TVns statussignaler neutraliseras

Waldemar Ingdahls frågar sig i veckans skifte hur TVns framtid ser ut. För att svara (om än smalt) bläddrade jag lite i Jan Gradvalls bok “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” med fokus på status-signalering.

Få apparater eller artefakt har satt sådan påtaglig prägel på det sociala livet, som Erik Starck uttryckte det: massmedia, och TVn i synnerhet, har definierat 1900-talet.

När Sandrews fick tillstånd att sända under en provvecka 1954 hade man inte någon TV i hemmet. Istället fick man söka sig till en av de över 1 000 utplacerade apparaterna runt om i Stockholm. (Alla program under denna vecka var för övrigt reklamfinansierade.) De som köpte en TV under slutet av 50-talet eller det tidiga 60-talet var TVn en stark statussymbol.

Under 60-talet började TVn bli folklig, och det folkliga stillasittandet vid TVn började kräva nya tillbehör till den lysande lådan: TV-soffa, TV-kanna, TV-bricka, TV-bänk och TV-godis är blott ett urval. Givetvis skulle den perfekta familjen ha alla TV-nödvändigheter.

Vad tittandet, och ägandet av TV-apparater, signalerat om tittaren/ägaren har varierat under åren. Från 50-talets och det tidiga 60-talets eftertraktade statusobjekt blev TVn snabbt, i vart fall bland kultureliten, en låda associerad med vulgärt enkla kulturuttryck.

“Programmen är ofta undermåliga. Anständiga och kulturmedvetna medborgare håller därför lådan inlåst i garderoben. Tar fram den som populär-porr när gästerna gått och dörren låsts.”

skrev Jan Myrdal 1966 i tidskriften Dialog.

Alarmismen, och TV-vidskepelse, där man räds allt från strålning till hypnos, var en tidig ingrediens i TV-kulturen. Liksom talandet om TV-barnens slötittande. Ett vagt relaterat citat, som ändå är värdigt att inkluderas är:

“Kanske måste vi ha TV:n på hela dagen för att upptäccka hur lite vi har att säga varandra.”

Ur tidningen Husmodern 1971.

1969 kommer TV2, och 1970 börjar SVT officiellt sända i färg. TV-apparaterna måste uppgraderas och Peps Persson [tack Anders!] hyllar den nya statusjakten i “Hög Standard”.

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
[…]
Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkontrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,

Här om året, när Regeringen gav kronprinsessan Victoria en Platt-TV reagerade Gudmundson över gåvans medelklass-status. Joakim Lundblad frågade sig då den lite bredare frågan vad en artefakt kan ha för inneboende egenskaper.

Medelklass-status? Varför är denna statusegenskap inneboende i platt-TVn?
TV-apparaten har tack vare Myrdal och hans många efterföljare blivit synonym med dumburken. Den lates, den ointressante och den korkades form av eskapism.

Här om dagen skrev Norrköpings Tidningar att jag och mina nya grannar, östgötarna, har flest timmar framför dumburken per dag.
Detta medan min f d hemstad Stockholm ligger i botten tillsammans med Uppsala.

Det är lätt att extrapolera sina fördomar och mena att det är östgötar med lägre utbildning, arbetslösa eller pensionerade som prioriterar TV-tittandet.
Extrapoleringen eller korrelationsvävandet är kanske inte fel. Det finns dock fler fördomar att veckla ut: Stockholmarnas nervösa medvetenhet om de negativa statussignalerna.

– Hur många timmar tittar du på TV per dag i genomsnitt?
( Oj. Och jag som såg på TV hela kvällen igår, å i måndags, å i…; Paris Hilton’s BFF, Lyxfällan och re-runs av Bigbrother. Men jag gick ju på Opera förra helgen! Jag är ju inte en dumburkstittare egentligen. Nästan lite av ett undantag häromsistens; faktiskt… )
– Näe. Det blir inte så mycket. Det är ju nyheterna och så dokumentärer. Blir mest SVT.

De “medvetna” Stockholmarna skäms för sina många timmar med lätttuggade amerikanska humorserier. Varje skratt har vi lärt oss ska skuggas av den smutsig känsla super-stimuli “bör” medföra, tänk: smågodis-, pornografi- eller drogångest.

Framtidens dumburk är inte en dumburk, utan blott en platt-burk av möjligheter. Neutral till sitt innehåll. Det Myrdal känner som “populär-porr” kommer inte vara nödvändigt förknippat med “TVn”. Lika gärna kan den förknippas med porr i sin prefix-fria form, live-sända styrelsemöten, eller föreläsningar från världens universitet.

TVns framtid är Internet. Hur länge vi kommer tala i termer av TV är dock oklart. Tele-vision, eller försvenskat: fjärr-syn, är knappast en spektakulä egenskap när det är en del av det icke-spatsiala Internet. Vidare ska man komma ihåg att TVn kallades för bildradio när den kom. Internet-TV är må hända inte det slutgiltiga begreppet?

[Historiska uppgifter och flera citat är fräckt snodda ur Jan Gradvalls “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia”.]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.