Never say never, say neuro neuro neuro

Hjärnan har gjort en glidande, diskret men ack så kraftfull entré i samhället, och framtiden ser ljus ut för prefixet neuro-.

I det senaste numret av Neo presenteras under rubriken “Jättegärna Jättehjärna” undersökningsresultat som bland annat visar att en tredjedel av alla 25-åringar inte kommer ihåg sitt eget telefonnummer. Vän av ordning och tradition höjer ett ögonbryn och känner hur hjärtat hoppar till både en och två gånger. Var är vi på väg? Blir vi dummare?

Samtidigt, någon helt annanstans eller kanske i en bokaffär alldeles i närheten av de icket ont anande 25-åringarna, står doktor Richard Restaks senaste bok The Naked Brain och bara väntar på att bli läst. Restak presenterar en framtid i vilken vi verkligen börjar förstå hur våra hjärnor fungerar, och kan använda den kunskapen för att konstruera ett neurosamhälle. Restak är noggrann med att inte skriva profetior, men vågar sig ändå på att förutspå hjärnans allt större influens på vitt skilda ämnen som ekonomi, relationer, politik, juridik och arbetsliv. Hjärnan blir alltså viktigare ju mer vi lär oss om den.

Sammantaget kanske vi ser en rätt dyster bild här? Hjärnan blir viktigare, och brittiska 25-åringar (just dessa 25-åringar var faktiskt brittiska) blir allt dummare.

Neos inblick i jättehjärnan slutar dock inte här, utan tar ett par steg till och funderar över vad vi egentligen behöver hjärnan till. Till sin hjälp tar Neoredaktionen kolumnisten David Brooks, som nyligen skrev följande i New York Times:

 “Jag trodde länge att tjusningen med informationsåldern var att den gör det möjligt att veta mer. Men så insåg jag att det i själva verket är tvärt om – tjusningen är att den gör det möjligt att veta mindre” (Neos översättning)

På samma vis uppmärksammar Richard Restak oss på ett citat från filosofen Alfred North Whitehead:

“It is a profoundly erroneous truism . . . that we cultivate the habit of thinking what we are doing. The precise opposite is the case. Civilization advances by extending the number of operations that we can perform without thinking about them. Operations of thought are like cavalry charges in battle – they are strictly limited in number, they require fresh horses, and must only be made at decisive moments”

Kanske är det inte alls konstigt att vi inte lär oss telefonnummer utantill längre. Det blir helt klart obekvämt när vi på grund av batteritider, brist på sändarmaster eller andra svårigheter blir tvungna att använda hjärnan på det gamla viset, men det är knappast anledning nog att helt överge de nya möjligheterna. Min fysik- och matematikmagister brukade alltid säga till mig att man bara ska ha färskvara i huvudet. Allt som kan slås upp eller kontrolleras enkelt på andra vis kan man hålla hjärnan borta ifrån.

Frågan är alltså inte vad vi inte har i hjärnan längre, utan vad vi har i hjärnan istället? Dessutom borde vi fråga oss hur omvärlden spelar sin roll i ett neurosamhälle? Hur bör utbildning se ut i en värld där Google, Wikipedia och MIT Open Courseware erbjuder tonvis med kunskap knappt ett klick bort? Hur förändras politik om det visar sig finnas grundläggande strukturella neurologiska skillnader mellan sympatisörer av olika ideologier?  Hur hanterar juridiken en “oskyldig individ” med en “skyldig, ond hjärna”?

Restak noterar att vi inte vet när neurosamhällets revolution bryter ut, men att den troligtvis inte är långt borta och att den kommer med fundamentala frågor och förändringar i bagaget.

1 thought on “Never say never, say neuro neuro neuro

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.