Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. “osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: “Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?

Sverigedemokraterna på kränkthetens marknad

Kenan Malik berättar om ett kontroversiellt skifte på 80-talet, där samhällets fokus förflyttades från individ till grupp. Sverigedemokraterna är, precis som islamisterna, en kränkt minoritet bland andra. En kränkthet som är nödvändig för att överleva.

Jag fick tillfälle att intervjua Kenan Malik om hans omskakande bok Från Fatwa till Jihad på bokmässan i Göteborg.

Kenan Malik berättar:

Från Fatwa till Jihad spårar upp en kontroversiell början för fundamentalistisk islam, nämligen i väst.

“Det fanns få moskéer i England fram till 80-talet. Slöjan var inte en stor kulturfråga.

För fundamentalisterna blev koranens bokstav viktigast, just för att de saknade kontakt med de institutioner och traditioner som ger religionen mening. Då fick symboler särskilja den egna gruppen”.

Det fanns en djup rädsla i det brittiska samhället för att raskravallerna skulle återupprepa sig. Det sågs som användbart av politikerna att skapa upp starka gruppidentiteter. Man vände sig till representanter för grupperna, som försågs med resurser och befogenheter, i utbyte mot röster. Bland muslimerna så vände sig politikerna till de konservativa religiösa ledarna. De uppfattades kunna lugna ned mer radikala röster, “att vara radikal betydde tidigare att vara för sekulär kultur, att minska moskéns och traditionernas makt”.

Alexander Funcke frågar om likheten med populistiska partier, där finns ett pärlband av Ny Demokrati, Junilistan och de många småpartier som numer ger de etablerade partierna en match i många landsting- och kommunfullmäktige.

Populistiska partier sätter inte agendan utan går emot något. Boken Kannibalerna (nyd) av John Holck-Bergman berättar om den stormiga tid då Ny Demokrati bildades, satt i riksdagen mellan 1991-94 och började falla i bitar redan under tiden i riksdagen. Intrycket jag fick av Kannibalerna (nyd) var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson inte hade kontroll över vart partiet skulle gå. Först drag under galoscherna, sedan kom idéarbetet, och partiet föll samman utan att ha en riktigt sammanhållen politik. Visst, greve Ian Wachtmeister som nu söker en politisk plattform har sina idéer, men de fanns inte i grunden för Ny Demokrati. Då blev toppstyrningen i partiet ett skäl till att det föll.

Kristdemokraterna har svängt om, och lämnat Levi Pethrus Pingstkyrka. Uppställningen av Verklighetens folk mot en vagt definierad kulturelit blir problematisk, hur många skall konkurrera om nya moderaternas väljargrupp egentligen? Hur stor trovärdighet har kristdemokraterna när de fortsatt står upp för en paternalistisk politik för sex, alkohol, tobak och narkotika? Finns risken att kristdemokraterna öppnar för sverigedemokraterna? En intressant läsning är boken Nycklar till en modern konservatism av Fredrik Haage, som förklarar många av tankegångarna bra. Haage är tankeväckande, men…

Men den nya given hos Kristdemokraterna spelar med Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ i en klang av kränkthet!

Kenan Malik igen:

“Vi får vad Monica Ali kallar för ‘kränkthetens marknad’, där grupper tävlar om vem som upplever sig som mest förorättad och diskriminerad. Därför ser vi framgångarna i valet för British National Party, vit rasism har blivit en kränkt gruppidentitet bland andra”.

Sverigedemokraterna kommer att vara en kraft att räkna med. Det är annorlunda än min fars land. Där kan en svensk vara kränkt och särskilja sig med symbolerna för svenskhet. Nu får man också vara kränkt som datanörd, kvinna och medelsvensson, det är tendenser att se upp med.

Det jag fann mest oroväckande i Från Fatwa till Jihad var att Kenan Malik dels säger att frågan om islamismen använts för att inte behöva ta i konkreta sociala problem, dels att

Boken pekar ut att den gamla brittiska (och svenska) kulturidentiteten inte finns kvar längre. En del kan tycka att det är bra, då den stängt många utanför samhället. Fast ingen ny identitet har kommit i dess ställe. Då är det oroväckande att boken pekar ut att så mycket radikal islam är hemvävd och symptom på djupare samhällsproblem än integrationsfrågor och symbolpolitik.

Intressant

Populärt med populism? Inte? Nationalism då?

Sverigedemokraterna är efter god mediastrategi allas textuella läppar. Nu även på dessa.

SD presenteras av “etablisemanget”, i vid bemärkelse, som paria-partiet vars ideologi är en blandning av nationalism och populism. För de som ser “etablisemanget” som den verkliga parian betyder den implicita dubbel-negationen att röstandet på SD verkar vara en bra idé.
SvD:s Sanna Rayman skriver klokt om att ta eller inte ta debatten för att komma till rätta med detta.
Inte sällan har “att ta debatten” med SD betytt att kasta de magiska smädelserna nationalism och populism över SD. Dessutom utan särskilt mycket underbyggande eller utvecklande av vad det egentligen betyder. Det bara är så. Och det bara är fel.

Dagens nationalismen spårar jag till det närtida internationaliseringsskiftet. Där nationalismen gått bortom patriotismen och det slutade handlade om att försvara en nation. Istället började det handla om att försvara den samtida romantiska föreställningen om den inhemska floran av kulturella värden.
Med den synen kan man fråga sig om det kommer finnas utrymme för nationalism på längre sikt? Eller är det blott en övergående reaktion? Och är det alltid fel? Och i så fall: Varför?
Och så var det populism. Är inte alla partier populistiska? Den verkligt verklige Hägglund, moderaten Borg med sin bonus-aversion, Socialdemokraterna som ständigt står med ett blött finger i luften och vänsterpartiet som alltid tycks vilja spendera mera. När blir ett parti populistiskt? Och vad är det som gör det negativt laddat? Och kommer mainstream-politiken bli mer eller mindre populistisk?

Veckans skifte är alltså: Populism och nationalism i framtiden. Kan vi extapolera SD:s tendens? Kommer Sverigedemokraterna vara en kraft att räkna med i svensk politik 2018, 2022 och 2026?