Robotar, robotar, robotar

Är de skapade med oss som förebild eller är vi själva blott buggiga beta-versioner av vad som komma skall? Jag tittar på dessa bilder av moderna robotar och undrar (via codemode).

Det märks att dagens robotforskare noga undviker den obehagliga dalen, dvs robotar som är så människolika att de är trovärdiga men inte så människolika att våra hjärnor helt övertygas av deras mänsklighet. Resultatet kan bli en obehaglig känsla av levande lik.

Istället har man gett robotar leksaksliknande anletsdrag. Favoriten är de små sälungarna som laddas genom att stoppa in en napp-liknande kontakt i munnen. Sockersött, men så är också deras funktion att väcka känslor och få människor att må bra, inte att bygga bilar. De används i japanska ålderdomshem för att hålla de gamla lugna och ge dem säl(l)skap.

Robotsälen tittar på oss med sina stora ögon och ber: snälla, gör mig lite bättre. Lite snabbare. Lite uthålligare. Då kan jag bli en ännu bättre vän till dig och få dig att må ännu bättre.

Ja, är det vi som programmerar dem eller de som programmerar oss?

Jag undrar.

Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet “robot”, läser jag på Wikipedia “kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator “på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna “äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en “äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,