Från innovationssystem till skalbart risksystem

Det svenska “innovationssystemet” är samlingsnamnet på de skattefinansierade verksamheter vars mål och syfte är att stötta innovatörer då de försöker kommersialisera sina innovationer.

Problemet är att innovation är fel fokus. Faktum är att antalet innovationer i ett land är ett helt ointressant mått som bara kan göra en politiker glad.

Men OK. Låt oss utgå från innovationerna eftersom detta är vad alla talar om. Vad är en innovation? En ny produkt på en ny marknad. Osäkerheten är inbyggd i innovationen, annars är det ingen innovation. Osäkerhet ger risk, för man tar ju en risk när man lanserar något nytt på en ny marknad.

Innovationer kräver sålunda just risk. Det är syret och näringen som möjliggör innovationer som fungerar på en marknad.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Det är inte fler innovationer vi ska jaga utan mer risk. Ett samhälle som belönar risk är ett samhälle som vågar (och kan) skapa många nya innovationer.

“Innovationssystemet” försöker åtgärda frånvaron av risk i övriga samhället men detta är vad vi programmerare brukar kalla en “patch” – en dålig lösning på ett komplext problem. Varför? Flera anledningar men den viktigaste är att den skalar inte.

Med andra ord, risken som “innovationssystemet” tar ger inte upphov till mera risk i samhället. Det blir aldrig ett skalbart system som det har blivit så lyckat i främst Silicon Valley (25% av allt riskkapital i världen finns där).

Systemet stoppar in pengar i ett risk-projekt men sedan tar det slut. Vad som borde hända är att risk-projektet växer, säljs av och skapar nya risk-projekt. Detta är vad som händer om man belönar risk, men det gör vi inte i Sverige (eller kan åtminstone göra väldigt mycket bättre).

Så, flytta fokuset från innovationerna till hur man skapar ett skalbart risksystem istället för ett innovationssystem. Då kommer innovationerna (och jobben) på köpet.

6 thoughts on “Från innovationssystem till skalbart risksystem

  • Private equity vs public equity (the swedish skatte & löntagarfonderna modellen). kapitalet har inte satsats av någon som aktivt tar en risk utan det är konfiskerat kapital som likt en död torsk daskas upp på bordet för att föda ett antal svenska innovations centra (dåliga imitationer av silicon valley, inte ens det faktiskt, planekonomi). Därför har inte Sverige något google, apple, microsoft, twitter eller facebook – listan kan göras lång. #crunchbase

  • Oimponerande resonemang har. Du sager att innovation -> risk, dvs att risk ar nodvandigt villkor for innovation. Sedan vander du om och sager att vi ska “jaga mer risk”, som vore risk ocksa tillrackligt for innovation. Det ar latt att hitta risk: ga till ett kasinot, eller investera slumpmassigt i en noll-summemarknad som t ex valutamarknaden.

    Pastaendet om att risk inte belonas i Sverige ar ju lite intressant, men vad menar du med det, och finns det nagot stod for ditt uttalande?

  • Poängen med mitt inlägg är att det svenska, skattefinansierade innovationssystemet inte fungerar eftersom det fokuserar på fel saker för att bygga ett uthålligt och skalbart ekosystem för innovationer. I ett sådant ekosystem är det risktagande och belöning för detta som är livsluften.

  • Jan Kallberg hade ett resonemang om de lokala kapitalisterna i USA: Bob och Betty i Springfield, Illinois, Wyoming, Nevada, West Virginia – whatever. Riskkapital fungerar bäst för branscher som är snabbväxande, som har skalfördelar och som kan växa med god marginal. I Sverige blir det dyrt kapital för att en riskkapitalist bara tänker på hur snabbt hon ska kunna ta sig ur företaget med förtjänst. Riskkapitalisten kommer också rätt sent in i innovationsprocessen i Sverige. Så varför har USA sitt hemliga vapen i Bob och Betty, enligt Kallberg? Därför att vanliga privatpersoner kan komma upp i ett tillräckligt stort kapital för att kunna göra investeringar. I Sverige blir investeringar bundna till institutioner, som kan komma upp i tillräcklig cashflow

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *