”.
Alexander Funcke frågar om likheten med populistiska partier, där finns ett pärlband av Ny Demokrati, Junilistan och de många småpartier som numer ger de etablerade partierna en match i många landsting- och kommunfullmäktige.
Populistiska partier sätter inte agendan utan går emot något. Boken Kannibalerna (nyd) av John Holck-Bergman berättar om den stormiga tid då Ny Demokrati bildades, satt i riksdagen mellan 1991-94 och började falla i bitar redan under tiden i riksdagen. Intrycket jag fick av Kannibalerna (nyd) var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson inte hade kontroll över vart partiet skulle gå. Först drag under galoscherna, sedan kom idéarbetet, och partiet föll samman utan att ha en riktigt sammanhållen politik. Visst, greve Ian Wachtmeister som nu söker en politisk plattform har sina idéer, men de fanns inte i grunden för Ny Demokrati. Då blev toppstyrningen i partiet ett skäl till att det föll.
Kristdemokraterna har svängt om, och lämnat Levi Pethrus Pingstkyrka. Uppställningen av Verklighetens folk mot en vagt definierad kulturelit blir problematisk, hur många skall konkurrera om nya moderaternas väljargrupp egentligen? Hur stor trovärdighet har kristdemokraterna när de fortsatt står upp för en paternalistisk politik för sex, alkohol, tobak och narkotika? Finns risken att kristdemokraterna öppnar för sverigedemokraterna? En intressant läsning är boken Nycklar till en modern konservatism av Fredrik Haage, som förklarar många av tankegångarna bra. Haage är tankeväckande, men…
Men den nya given hos Kristdemokraterna spelar med Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ i en klang av kränkthet!
Kenan Malik igen:
”Vi får vad Monica Ali kallar för ‘kränkthetens marknad’, där grupper tävlar om vem som upplever sig som mest förorättad och diskriminerad. Därför ser vi framgångarna i valet för British National Party, vit rasism har blivit en kränkt gruppidentitet bland andra”.
Sverigedemokraterna kommer att vara en kraft att räkna med. Det är annorlunda än min fars land. Där kan en svensk vara kränkt och särskilja sig med symbolerna för svenskhet. Nu får man också vara kränkt som datanörd, kvinna och medelsvensson, det är tendenser att se upp med.
Det jag fann mest oroväckande i Från Fatwa till Jihad var att Kenan Malik dels säger att frågan om islamismen använts för att inte behöva ta i konkreta sociala problem, dels att
Boken pekar ut att den gamla brittiska (och svenska) kulturidentiteten inte finns kvar längre. En del kan tycka att det är bra, då den stängt många utanför samhället. Fast ingen ny identitet har kommit i dess ställe. Då är det oroväckande att boken pekar ut att så mycket radikal islam är hemvävd och symptom på djupare samhällsproblem än integrationsfrågor och symbolpolitik.
Sverigedemokraterna är efter god mediastrategi på allas textuella läppar. Nu även på dessa.
SD presenteras av ”etablisemanget”, i vid bemärkelse, som paria-partiet vars ideologi är en blandning av nationalism och populism. För de som ser ”etablisemanget” som den verkliga parian betyder den implicita dubbel-negationen att röstandet på SD verkar vara en bra idé.
SvD:s Sanna Rayman skriver klokt om att ta eller inte ta debatten för att komma till rätta med detta.
Inte sällan har ”att ta debatten” med SD betytt att kasta de magiska smädelserna nationalism och populism över SD. Dessutom utan särskilt mycket underbyggande eller utvecklande av vad det egentligen betyder. Det bara är så. Och det bara är fel.
Dagens nationalismen spårar jag till det närtida internationaliseringsskiftet. Där nationalismen gått bortom patriotismen och det slutade handlade om att försvara en nation. Istället började det handla om att försvara den samtida romantiska föreställningen om den inhemska floran av kulturella värden.
Med den synen kan man fråga sig om det kommer finnas utrymme för nationalism på längre sikt? Eller är det blott en övergående reaktion? Och är det alltid fel? Och i så fall: Varför?
Och så var det populism. Är inte alla partier populistiska? Den verkligt verklige Hägglund, moderaten Borg med sin bonus-aversion, Socialdemokraterna som ständigt står med ett blött finger i luften och vänsterpartiet som alltid tycks vilja spendera mera. När blir ett parti populistiskt? Och vad är det som gör det negativt laddat? Och kommer mainstream-politiken bli mer eller mindre populistisk?
Veckans skifte är alltså: Populism och nationalism i framtiden. Kan vi extapolera SD:s tendens? Kommer Sverigedemokraterna vara en kraft att räkna med i svensk politik 2018, 2022 och 2026?
Idag släpps det första utkastet på Our Visby Agenda, och från och med nu kommer vi släppa ett nytt arbetsutkast varje måndag. Vem som helst har nu möjligheten att läsa, kommentera och tycka till – eller att helt enkelt remixa rapporten och göra en egen Visbyagenda! Svaret på frågan vems agendan är, och vad den ska innehålla, är nu helt upp till Dig!
Joakims egen Visbyagenda blir veckans skifte med frågan: hur ser framtidens europeiska IT-politik?
Andra skiftesskribenter har redan gett riktigt bra svar så jag vill bara tillägga: är det inte dags att sluta tala om ”IT-politik” över huvud taget?
Det handlar ju faktiskt om grundläggande rättigheter och friheter: friheten att uttrycka sig om vad man vill, skydd från intrång i ditt privatliv, t.o.m. äganderätt och upphovsrätt faller in under etiketten ”IT-politik”.
Det är en etikett som måste bort. Så länge vi fortsätter använda den riskerar dessa frågor hamna på enbart Åsa Torstenssons (som en infrastrukturfråga som om det enbart gällde bredband für alle) bord istället för i centrum av den politiska debatten där de hör hemma.
Nej, gör om, gör rätt. Begrav IT-politiken och fråga istället: vad innebär det att vara människa, individ, medborgare, samhällsmedlem under 2000-talet? Vilka grundläggade fri- och rättigheter ska finnas?
Internet och IT (vem tusan använder förresten den förkortningen nu för tiden?) är inte udda små sidoföreteelser i samhället. De utgör till allt högre grad själva ryggmärgen i vår gemenskap.
Så begrav IT-politiken och återupptäck istället den ideologiska debatten om våra grundläggade fri- och rättigheter – som människor, inte som internetanvändare.
Joakim frågar i veckans skifte, om vad framtidens europeiska IT-politik borde bestå av. Mitt ryggmärgssvar är samma som Alexanders; Så lite som möjligt.
Jag har varit internetanarkist ända sedan altavistas storhetstid, och blotta tanken på regler kring nätet bär emot. Det är inte samma sak som att det inte skall finnas någon politik alls kring internet, och ibland måste man vara pragmatisk. För trots allt finns det några saker som krävs för att internet skall fungera, och när vi nu har ett system med lagar och regler, passar det faktiskt att använda sig av det. Även, om jag fortfarande skulle önska, att vi hade tillräckligt bra regler kring yttrandefrihet, tryckfrihet och mänskliga rättigheter även i köttvärlden, att de kunde appliceras på nätet också.
Egentligen finns det fyra delar eller principer, av nätet som är väsentliga. De är att kunna se, delta, publicera och duplicera.
- Att ha rätt och möjlighet att se och läsa allting som finns på nätet.
- Att kunna delta i applikationer, program, diskussioner, format och system.
- Att kunna publicera sitt eget fritt valda innehåll var än man deltar.
- Att kunna duplicera information, länkar, filer och innehåll för att sprida vidare samt kunna se, delta och publicera.
Nätpolitiken borde syfta till att säkerställa dessa fyra principer av nätet i så stor utsträckning som möjligt. Sen kan det rent pragmatiskt handla om att garantera nätneutralitet, avreglera immaterialrätt eller garantera kryptering och säkerhet. Eller varför inte, handla om e-bistånd som kan garantera principerna för den som lever utanför landets gränser? EU:s roll, om någon, borde vara att upprätthålla dessa fyra principer i medlemsländerna. Detaljerna bör ske på en nivå närmare medborgarna, men liksom miljöarbete och handel bäst sker mellanstatligt, behöver nätets öppenhet garanteras över landsgränserna. Det är min Visbyagenda.
Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp
Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?
Är det förvaltning och demokrati?
Är det integritet och medborgerliga rättigheter?
Är det miljöpolitik?
Är det polisiära ärenden?
Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?
Handelspolitik?
Fördelar och nackdelar med open data?
Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!
Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.
Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.
Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.
Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.
Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.
Programmering i perl räcker bara så långt.
