Är bailouts ofrånkomliga i en demokrati?

Man kan göra bedömningen att bailouts alltid är dåliga och alltid bör undvikas, men ändå kasta upp armarna i luften inför utmaningen. De som sitter vid makten när “the shit hits the fan” har helt inget sätt att garantera att de inte kommer plöja skattebetalarnas pengar in i ett kraschande bankväsendet innan det händer. Ett “too big to fail”‘s alldeles egna tidsinkonsistensproblem.

Liknande problem föreligger vid konkurs av aktiebolag. I detta fall kan man i varje fall bestraffas om man varit oaktsam mot sina fodringsägare: näringsförbud. Analogt skulle man kunna tänka sig ett regeringsförbud. Man skulle kunna tänka sig det redan om man lämnar statskassan på minus. Partiet måste lägga ned, de ansvariga är personligen förbjudna att vara politiskt aktiva.

Något för framtiden? Möjligen en tanke värd att tänka klart i varje fall?

Jämlikhet, men mellan vilka?

En utbredd magkänsla, särdeles i jantelandet Sverige, är att ojämlikhet är av ondo. Socialismen sätter ofta jämlikheten i första rummet och bygger diskursen sin kring detta. Kvantitativa forskare på vänsterkanten så som i boken Jämlikhetsanden ämnar använda ojämlikhet som förklarande variabel i allsköns korrelationer. Men vad menar egentligen vår magkänsla, socialisterna och korrelationsstudierna med jämlikhet? Och hur har/kommer det utveckla sig?

Mellan vilka ska vi mäta ojämlikheten? Mellan grannar? Bland Stockholmarna? Eller är det inkomstskillnaden i Sverige som är av intresse? I Europa? Eller i världen?

“Världen krymper” som bekant. Vågar man då hoppas på att sfären för vilken ojämlikheten bör övervägs inom växer?

Uppdatering med anledning av Simon Winters kommentar:

Det är onekligen mycket psykologi att rota i för att avgöra magkänslan. Vilken jag tror, precis som Simon exemplifierar, utgår från den grupp man identifierar sig med. De andra barnen på dagis, andra doktorander på universitet eller motsvarande. Magkänslojämlikheten är den som verkar viktig i lyckoforskningen. De som förfäktar jämlikhet över andra värden bryr sig dock sällan om denna jämlikhet utan det handlar snarare om nationell jämlikhet. Samhället ska bli av med sitt inkomstgap heter det.

Men om jämlikheten ska utvidgas till maxim torde det applicera utan nationsgränser? Vad finns det för jämlikhetslogik i att ha tullmurar runt Sverige – eller på andra sätt hålla uppe löner här – om det sker på bekostnad av de fattigaste i andra länder? Givet jämlikhet som (globalt) maxim tycks mig öppna gränser vara den ultimata jämlikhetspolicyn. Inte protektionistiska fackförbund. Förhoppningen jag när är att i takt med att “världen krymper” vidgas perspektivet för de som brinner för jämlikhet idag från nationellt till globalt perspektiv. Om “jordens befolkning” känns som en av ens grupptillhörigheter kan det kanske rent av leda till att intuitionen överger jämlikhetsförfäktandet och istället ger mig medhåll om att det är fattigdom som det är bråttom att bekämpa?

Den normativa forskningskommunikationens utmaning

“Ingen forskning för forskningens skull”, manade Sören Holmberg på Quality of Government institutets korruptionskonferens idag. “Forskning ska vara normativ”, fortsatte han för att i nästa andetag förklara att “om man vill rädda liv ska man ha offentlig och inte privat vård”. Allt är i sin ordning, vore det inte för att konferensen riktade sig mot media, makthavare och lekmän. Brister i det kritiska tänkandet finner vi överallt. Stryker en forskare journalistsens uppfattningar medhårs utbrister hennes media oreflekterat: “forskning visar att …”. Men, hur stark var egentligen korrelationerna? Vad kan de egentligen säga om kausalitet? Vad hade man kontrollerat för? Var teorin för fenomenet troliggjord? Forskningspapperet som Holmberg talade om, Dying of Corruption, sammanfattar själv med följande mening:

“The finding that it is public and not private spending that has a positive effect on population health demands further investigations.”

När nationalekonomin började använda sig av matematik reserverade man sig explicit för de artificiella antaganden som krävdes. Reservationerna och kvalifikationerna blev sedermera underförstådda då den framgånsrika metodologin bred ut sig. För att vara en framgångsrik nationalekonom eller statsvetare måste man vara relevant. För att vara relevant måste man erbjuda det som efterfrågas. Politiker, media och näringslivet efterfrågar vatten till sina kvarnar eller åtminstone raka entydiga svar. Varje återintroduktion av reservationer gör forskaren mindre relevant.

Är detta den nödvändiga ordningen? Att hoppas på en kritisk mediakonsument är kanske att hoppas på förmycket, men vetenskaplig ödmjukhet skulle kunna premieras, negativa resultat skulle kunna anses lika naturliga som positiva i akademiskpublikation, och normativforskning skulle kunna skildras i ljuset av alternativa frågeställningar och med bakgrund av forskarnas övertygelser. Men hur får vi tillstånd detta och är det en sannolikt utveckling? Ämnar återkomma med vidare spekulationer.

Facebooks potentiella konkurrens

Innan Facebook, myspace, Hi5 och allt vad de hette var på väg att slå igenom i Sverige, det verkliga Sverige, fanns det ett fönster då en öppnare lösning kunde ha introducerats.
Själv är jag lämnad i förvåning över att det inte skedde, då denna typ av projekt dels är relativt enkelt att genomföra rent tekniskt, saknar stora initiala kostnader, lämpar sig väl för distribuerad drift, och är närmast unikt väl anpassat för Open source världens logik. Äras den som äras bör av alla som känner till att någon ska äras. Kanske skulle den som skulle äras rent av få en film inspelad om sin bedrift. Vem vet?

Johannas svarAnnas post talar om den relativa omöjligheten att opt:a ur system, så som Facebook. Den relativa omöjligheten är sann, men den potentiella möjligheten är nog för att reglera de värsta avarter av policies aktörer kan anta.

Facebook har i många meningar ett naturligt monopol på sociala nätverk (se te x, Metcalfes lag).
De fick den kritiska massan och vann race:et. Lika mäktiga som de kan tyckas vara idag, lika bräcklig är deras position då den bara är avhängig ett koordinerat skifte till en konkurrent.
Monopolteori talar om potentiella konkurrenters effekt på monopolistens sätt att möta marknaden. En monopolist kommer alltid ha ett större premium än om han hade konkurrens, men dominans i marknader med naturligt monopol kan också leda till lägre kostnader och således slutligen ett lägre pris till konsumenten och högre marginaler för monopolisten.

Facebook är kanske ett exempel på ett sunt monopol i denna mening (se t ex, Reeds lag). Ju större de är, ju mer koncentrerar de innehåll och investeringar i just den produkt jag använder.
Ett monopol blir dock nästan alltid osunt då ofta levererar en specifik produkt som omöjliggör introducerandet av liknande men andra produkter. Så som ett Facebook med “sundare” integritets “ideal”. Men! En galen policy och ett fullgott alternativ med sundare “ideal” och Facebook är gårdag.
Galna policies i sig gör väldigt lite väsen av sig, men kombinera det med en konkurrent eller någon som blankar facebook-innehav för att sedan lobba världens medier på krigsstigen mot den där skitstöveln vi alla sett i Social Network.

Fullgoda alternativ med sundare ideal kan vara påväg med projekt som Diaspora, och även om det inte blir DET nya sociala nätverkET, är det vårt vapen för att göra credible threat mot våran hat-älskade monopolist Facebook.

Ang. konservativa kläder: En rapport från Södern

Varning för lite substans och stor egocentrisk anekdotkvot — av tveksam intressegrad. Men det är ju trots allt sommar.

Idag var jag ute och promenerade på lunchen. Jag är för tillfället i Columbia, South Carolina, och passerade här en “Gentleman’s store”. Såg en riktigt snygg slips i fönstret och vände tillbaka och gick in. Affären visade sig vara delvis en second hand butik och fylld med kavajer, slipsar, flugor, bälten och hängslen.

För de flesta i Sverige är detta kläder som man bär på bröllop, vid viktiga möten eller kanske rent av enbart under pistolhot. I detta sammanhang är undertecknad inte en del av “de flesta”. South Carolina är i detta avseende likt Sverige, med vissa dress code-undantag. Nå i varje fall, in kliver jag i denna lokal och bemöts av en rasistisk herre född på 30-talet, som inte gör en hemlighet av att hatar “muslimen” Obama, Demokraterna och fransmän. En krigsveteran som varit i så väl Pearl Harbour som Guam.
En man med massor av minnen, som delar med sig av de Sverige-relaterade med Ingmar Johansson, Lena Ekman, Ingrid Bergman och hans danska vän från 40-talet. Kläderna är, så väl som den fascinerande ägaren, tidsdokument; delvis uppenbara objekt för förakt, men också delvis för vördnad.

I denna amerikanska stat har man helt gjort avkall på klassisk stil, till förmån för det praktiska: shorts, t-shirt och flip-flops är gemene mans uniform. Det som en gång i tiden var att ta ett avsteg från en norm, ett rebeliskt tilltag, för praktiska eller rebell-status-anledningar är idag den nya normen. Affärsägaren må med sina rasistiska utsagor dessvärre vara ganska representativ för den åldrade Södern, men hans butik är en anomali — en rebellutpost.

Martin beklagar sig över den långsamma anammandet av ny teknik i klädindustrin. Jag delar inte frustrationen. Mina kläder har relativt enkla uppgifter att fylla: Att skyla min rosa hud, att värma mig och att vara snygga.
De första två funktionerna fylls egentligen av i princip vilka trasor som helst och kvalitetsskillnaderna här är mycket små — även om skillnader finns och förbättringar så klart är välkomna. Anledningen att någon köper något dyrare än just “vilka trasor som helst” torde således vara en effekt av den tredje kvaliteten: “Snyggheten”, som rymmer estetik, men kanske än viktigare identitet och grupptillhörighet.

Vissa typer av kläder är exkluderande, precis som Martin beskriver, men även om ett par randsydda brittiska skor må vara dyra ännu, finns det det liknande från Kina som kostar mindre än ett par sneakers. Linnekostymen må vara opraktisk, men den är inte nödvändigt dyrare än en t-shirts och ett par skjorts. Även om kläderna inte har besudlats med teknologiska framsteg har kostnader för väveri och sömnad blivit mycket billigare — och inte enkom genom globaliseringens förtjänst.
Vi är inte utan exkluderande elementet i mode-världen, men nog är vi är ganska nära ett naturligt experiment, där detta element så när på avskaffats. Och slutsatsen av detta experiment? Kanske: Historia, stigberoende och grupptillhörighet är långt viktigare än exkluderande element för att avgöra vad som är drivande för identitet och estetik.

Nå, nå, en seersucker kostym, en skjorta, en fluga, två slipsar, tre par hängslen rikare lämnade jag affären. Och jag har därmed köpt på mig än mer av vad jag ser som en rebellisk identitet och grupptillhörighet.

Det naturliga monopolets onaturliga väsen

Martin lyfter i veckans skifte hur informationssamhället/Nätet bygger upp kommersiella naturliga monopol. Och visst är det påtagligt. Facebook ligger i en “tab” nära denna, inte för att jag tycker om deras integritets policies eller för att jag från början fann deras lösning tekniskt överlägsen, utan blott för att mina kamrater (yo homies!) är användare av tjänsten.

