Reboot, intellektuell och fysisk egendom och äganderätt

Den fantastiska konferensen Reboot i Köpenhamn är slut. För elfte året i rad har prakticerande visionärer träffats och startat om (rebootat) sina hjärnor med nya intryck och idéer. Själv har jag varit där fyra gånger och det är alltid lika givande.

En sak som blir allt mer tydlig med konferensen, som har sitt ursprung i en grupp danska internetentusiaster, är vad Mikael Zackrisson också fångade upp: “Det handlar ju inte om internet längre.”

Nej, frågorna om länkekonomin, open government, lättrörliga banker eller intellektuell äganderätt post-internet berör hela samhället.

Fast jag skulle vilja vända på det och säga att allt handlar om internet numera. Förstår man inte nätet så förstår man inte samhällsutvecklingen. Punkt.

På konferensen stod ett par hemmagjorda 3D-skrivare, alltså en skrivare som skriver ut föremål – exempelvis en annan skrivare som också kan skriva ut föremål. Här ser vi då ett av flera exempel på varför internettänkandet är fundamentalt för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför? Vad har några skrangliga hemmabyggen till 3D-skrivare att göra med samhällsutvecklingen?

Jo, de pekar på ett signifikant skifte över till tidseran då alla artefakter vi använder oss av är blott information och instruktioner. Den totala automatiseringen av allt vi skapar. Priset för dessa 3D-skrivare är stadigt sjunkande och deras förmågor lika stadigt ökande. Vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid kunna återskapa vilket objekt som helst genom att ladda ned dess instruktioner, tillföra rätt ämnen och trycka på en knapp.

Med Bruce Sterlings ord: “every object is a printout”.

Låt oss då ta ett par steg tillbaka och fundera över konsekvenserna av detta. Copyright tillkom som bekant för att ge skapare av intellektuella verk äganderätt över det de skapar. Idéer har ju egenskapen att de går att “stjäla” eller kopiera utan att upphovsmannen förlorar sin kopia. Detta till skillnad från ett fysiskt föremål. Samtidigt har idéers spridning hållits tillbaka av att de krävt en fysisk bärare i form av t.ex. en bok. (Det har såklart gått att sprida idéer även människa till människa men spridningstakten har varit begränsad och risken för mutation av idéen hög.)

Intellektuell upphovsrätt är ett försök att objektifiera idéer, alltså att ge idéer egenskaper såsom de vore fysiska objekt. Man påtvingar begränsningar på idéen med syftet att göra ägarskap av idéen enklare.

Denna påtvingade begränsning är betydligt enklare när det krävs en fysisk bärare av idéen. Så länge man kontrollerar produktionen och distributionen av den fysiska bäraren (en bok, en CD-skiva etc.) så kontrollerar man också spridningen av idéen – man “äger” idéen (boken, filmen, musikstycket…).

När man talar om ägarskap av idéer går det alltså inte att särskilja idéen från det fysiska föremålet som krävs för att sprida idéen – om ett sådant krävs. En idé bär i sådant fall på ett stort, tungt bagage som förbinder idéen med den fysiska världen och därmed också ger idéen fysiska egenskaper.

Den uppflammade debatten om upphovsrätt beror på att, tack vare internet, allt fler idéer håller på att frikopplas från den fysiska världen. Därmed försvinner också de fysiska egenskaper idéen artificiellt försatts med.

Idéen blir fri.

Idéen blir fri

Att detta händer med musik, böcker, filmer och TV-program är uppenbart men vad de hemmabyggda 3D-skrivarna på Reboot visar är att allt fler objekt i vår vardag kommer att frikopplas från sina fysiska bärare. Inte bara musik och film utan kläder, verktyg, elektronik, bilar, hus – ja även biologiska livsformer!

Tänk på det där en riktigt lång stund för det är förmodligen ett av 2000-talets viktigaste skiften.

Titta dig omkring och betrakta objekten i din närhet, inte bara som en sammanhållen enhet utan som två distinkta delar: den fysiska manifestationen och den icke-fysiska idéen. Fundera på vad som händer när alla objekt i vår vardag frikopplar fysiken från idéen.

När alla föremål blott blir utskrifter. Alla!

Just nu befinner vi oss i brytpunkten mellan den tid då idéer och den fysiska bäraren av idéen var samma sak och den tid då detta är två skilda ting. Film och musik är bara början. Inte undra på att det uppstår konflikter. Det är verkligen två fundamentalt olika system.

Så, vill du förstå – inte bara internet – utan samhällsutvecklingen i stort så föreslår jag ett besök på Reboot 12 nästa år. Tills dess kan du titta genom arkivet av filmer av föredragen från föregående år.

Uppdaterat: så här ser 3D-skrivaren som var på Reboot ut:

Foto: Bruce Sterling.

Det ofantliga offentliga rummets kommunikation

Luften är fri! Luften är fri! Ropar en om lagar och normer medveten flicka medan hon viftar frenetiskt med armarna framför nästippen på en stackars rättslös förälder. Hon ropar och viftar i ren eufori—hon har hittat ett hål i systemet! Hon är inte den första och inte den sista, men det är lika roligt varje gång.

I Sverige har vi har vi med jämna mellanrum återkommande diskussioner om det s k “offentliga rummet”.
Det “offentliga rummet” utgörs inte sällan av privat ägda byggnader och andra konstruktioner och är “offentligt” endast i den meningen att det är många som rör sig i miljön.

Å ena sidan hävdar man att reklam som visas i det “offentliga rummet” är förkastlig. Antingen just på grund av sin natur som kapitalistisk försäljningspådrivare eller på basis av att budskapet ges på ett vis så att någon kan eventuellt känna sig kränkt. För avklätt? Bara kvinnor? Endast män? Endast gris-skära personer?
Mycket finns det att hänga upp sig på om man letar.

Å andra sidan talar man om det “offentliga rummet” när det gäller den s k graffiti-kulturen. Konst säger vissa, andra säger förstörelse. Graffiti-målarna själva säger ofta att de har samma rätt till det igen s k “offentliga rummet” som, den underförstått onda, reklamen.

Det “offentliga rummet” är dock sällan särskilt offentligt och det känns för mig relativt naturligt att man inte får måla på andras saker hur som helst och om man äger något så får man förvalta det efter eget huvud—en grå eller färgglad betongvägg eller en reklampelare är upp till ägaren.

Det finns dock ett mycket stort utrymme där äganderätten inte är lika välspecificerad: Luften.

Morgondagens billboard är inte en ny upptäckt, men inte heller en väl exploaterad arena.
Idag ser man, i vart fall om man bor i Stockholm, ett flygplan cirkulera med en reklamslogan i släp sisådär en fyra-fem gånger på ett år. Dessutom möts man av glada reklamprydda luftballonger vid en handfull tillfällen, men summan av de kommunicerande flygfäna är blott en handfull.

Anledningen till att de är så få reklambudskap i skyn och än ovanligare med “graffiti” i dessa sammanhang är kostnaden.
Ett företag från Alabama är med sin patenterade teknik dock något på spåren, de kallar dem flogos och är kanske ett första steg till att kostnadseffektivt kommunicera i ett verkligt offentligt rum.

En flogos-maskin skapar små moln-liknande saker med hjälp av “såpa” och mallar. Förslagsvis har mallen form av en logo, därav flogos.
Så länge maskinen betingar ett betydande värde så kommer flogos vara ett roligt inslag i stadsbilden på samma sätt som luftballonger är idag, men när de blir riktigt billiga så att oseriösa företag och graffiti-flogare blir en del av ekvationen blir diskussionen om det offentliga rummet aktuell igen, men ett snäpp vassare. Tilläggas bör kanske att flogos är helt ofarliga för miljön eller som flogos.net själva uttrycker det “Flogos are Green” och kan därmed knappast klassas som utsläpp.

Så hur var det nu med luften? Var den fri? Eller?

Flogos fångade med rörliga bilder:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-EuGxSVQBqE&hl=en]
(tips tack: Patrik)