Den här texten spinner vidare på det som Waldemars tog upp i sin post ”Kan man få lite service?”, som i sin tur var respons på Eriks skiftespost om anti-skiften och när ny teknik krockar med gammal kultur. Det är en intressant frågeställning med många trådar att nysta i. Det finns fortfarande många avseenden där vårt gamla tänkande begränsar internettjänsterna mer än vad tekniken gör.
”Delighting customers doesn’t build loyalty; reducing their effort – the work they must do to get their problem solved – does.”
Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.
Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.
Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.
Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…
Varning för lite substans och stor egocentrisk anekdotkvot — av tveksam intressegrad. Men det är ju trots allt sommar.
Idag var jag ute och promenerade på lunchen. Jag är för tillfället i Columbia, South Carolina, och passerade här en ”Gentleman’s store”. Såg en riktigt snygg slips i fönstret och vände tillbaka och gick in. Affären visade sig vara delvis en second hand butik och fylld med kavajer, slipsar, flugor, bälten och hängslen.
För de flesta i Sverige är detta kläder som man bär på bröllop, vid viktiga möten eller kanske rent av enbart under pistolhot. I detta sammanhang är undertecknad inte en del av ”de flesta”. South Carolina är i detta avseende likt Sverige, med vissa dress code-undantag. Nå i varje fall, in kliver jag i denna lokal och bemöts av en rasistisk herre född på 30-talet, som inte gör en hemlighet av att hatar ”muslimen” Obama, Demokraterna och fransmän. En krigsveteran som varit i så väl Pearl Harbour som Guam.
En man med massor av minnen, som delar med sig av de Sverige-relaterade med Ingmar Johansson, Lena Ekman, Ingrid Bergman och hans danska vän från 40-talet. Kläderna är, så väl som den fascinerande ägaren, tidsdokument; delvis uppenbara objekt för förakt, men också delvis för vördnad.
I denna amerikanska stat har man helt gjort avkall på klassisk stil, till förmån för det praktiska: shorts, t-shirt och flip-flops är gemene mans uniform. Det som en gång i tiden var att ta ett avsteg från en norm, ett rebeliskt tilltag, för praktiska eller rebell-status-anledningar är idag den nya normen. Affärsägaren må med sina rasistiska utsagor dessvärre vara ganska representativ för den åldrade Södern, men hans butik är en anomali — en rebellutpost.
Martin beklagar sig över den långsamma anammandet av ny teknik i klädindustrin. Jag delar inte frustrationen. Mina kläder har relativt enkla uppgifter att fylla: Att skyla min rosa hud, att värma mig och att vara snygga.
De första två funktionerna fylls egentligen av i princip vilka trasor som helst och kvalitetsskillnaderna här är mycket små — även om skillnader finns och förbättringar så klart är välkomna. Anledningen att någon köper något dyrare än just ”vilka trasor som helst” torde således vara en effekt av den tredje kvaliteten: ”Snyggheten”, som rymmer estetik, men kanske än viktigare identitet och grupptillhörighet.
Vissa typer av kläder är exkluderande, precis som Martin beskriver, men även om ett par randsydda brittiska skor må vara dyra ännu, finns det det liknande från Kina som kostar mindre än ett par sneakers. Linnekostymen må vara opraktisk, men den är inte nödvändigt dyrare än en t-shirts och ett par skjorts. Även om kläderna inte har besudlats med teknologiska framsteg har kostnader för väveri och sömnad blivit mycket billigare — och inte enkom genom globaliseringens förtjänst.
Vi är inte utan exkluderande elementet i mode-världen, men nog är vi är ganska nära ett naturligt experiment, där detta element så när på avskaffats. Och slutsatsen av detta experiment? Kanske: Historia, stigberoende och grupptillhörighet är långt viktigare än exkluderande element för att avgöra vad som är drivande för identitet och estetik.
Nå, nå, en seersucker kostym, en skjorta, en fluga, två slipsar, tre par hängslen rikare lämnade jag affären. Och jag har därmed köpt på mig än mer av vad jag ser som en rebellisk identitet och grupptillhörighet.
Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.
Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.
Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?
Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.
Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?
Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?
Waldemar Ingdahl frågar vad som kommer att hända med Europa och den europeiska unionen efter vårens kreditkris.
Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.
Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:
- Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
- Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
- Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
- Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.
De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.
Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.
I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.
1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.
3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.
4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.
Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.
[1] – Podcast: ”BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)
Kreditkrisen har skakat om Europeiska Unionen. Kommer den europeiska modellen att överleva? Ser vi ett stort skifte i hur EU kommer att fungera? Blir det mer centralstyrt i från Bryssel eller kommer några starka medlemsstater att ta över?
Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?
Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?
Martin frågar om det finns inlåsningseffekter, en strävan efter monopol i informationen? Den effekten finns, och det har sina goda sidor. Det är praktiskt med byarnas enkla och funktionella upplägg. Tänk efter före Facebook och Twitter, jag kommer ihåg vilket enormt arbete det var att skapa upp en hemsida på internet.
Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.
Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).
Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden, men trots ”Don’t be evil” handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Google är ett posthumanistiskt företag.
Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.
Fast.. företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.
Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.
Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.
Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.
Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.
Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.
Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor från nätet. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.
Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?
Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.
Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster.
Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.
Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.
Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.
Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.
Det är skiftet kring Martins fråga om inlåsningen, vilken av affärsmodellerna för internet skall vi välja?
Martin lyfter i veckans skifte hur informationssamhället/Nätet bygger upp kommersiella naturliga monopol. Och visst är det påtagligt. Facebook ligger i en ”tab” nära denna, inte för att jag tycker om deras integritets policies eller för att jag från början fann deras lösning tekniskt överlägsen, utan blott för att mina kamrater (yo homies!) är användare av tjänsten.
Det är i mycket genom denna logik som Microsoft Office under lång tid var oersättligt för massan. Inte blev vi av med inlåsningsproblematiken i och med ”molnet” — om något så har problematiken tilltagit.
Idag finns det det dock en helt annan förståelse för problemet, ty många organisationer har redan bränt sig. En i många sammanhang nödvändig selling points idag är öppna standrader, kompabilitet och allmänt värn mot kostsam inlåsning.
Ägnar man informationens likvida väsen en tanke tycks det ”naturliga monopolet” egentligen högst onaturligt (tänk: spindlande web-robotar, etc.).
Eriks skiftes-fråga, alltså den innan Martins, bär ”titeln” anti-skiften. Vilket ger mig dikotomin tes/antites för ögonen. Drar man analogen till sin dialektiska spets upptornar sig syntesen — å alltså syn-skiften — vilket också är denna posts vaga idé.
Nästan varje skifte följs av ett ”anti-skifte” — ett missbrukande eller i varje fall ofördelaktigt beteende i någon omfattning som möjliggjorts av den nya tekniken eller förhållningssättet.
I fallet med ultraljud pekar Erik på hur flickfoster väljs bort och hur könsfördelningen riskerar att bygga motsättningar. Martin skriver om överutbudet. Om hur man drunknar i mängden val och avstår från att välja. Andra självklarheter som bör kunna sorteras in under kategorin anti-skiften är alla otaliga exempel på kreativ förstörelse, integritetens lidande nu när information är lättflytande. Och så vidare. Och så vidare.
Det finns dock en uppsida även i de fallen då anti-skiftets kostnader tycks överstiga skiftets fördelar. Låt mig presentera: Syn-skiftet.
Med historiematerialistisk säkerhet kan jag likt Karl Marx ta hjälp dialektiken föreslagen av historien och predicera en syntes av skiftet och anti-skiftet — syn-skiftet — inte sällan en gyllene medelväg.
Tänk: När konsekvenserna av anti-skiftet, som slår mot flickfostren löper linan ut är det svårt att spå annat än tragedi, men likväl kommer sannolikt en låg tillgång på kvinnor leda till en högre efterfrågan. (Kanske blir även andelen homosexuella män högre?) Kulturella spårberoenden till trots; i konflikt med tillgång och efterfrågans-ekvationer där värdet är någorlunda absolut är det sällan kulturen vinner. Urvalet mellan pojke/flicka förskjuts således åter tillbaka — syntesen; syn-skiftet är uppnått.
AI:n som lär sig din musiksmak (eller som genom koevolution med dig utvecklar din musiksmak), sociala nätverk, topplistor, radio-rip offs och Gud vet vad Martins media-överflöds-posts egna syn-skiftet mynnar ut i.
Idéen ungefärliga omfång var säkert klar redan från överskriften, men jag säger som Marx kunde ha sagt: Försök falsifiera detta — suckers!
Informationssamhället och Nätet har nu utvecklats så pass långt att vissa kommersiella områden kan tas för givet. Jag tänker på de nätbaserade tjänster som handlar med någon typ av information. Exempel på dessa är Google, Spotify och Facebook. Dessa tre har gemensamt att de primärt är plattformar för informationsutbyte. Något annat de har gemensamt är att de fungerar bättre ju mer information de har tillgång till. En generell sökmotor blir bättre ju större del av all information som är sökbar. Ett nätbaserat community blir mer intressant för användarna om alla deras vänner redan finns där. En streamande musiktjänst blir mer attraktiv för lyssnarna om alla artister och all musik finns där.
En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.
Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?