Det är i mycket genom denna logik som Microsoft Office under lång tid var oersättligt för massan. Inte blev vi av med inlåsningsproblematiken i och med “molnet” — om något så har problematiken tilltagit.

Idag finns det det dock en helt annan förståelse för problemet, ty många organisationer har redan bränt sig. En i många sammanhang nödvändig selling points idag är öppna standrader, kompabilitet och allmänt värn mot kostsam inlåsning.

Ägnar man informationens likvida väsen en tanke tycks det “naturliga monopolet” egentligen högst onaturligt (tänk: spindlande web-robotar, etc.).

Skifte, anti-skifte och syn-skifte

Eriks skiftes-fråga, alltså den innan Martins, bär “titeln” anti-skiften. Vilket ger mig dikotomin tes/antites för ögonen. Drar man analogen till sin dialektiska spets upptornar sig syntesen — å alltså syn-skiften — vilket också är denna posts vaga idé.

Nästan varje skifte följs av ett “anti-skifte” — ett missbrukande eller i varje fall ofördelaktigt beteende i någon omfattning som möjliggjorts av den nya tekniken eller förhållningssättet.

I fallet med ultraljud pekar Erik på hur flickfoster väljs bort och hur könsfördelningen riskerar att bygga motsättningar. Martin skriver om överutbudet. Om hur man drunknar i mängden val och avstår från att välja. Andra självklarheter som bör kunna sorteras in under kategorin anti-skiften är alla otaliga exempel på kreativ förstörelse, integritetens lidande nu när information är lättflytande. Och så vidare. Och så vidare.

Det finns dock en uppsida även i de fallen då anti-skiftets kostnader tycks överstiga skiftets fördelar. Låt mig presentera: Syn-skiftet.


Med historiematerialistisk säkerhet kan jag likt Karl Marx ta hjälp dialektiken föreslagen av historien och predicera en syntes av skiftet och anti-skiftet — syn-skiftet — inte sällan en gyllene medelväg.
Tänk: När konsekvenserna av anti-skiftet, som slår mot flickfostren löper linan ut är det svårt att spå annat än tragedi, men likväl kommer sannolikt en låg tillgång på kvinnor leda till en högre efterfrågan. (Kanske blir även andelen homosexuella män högre?) Kulturella spårberoenden till trots; i konflikt med tillgång och efterfrågans-ekvationer där värdet är någorlunda absolut är det sällan kulturen vinner. Urvalet mellan pojke/flicka förskjuts således åter tillbaka — syntesen; syn-skiftet är uppnått.

AI:n som lär sig din musiksmak (eller som genom koevolution med dig utvecklar din musiksmak), sociala nätverk, topplistor, radio-rip offs och Gud vet vad Martins media-överflöds-posts egna syn-skiftet mynnar ut i.

Idéen ungefärliga omfång var säkert klar redan från överskriften, men jag säger som Marx kunde ha sagt: Försök falsifiera detta — suckers!

Framtida måttstockars måttstock: BNP, lycka eller?

I den politiska diskursen, liksom i de flesta andra, bör en förslagen förändring backas av en förväntad positiv förändring. När förändringen presenteras eller utvärderas bör den (kvasi-)kvantifieras eller åtminstone skall dess riktning avgöras. Här f

älls måttstocken ut. Men vems måttstock är det?

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett “vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. “Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, “tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

“Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden “oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. “Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.

“Pull” dödar information och svenskheten

Joakim frågar vad som står på informationssamhällets utelistan. Anders Sandberg pekar i kommentarsfältet på formellsamlingen och dess gelikars död och om hur svåråtkomligt data hamnar i skuggan av det lättserverade. Allt gott så, men vad händer med konsumtionsmönstren när det lättåtkomliga segrar och vidare vad händer med den lika älskade som hatade “svenskheten”?

