Rosa telefoner

Joakim Lundblad frågar efter vilken relation vi har till trådtelefonen, och hur skiftet från trådar egentligen betyder.

Jag hör till den gruppen människor som aldrig haft ett fast telefonabonnemang. Ända sedan jag lämnade föräldrahemmet har jag klarat mig utmärkt med bara mobiltelefoni, och jag har lyckats bo på platser där bredbandsuppkopplingen inte var beroende av att teckna ett trådtelefonabonnemang.

Jag kommer nog aldrig skaffa mig en fast telefon igen. Någonsin.

Jag är ett barn av min tid, och jag är långt ifrån ensam om att dissa den fasta telefonen, även om jag fortfarande hör till dem som talar relativt mycket i mobilen, i stället för att smsa eller använda mobilen som dator. Realtidskommunikation har fortfarande ett värde, även om det andra är ett fantastiskt komplement.

Mobiltelefonens intåg i var mans ficka har inneburit en teknikrevolution för framförallt tjejerna. Telefontillverkaren Nokia insåg detta tidigt och lät den fantastiska utgåvan av 3310-modellen ha utbytbara skal. Ericssons T20 marknadsfördes som en livsstilstelefon med hjälp av kvinnoben. Hur stereotypt man än kan tycka det var så fungerade det, och i dag har fler unga tjejer mobiler jämfört med de jämnåriga killarna, och tjejerna är långt mer flitiga telefonanvändare.

I Indien där datorn fortfarande är en lyxprodukt finns mobilen i var mans hem, även om den ibland delas av flera familjemedlemmar. Unga tjejer ses ibland med två telefoner. En för familjen, och en som pojkvännen eller kompisarna ringer till, och som resten av familjen inte får känna till. Tekniken blir ett verktyg för frigörelse.

Mobilen är något så ovanligt som en it-produkt utvecklad för både kvinnligt och manligt nyttjande. Unga tjejer driver utvecklingen framåt och är oftare sunda medvetna konsumenter som vet vad de vill ha ut av produkten, jämfört med killarna som [enligt sterotypen] oftare köper spel och lurprenumerationer på tjänster som Jamba.

Tack vare mobilen finns det en ung generation tjejer intresserade av kommunikation, kräver att tekniken skall fungera och ställer krav som konsumenter. Telefonens färg är inte längre det som avgör. När de vuxit upp kan vi säkerligen se fram emot en teknikutveckling som heter duga.

Teven går mot en säker död

Waldemar frågar i veckans skifte om hur framtidens tv-vanor kommer se ut. Själv instämmer jag mångt och mycket i Andreas Baxells svar. Efter fyra veckor som inneboende i Stockholm har jag inte tittat på husets tv alls. Laptop fylld med tv-serier jag vill titta på när jag själv haft tid har varit betydligt smidigare, och inget av de program som sänds i tv-rutan har lockat tillräckligt mycket för att bänka mig i soffan och invänta rätt klockslag.

Kanske beror det delvis på att jag inte är särskilt intresserad av sport, och att det inte finns några andra program för tillfället där direktsändningen lockar. För om tv:n kommer ha någon fördel framför nätet i framtiden är det just de stora direktsändningarna med tävlingar och resultat i realtid. Melodifestivalen, OS och Hockey-VM kommer alltid vara tidsbundet, även om formaten säkerligen kommer förändras.

TV-tittandet som fenomen kommer sannolikt dö ut. Det kommer ske sakta, och med en stor bevaringsiver från stat och kulturelit. Själv vill jag allra helst att teven skall befrias från staten, om inte annat för att mediet skall ha en chans att utvecklas och överleva.

Nätet ger redan i dag plats för obegränsat med kanaler och program. Bambuserströmmar från viktiga politiska händelser och aktioner börjar bli vardagsmat, riksdagsdebatter går att följa via webbtv, och stora tv-produktioner som högklassiga serier går ändå snabbare att dra hem från nätet timmar efter premiären på andra sidan atlanten, än visas i de svenska tv-näten.

Egentligen är inget av detta framtiden, utan snarare dagens faktum, där tekniken har sprungit ifrån systemet och bättre tillgodoser vad kunderna egentligen vill ha. Framtidens modeller kommer knappast vara statliga, om inte annat för att staten aldrig kommer ha tillräckligt med pengar för att finansiera vad publiken vill ha.

