Slutet för gratis är gott?

Hoppsan! Wall Street Journal skriver att en studie från Efficient Frontier tar fram att intäkterna från betalda sökresultat föll med 8% under 2008. Inte bra nyheter för bland annat Google, Microsoft och Yahoo!

Tidigare var det att det inte växte lika mycket. Det kan få fler tråkiga konsekvenser. Hur kan det gå för andra typer av annonsering på nätet? Det har varit annonseringen som betalat mycket av gratistjänsterna, inte minst de för internet oerhört viktiga sökmotorerna.

Minskningen kan alltså slå mot både tjänster och vanliga bloggar. Det är för tidigt att säga hur det kommer att gå, men mycket av den gratiskultur som vi sett på nätet hittills har drivits av annonser. Kan det här leda till att fler företag börjar satsa på mer konventionella betalningsmodeller (“användning av sökmotor kostar 0,50 SEK gånger, med tillägg för tillvalstjänster”)? Finns alternativ till annonserna?

En intressant fråga att ställa till Chris Anderson Free när han är i Malmö?

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av “den stora upptäckten” och “mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att “the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Informationssamhällets decentraliserande effekt

MagritteDet finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.

Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.

Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:

“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.

Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”

Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta

vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.

När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.

Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.

Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.

Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.

FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.

zp8497586rq

Framtidens debatt

Det var debatt om debatten på Publicistklubben i måndags, med bl.a. Olle Lidbom från Vassa eggen.

Internet och bloggosfärens intåg är fortfarande ovant att diskuteras, till en början var debatten inriktad på att främst debattera Sveriges Television Debatt och DN Debatt (ingen förträdare närvarade) om hur den första var för skrikig och konfrontativ och den andra för mycket av maktens megafon där debatter snarast stannar upp istället för att gå vidare.

Som motvikt sattes Sveriges Radio Ring P1, där diskussionen kom in på problemet med att mota främst rasistiska åsikter från de lyssnare som ringer in till programmet.

Det är den äldre journalistiska diskursen, om förnuftsdebatten och i vilka sammanhang man kan släppa fram publiken. Bra var att argumentet kom fram att det är en “publikproffsgrupp” som främst kommer fram när man skall vara mer folklig (snarast kanske rasistiska och provokativa åsikter blir överrepresenterade?).

Tyvärr togs inte den fråga som jag främst sökte svar på upp, nämligen kanske inte i åsikter som försvinner, utan om att hela ämnen hamnar i bakgrunden. Samspelet mellan debattdirigerande journalist och de makthavare och äldre grupper som deltar i mediernas debatt gör att rätt banala utvecklingar inom etablerade områden prioriteras till nackdel för ämnen som inte etablerats.

Den frågan är kanske mindre relevant i dag genom bloggarna. Där finns bättre möjligheter för nya ämnen att komma fram. Det finns strukturer även för bloggarna, som skulle vara värda att analysera. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om PK-debatten och uppmärksammar just kvällens tveksamhet mellan Ring P1:s lyssnardeltagande och bloggarnas utbytbara roller som sändare och mottagare. Bra skrivet av Hadley-Kamptz, även om jag uppfattar att grindvaktsfunktioner kvarstår på nätet, med mycket annan form än centraliserade redaktionella beslut. Nåväl, det sista bör utvecklas i en egen bloggpost senare.

Mötet med nätet hade öppnat upp, Sune Olofsson på Svenska Dagbladet Brännpunkt berättade att sidan kommer att göras om till 2009 där man öppnar upp för fler artiklar på nätet. Olle Lidbom påpekade att kommersiella intressen kommer mer in i samhällsdebatten, som Toyota som har egna debattfora. Det framkom att NY Times har öppnat upp för att man skall kunna köpa debattplats.

Det pekar på att samtalet öppnas upp, och liknar mer nätets, där “lägereldens tid är förbi” som avgående PK-ordföranden Stig Fredrikson frågade. Kan det där bli en demokratiserad debatt där vi har fler medier, olika sorters debatter- både “hög” och “låg” som vi kan förflytta oss mellan, eller får vi en stratifierad debatt där deltagandereglerna sätts väldigt högt för att komma igenom bruset?