Sista sidan i varje dags- och kvällstidning har en väderkarta som gäspar trött mot en. Slår man på TV:n vid 19:30 hälsar en punktlig och tillsynes allvarlig nyhetsuppläsare “Go’kväll”.

Allt är en del av den essentiella samhällsinformationen, den homogena ström av information som i åratal har format svenskarna till just svenskar. Mottagarna av informationen är  inte nödvändigtvis intresserade, utan spridandet sker via djupt inarbetade ceremonier, så som de dagliga nyheterna i familjesoffan, morgontidningens trycksvärta under den lagom rostade brödskivan och mjölkpaketetsbaksidas barnbildning med Oboy!-pulver. Att inte ta del i vissa av ceremonierna har varit att ställa sig utanför. Att öppet erkänna ett utanförskap.

Av relativt goda anledningar; bör tilläggas. En gång i tiden borde man faktiskt ha sett på Rapport eller läst morgonbladet för att vara en ansvarsfull medborgare av demokratin. Informationen trycktes ut (push), och för att inte verka bakom flötet stod konsumenten gapandes i andra änden.

Informationen trycks ännu ut, men de som ännu står gapandes i andra änden är en åldrande skara. För vem utan “ett osunt förhållande till nyheter” behöver egentligen en morgontidning om minst fem delar? Inrikes, utrikes, sport, ekonomi och kultur.

Men vad händer när mottagarna avvecklar ceremonierna och istället blir konsumenter? När den passiva kulturella bakgrunden slutar tryckas ut till en bred massa och det istället blir en individuellt selekterad ström av information (typ RSS)? Eller än mer drastiskt, när informationen enbart intas när den efterfrågas (pull)? Är kanske detta det egentliga hotet mot “svenskheten” som de populistiska brunnosarna borde oroa sig över?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, och det är något jag rekommenderar att man gör, men en nation utan enad kulturell bakgrund, och därmed nationalitet, är onekligen en omvälvning. Med våra allt piggare mobiltelefoner, och föralldel antågande läsplattor, är omvälvningen redan här och tränger allt djupare genom de demografiska skickten.

Hur det kommer se ut på andra sidan denna omvälvning tror jag beror på om vi väljer att forma institutioner för krampaktigt identitetsbevaranden eller för en ökande pluralism. Oavsett: omvälvningen kommer.

Den gode visionären: En fantasins meta-företelse

Joakim frågar vilka som är IT-visionärerna med framtiden för sig. En fråga som fick mig att tänka på visionärens roll och därmed även vad som krävs av en god visionär.

Tre saker som jag tycker definitionsmässigt borde vara viktiga för att en person ska vara en god visionär är:

  1. En nydanande god och viktig idé.
  2. Att få till stånd en betydande spridning av idéen.
  3. Att få mottagarna intresserade av idéen och där med förverkliga den.

De visionärer som jag finner viktigast är visserligen spridare av många nya och spännande idéer, men det är spridningen av meta-idéen som följer i de ständigt fräscha idéernas spår, som jag finner gör det största avtrycket.
Gruppen av visionärer som jag vill hylla är de som inte bara verkar, utan har lyckats, i den del av populärkulturen som med nödvändighet måste tituleras “fiction”. De som lämnar en dörr på glänt till den löst tyglade fantasin och därmed ger barn, som sedermera ska bli vuxna, ett hinder i vägen för ett bortrationaliserande av de “orealistiska” tankar. De som, genom böcker, film eller varför inte TV-spel, förvaltar galna karaktärerna, så väl psykologiskt som fysiologiskt, den “otänkbara” tekniken, de oanade intrycken och den efterlängtade rymdhissen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=artOXVZxECA]
Det är genom denna dörr framtidens idéer inom teknik, samhälle och moral—för att inte tala om inom IT-politiken—kommer kliva in och materialisera det “otänkbara”. Mänskligheten bör med andra ord vara mycket tacksam för att så många duktiga män och kvinnor investerat sin begåvning i att hålla denna dörr öppen på vid gavel under de senaste århundradena.