Direktströmmar, ondemand-tjänster och mediesamlingar i digitala bibliotek. Den aktör som erbjuder detta för rimliga priser, med rätt teknik och utan de lands- och regiongränser som i dag finns, kan bli marknadsledande. Kanske kan Voddler vara en tjänst som tar steget i rätt riktning. Jag har testat och det ser lovande ut. Risken finns att de inte får till avtalen som krävs, och att allt rinner ut i sanden.

En sak är i alla fall säker. Teven är på väg mot en säker död om den fortsätter i samma spår som i dag.

Veckans skifte: Framtidens skola

Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat ett nytt förslag till skollag. I förslaget finns kontroversiella delar som att slopa möjligheten att läsa upp redan godkända betyg på komvux (att läsa in kurserna själv och tenta av kommer fortfarande vara okej), religiösa friskolor blir kvar och elitklasser permenteras.

Om det är till det bättre eller sämre är kanske marginellt. Den svenska skolpolitiken har gått från katedern till kritor till grupprum. Kanske är Björklund på rätt väg framåt, kanske för han bara skolväsendet ett par steg bakåt. Min egen inneboende niondeklassare tycker att skolministern bryr sig för mycket om pekpinnar och att sätta upp regler för stökiga elever, i stället för att ge samtliga mer frihet under ansvar. Rent politiskt är jag glad över att de religiösa friskolorna verkar få vara kvar, och att elitklasser blir en godkänd form för utbildning.

Men trots allt är förändringarna i utbildningspolitiken inte så stora. Betygssystemet tar visserligen form från högskolan och bolongasystemet, men annars är det mest förändringar som krävts länge från olika håll. Detta trots att samhället förändrats en bra bit mer de senaste åren. En gedigen skolgång är inte längre en spikrak biljett till ett arbete, kunskapsbegreppet har omvärderats, och formalia tappar i betydelse. Ibland för att kunskap införskaffas utanför de formella ramarna, och ibland på grund av merit-inflation eller att examen inte är lika med att hålla måttet.

Står vi kanske inför ett skifte där utbildning omvärderas? Skolgången tappar i betydelse, och kunskap inte alltid behöver komma från formell skolgång? Hur ser framtidens utbildningssytem ut? Vad kommer krävas från samhället för att forma relevant skolgång för framtidens unga? Är det offentliga bäst lämpat för att vara huvudman för skoltidens fostrande hand, eller finns det andra vägar att gå? Hur bör skolan positionera sig i en värld där information snarare är myrrel av trådar, än ett rep mellan a till ö?

Är det kanske så att religiösa friskolor kan ha något att tillföra en mer mångfasetterad utbildningsvärd, där sanning måste ifrågasättas och inte ens läroboksfakta kan tas för givet? Har rädslan för elitklasser en grund, eller är de ett steg mot en mer individuell skolgång, även för högpresterande?

Decenniet att bli vuxen under

Jag är visserligen född under 80-talet, men förutom bilder på undertecknad i brungula kläder eller ärvda polarnochpyret-ränder finns det inte så mycket bevis på det. 90-talet var mina uppväxtår, och förutom att kläderna blev limegröna och orangea ett tag, och otaliga pubertetsförälskelser popikoner som Brian Littrell och SpiceGirls, eller vurm för en Leo-diCaprio i pottfrisyr, har jag inga stora djupa analyser över hur någonting egentligen förhöll sig till nittiotalet.

Nollnoll-talet var decenniet jag blev vuxen (om man nu någonsin blir det), och kanske är det där jag kan börja summera de senaste åren, för även om jag har svårt att relatera till mina egna erfarenheter under andra årtionden, har jag svårt att gå opåverkad ur från nollnolltalet.

2001 kom attentatet mot world trade center, och även om det är en klyshig start på deceniet, är det svårt att börja utan det. Samtidigt som världen i mångt och mycket blev mindre, friare och öppnare tack vare den digitala revoulution som stavas i-n-t-e-r-n-e-t har samma sak motarbetats från politiskt håll. Piratpartiets framgångar i ep-valet är knappast en konsekvens av fildelninglagarna, utan en verkan där orsaken är inskränktheten hos makthavare.

Nollnolltalet är tiden då kampen mot protektionism flyttade ut på nätet. Internet blev både vuxet och vardag över en natt, och även om nästa decennium kommer innehålla flertalet förändringar, innovationer och utveckling, lär mångt och mycket ha internet som en bas. Nollnolltalet är decenniet då internet blivit infrastruktur på riktigt, lite som elektriciteten blev under förra århundradet. Nästa tio år kommer vi få se hur det kan användas på riktigt i stället för som ett fenomen.

Ang. Rivna fabriker: Försiktig delaktighet

Anna frågar efter morgondagens management. Finanskrisen aktualiserar ledarskap, och framför allt framtidens arbetsplats. Post-industri är kanske inte post-fabrik än, men kanske har vi skifte framför oss där fabriker och storföretag är historia, och fler och fler arbetsplatser är småföretag, delägda av anställda, eller arbetsplatser där den anställda är antingen konsult, eller har nära samhörighet med det den jobbar med.

Småskalighet och dialog är inte nödvändigtvis receptet för att lyckas, men kanske lösningen för att skapa ömsesidig trygghet i en skakig ekonomi. Stora företag har visserligen stora buffrar, men fäller desto fler personer och tillgångar när de väl faller. Småskaligt risktagande ger kanske inga multimiljonärer i första taget, men orsaker heller inga börskrascher.

Kanske är vi i en brytningspunkt mellan fabriken och framtiden, och kanske är det lätt att åberopa gamla strukturer ibland, men frågan är om management inte är på väg till en mer försiktig delaktighet ledning och arbetare emellan. Delaktighet och ansvarskännande behöver ju inte per automatik innebära flummig ickehierarki, utan snarare överrenskomna strukturer där hierarkin kan ha sin plats.

Lite struktur är sällan av ondo.

Ang. Vårböcker, tre tips med mjuk rygg

Joakim efterfrågar boktips, och här kommer tre skilda böcker från bokhyllan:

vårböcker

Jag börjar från vänster.

James Tiptree Jr. (Alice Sheldon) – Her Smoke Rose Up Forever

En tjock samling noveller, som är en av de få böcker som i dag går att få tag på av sciencefictionförfattaren Alice Sheldon. Innan Sheldon hade ihjäl både sig själv och sin man (visst blir böcker så mycket mer spännande om författaren råkar vara en bisexuell mördare?), skrev hon om rymden, genus, incest och existensiella frågor, allt under pseudonymen av ett mansnamn. Novellerna i boken är skrivna under sjuttiotalet, men flera av dem som “the girl who was plugged in” och “the last flight of doctor ain” är definitivt lika aktuella i dag.

Aleksandr SolzjenitsynEn dag i Ivan Denisovitjs liv

En nobelpristagar-klassiker i nyutgåva som beskriver en dag i ett sovjetiskt arbetsläger. Lite som en komprimerad Brott-och-straff, med bara 198 sidor. Perfekt för en hängmatta och stimulans för hjärncellerna.

Linda Rosing (och Daniel Nyhlén) – Den nakna sanningen

Jag har en fascination för silikonblondinbiografier. Jenna Jamesson, Dolly Parton, Magdalena Graaf, Carolina Gynning och Linda Rosing – alla har de skrivit (ibland med hjälp) en biografi. Den nakna sanningen tar inte ens två timmar att ta sig igenom, men säger ändå rätt så mycket – kanske just i frånvaron av substans. Den innehåller precis det man behöver mellan nobelpristagarverk, franska filosofer och nationalekonomer – en smula verklighet och småstadsglamour.

Ang. Pengar: E-diamanter

Marilyn Monroe sjöng det redan 1953: [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4xX-Ule22-Y]

Blod och articifiellt skapande till trots – diamanter har fortfarande ett snudd på mytiskt värde. Som en modern version till hemgiften har diamantekonomin byggt på fåfängligt begär och trissats upp och fungerat i århundraden.

När guldet var männens valuta, var juveler som diamanter den (enda) säkerhet kvinnor hade, och för att det skulle kunna fungera krävdes det att värdet på stenarna var stabila.

Kanske gör jämställdheten att diamanterna tappar i behov, eller att behovet förändras till att enbart vara en lyx- och statussymbol. Kanske ersätter vi diamanterna med nyttosaker, del i utfört arbete, eller att e-pengar blir ett än tydligare kvitto på fysisk tillgång. Kanske är framtidens diamanter tid eller kvadratmeter mark, kanske är det rymd eller månstenar.

Eller så är vi på väg bort från både guld och diamanter, för att i stället mer och mer vara vårt dagliga arbete, där sparade pengar på hög blir allt mindre relevanta.

Photoshopkatastrofer

Jag kunde inte riktigt låta bli att tänka på den här historien när jag läste Simon Winters inlägg om den nya surrealismen. I välrennomerade National Geographics fototävling för 2008 gick ett av publikens priser till en bild som uppenbarligen var eftermanipulerad. Bilden passerade fotofolk och jury, och inte förän en blogg uppmärksammade bildmontaget togs den bort från tävlingen.

Bilden hos National Geographic var ett uppenbart montage. Reflektionerna stämde inte överrens med verkligheten, och fotografen hade uppenbarligen lekt med mer än färgnivåer. När det gäller dokumentära bilder är det fortfarande inte okej att klippa ur och lägga till saker utan att ange det, men man kan göra mycket med färgnivåer, kontraster och justeringslager. Vissa funktioner finns redan i en simpel mobilkamera, och är det alltid så att den gråa trista bilden som en vanlig lins fångar, alltid överrensstämmer med verkligheten? Vad är verkligheten egentligen, när efterarbetet görs direkt i kameran innan en bild tas? Kanske är det så att en bilds ram är mer subjektiv än dess färgkontrast, och att verkligheten är långt mer livfull än vad en kameralins någonsin kommer kunna fånga…

Veckans skifte: Disperfektion

I dagarna har sista avsnittet av scifi-serien Battlestar Galactica visats i staterna. Utan att avslöja för mycket tar serien sig an både teknikens utveckling, AI och definitionen av en människa. Politik, religion, teknik och kultur mixas till en frakking fantastisk serie. Trots att serien utspelar sig i rymden med högteknologiska medel är nätverk, kontrollmedel och övervakning oerhört sällsynt. Karaktärerna har alla möjligheter till att smita undan, vara anonyma och begå de där mänskliga snedstegen alla gör någon gång i livet.

Kanske är Galacticas storhet att ingen av seriens karaktärer är perfekta. Ingen är riktigt god, alla har sina agendor, och ingen är heller riktigt ond (inte ens cylon nummer ett). Och det är någonstans där jag vill se veckans skifte: att perfektion blir mer och mer ute.

De sociala medierna har gett fler möjligheten att dela med sig av en liten bit vardag. I stället för att bedömas med någon annans öga, blir den sociala exponeringen ett sätt att visa sig mänsklig. Kanske började det redan med stenålderssåpan Robinson och fortsätter i dag med en konstlad folklighet från en migrationsminister som gärna äter både ärtsoppa och stroganoff. De delade trivialiterna kan öka toleransnivån, för den dagen alla har en gammal nakenbild någonstans i nätets avkrokar blir det inte längre särskilt spännande. Eller, så kommer motreaktionen och allt fler av de privata trivialiteterna förbjuds eller bannlyses, och det disperfekta idealet hänvisas till fiktionen.

Är vi på väg emot en glorifierad disperfektion, eller vill vi bara porra lite i andra människors liv? Vad kommer vi uppröras över och moralisera över om i framtiden? och vad kommer vi själva vilja dela med oss av? Blir vi mer slutna eller mer öppna? Kommer vi måla upp en falsk fasad över vårt privatliv? Blogga om mat som börjar på q samtidigt som vi vräker i oss transfetter framför big brother?

Eller finns det en chans att avståndet tangentbordet ger oss, kan vara avståndet som behövs för reflektion och ökad tolerans även AFK?

Ang. Trassel: Individers försvar

Sextiotalets kollektivism möter åttiotalets individualism och bildar tjugohundratalets trassel. Stefan Görling är något på spåren med sitt gästinlägg om trassel här på Skiften.

Bakom trasslet skymtar individer som efter orsak-verkan-samband skapar ett spontant kluster av handlingar som på avstånd kan verka homogena. Det ständigt närvarande beroendet av omvärlden utnyttjas, och i trasslet finns fler symbioser än parasiter. Svårsstyrt och icke-hierarkiskt, men enklare att bryta sig ur, och utan krav om tillhörighet eller paketlösningar.

Kanske är trasslet ett symptom på ett samhälle som i allt större utsträckning vill övervaka, kontrollera och kräva ansvar från den enskilde medborgaren. Maktdelningens motsvarighet till informations-overflow, för att säkerställa någon sorts anonyminitet bland handlingsväven. Det kanske inte finns katallaxi, utan bara resultatet av entropi.

För vad är bästa försvar mot en kontrollivrande stat, om inte protester och engagemang som inte är spårbart till en enskild katalysator?