Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och “tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara “free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett “race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant

Valfrihet ger hälsa

En sak jag är stolt över, är att ha gett ut Bart Maddens bok Fler valmöjligheter ger bättre hälsa på svenska.

Det är en bok som beskriver ett spännande skifte inom medicinen. Madden beskriver hur vi i dag kan börja att överväga risker hos läkemedel på ett mer konstruktivt sätt. Dagens mycket stela godkännandeprocesser innebär problem för läkemedel att komma ut till patienterna, vi ser dock inte det lidande det innebär att inte få tillgång läkemedel lika tydligt som när någon drabbas av att ett skadligt läkemedel godkänts.

Därför har vi i dag en stel process som innebär “allt eller inget” modellen. Antingen får läkemedelsföretagen sitt medel godkänt, eller så är det bara att gå tillbaka till ruta ett och förlora pengar. Det ger en långt mer konservativ läkemedelsbransch än den skulle behöva vara. Jag och Bart skrev nyligen om några av fördelarna med en mer flexibel godkännandeprocess.

Vi är på väg in i en motsägelsefull situation, där de tekniska möjligheterna ökar i snabbare takt, men förmågan att implementera dem i den nuvarande sjukvården är konstant eller till och med avtagande. IT i vården och biotekniken har stora möjligheter att förbättra mångas livskvalitet, men strikt reglerade och stela sjukvårdssystem är långsamma med att ta till sig dem. Ibland beror det på att regelverket blir osäkert var innovationerna hör hemma, är till exempel vävnadsodling ett läkemedel, ett transplantat, ett verktyg eller något annat. Ibland är det regulatoriska problem (som i kritiken av pipeline ovan) eller organisatoriska som hur kedjan mellan diagnos och behandling för medicinsk 3D- visualisering, nätverkad e-hälsa och multidisciplinära läkarteam.

Några av dessa skiften beskrev jag, Anders Sandberg och Alexander Sanchez i rapporten Tekniken befriar kroppen som kan laddas ned från Health Consumer Powerhouse hemsida.

Hur vi förbereder oss för skiften gör stor skillnad. Kanske slår cyberkirurgin igenom, kanske får vi som patienter äganderätten till vår elektroniska journal, kanske blir vi fria att välja experimentella läkemedel som Bart Madden föreslår. Om skiftet har varit medvetet och har underbyggts, så antas förändringarna också bättre. Sedan spelar det förstås roll för oss som enskilda när vi får våra behandlingar. Det spelar inte så stor roll att få den botande behandlingen först om åtta år då den godkänts och implementerats, om man behöver den nu för att överleva.