Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. “Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ‘men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI “skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade “konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en “demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]

3 thoughts on “Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *