Vår oväntade framtid

Hur sammanfattas ett årtionde som 00-talet? Jag intervjuade Anders Sandberg, som tidigare gästat Skiften om vad som hänt sedan år 1999. Hur har samhällets syn på internet, organisationer, neurovetenskap, Piratpartiet, transhumanismen etc förändrats sedan konferensen Extro 4 i Berkeley? Vad kommer hända fram till år 2019?

Du kan se intervjun i en serie på fem filmer här

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eOBiVgNY4Ww]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FDhNJCvyV_s]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kez6D_SXrx8]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jIaBMu2-YvU]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ej4q5rU3_R0]

Intressant

Framtida idéströmningar: konfliktytor under 2000-talet

Det blev en extra lång vecka för det veckoskifte som Joakim Lundblad skrev innan jul. Så var det också ett ämne som krävde juluppehållets eftertanke: idéströmningar i framtiden.

Som Waldemar redan nämnt skrev jag en rapport åt tankesmedjan Eudoxa som behandlade ungefär samma ämne. Följande konfliktytor hade jag identifierat i rapporten som skrevs hösten 2006:

  • Passion vs trygghet.
  • Regionalism vs nationalism.
  • Infomationsanarki vs copyright.
  • Frihet vs skydd.
  • Transhumanism vs neo-luddism.
  • Technogaianism vs socialekologi.

Åtminstone vad det gäller informationsanarki och copyright har konflikten blivit tydlig under året som gick, då upphovsrättsindustrin och lagstiftarna trappar upp kampen mot fri kopiering av information. Frågan om frihet vs skydd är FRA-debattens kärna. I klimatfrågan är technogaianismen och socialekologi två tydliga motstridiga synsätt.

Den konfliktyta av ovanstående vi sett minst av (än så länge) är den om transhumanism och neoluddism. Här ryms frågor om människans värde och var det ligger. Detta är en konfliktyta som kommer att bränna till när genetiken börjar göra fotavtryck i samhället på allvar eller då gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Den bottnar i frågan: vad är människan?

En frågeställning med ett enormt djup som kommer att kräva ideologisk klangbotten och eftertanke hos de styrande partierna.

Något säger mig dock att de kommer att bli precis lika överraskade när frågan plötsligt står på dagordningen som de blev över frågorna om infomationsanarki vs copyright eller frihet vs skydd. Politik är som bekant en reaktiv sysselsättning, inte proaktiv. Därför behövs Skiften.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ang. Framtidsmannen: Insikter förvärvade från Kanal5, Beyonce och Hayek

Johanna Nylander frågar sig vem som är framtidsmannen. En bra början för att närma sig en sanningen om detta begrepp är att ta reda på vilken som är samtidsmannen.

Jag hörde en intervju i radion med Ann Söderlund angående hennes TV-projekt: “Världens härligaste män”, i vilket hon försöker objektifiera och kategorisera män i kategorierna:
Badboyen, Geeken, Tryggve, Playern, Djupingen och Snyggingen (Snyggve).
Efter fullföljd research kan jag blott, som brandmännen i Nilecity och likt Waldemar, konstatera:

“Det finns lika många definitioner på kille som det finns killar.”

Under samma morgonprogram i radion som gjorde mig uppmärksam på Anns TV-projekt premiärspelades den alltid lika stereotypa R’n’Bns drottning Beyonces nya låt “If I were a boy”. Innehållandes strofer som:

“If I were a boy
I could just turn off my phone
and tell that its broken
so she’ll think
that I was sleeping alone
i’d put myself first
and make the rules as I go
cause i know that
she’ll be faithful”

För trots att det är svårt att sätta fingret på vad definitionen av kille, eller samtidsmannen, är, så existar det ju faktiska egenskaper som vi kallar manliga respektive kvinnliga. Dessa egenskaper bör som alla andra egenskaper betraktas som biologiskt och/eller socialt betingade.
Det har konstaterats att höga nivåer av testosteron (som män har betydligt mer av än kvinnor) gör människor aggressivare, mer riskbenägna och bred käkade, alltså manligare. (En intressant korrelation mellan just breda käkar och aggressivt uppträdande var artikelstoff i the Economist den 21 augusti 2008, genom inmätning av hockeyspelares käkar och antalet utvisningsminuter.)

I Ann Söderlunds program blir skillnaden mellan det biologiskt och sociologiskt manliga tydligt när hon gör en lite inblick i 1700-tals mannens garderob och liv. Ty minsta dispyt ledde till en duellering, men de trippade samtidigt omkring i fjompiga skor, hade peruk och drack te från små fat.
Det är därmed naturligt att tänka sig två olika typer av skiften associerade med framtidsmannen, skiftena som råder bland de sociala normerna och skiften bland de biologiska.

De sociala normernas förändring driver och drivs av samhällsutvecklingen, men min syn är att de rådande normerna är de som står sig bäst i en konkurrens mellan olika kända normuppsättningar inom olika regioner.
Min skiss till en gissning är därför att det kommer finnas ett ganska slätstruket mansideal, som kommer ligga ännu närmare det framtida slätstrukna kvinnoidealet än vad det gör idag, men som kommer bibehålla en skillnad given av stigberoendet.
Däremot kommer den långa svansen av alternativa ideal bli allt längre (även om det är svårt att tänka sig) och innehålla såväl ärkekvinnliga, som ärkemanliga mansideal.
Inom vissa jurisdiktioner kommer man säkerligen fortsätta att reagera på denna mångfald och bete sig som talibaner, men de kommer blott utgöra små fallerande experiment i den norm-konkurrerande myllan.

De biologiska förutsättningarna i begreppet manlighet är även de varierande från individ till individ, men ändå tydliga nog för att man skall kunna generalisera inom könen.
Ett intressant biologiskt skifte kommer tillstånd när man inte är fånge i sin biologi, utan kan välja även sin biologiska karaktär, och därmed kön.
Det finns möjligheter att ändra sin biologi idag, men det är komplicerade och begränsade procedurer—och dessutom ifrågasatta av det sociala sammanhanget.
Det är först när tekniken har blivit okomplicerad och det blir socialt accepterat, som skiftet blir ett samhälleligt skifte och inte enbart ett skifte för individen.

Detta betyder att symmetriska utseenden, typiskt manliga egenskaper, typiskt kvinnliga egenskaper och andra saker som idag ofta beskrivs som åtråvärda finns tillgängligt för alla.
Kanske blir det med dem som det blivit med fetman? När alla inte hade möjlighet att smörja kråset, så ansågs fetma vara ett tecken på fertillitet, styrka och välstånd.
Idag när det i väst är ytterst okomplicerat att bli fet, anses fetma vara en sjukdom—och är det några egenskaper förknippade med fetma, så är de inte positiva.

Framtidsmannen tror jag därför är assymetrisk, men framför allt föränderlig.

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Cyborgen vår framtid?

Dopningen vid OS i Peking rullar på. Nu senast med Ludmila Blonska som fallit i ett dopningstest, det som snarast förvånar mig är att det talas om Blonska skulle ha använts anabola steroider. Wow, anabola steroider, back to the 80’s. Det är här en policy för skademinimering skulle kunna göra nytta, annars fortsätter idrottare att skada sig genom dåliga preparat.

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot “friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Superidrottens kapprustning

Den allt som oftast stockkonservativa internationella olympiska komitén (IOK), som bestraffade Aras frustration proportionslöst, och den svenska olympiska komitén (SOK), som kastar ut landslags simmare från tennisfinalen för att de avnjuter en öl, kommer inte att ändra sina regler angående doping i första taget.

Men nog kan det finnas utrymme för en alternativ scen där olika former av kroppsförbättring accepteras.
För att spå i hur dessa alternativa sportförbund kan komma att se ut och vilka implikationer de i så fall kan komma att få lyfter vi blicken över till dagens motorcykelsport.

Inom motorcykelsporten finns det olika klasser, där regleringarna är olika, allt för att passa olika typer av förare och plånböcker.
I de klasser där motoreffekten är som lägst har ekipagen stor fördel av att föraren är lätt, medan förarens vikt inte påverkar nämnvärt i de tyngre klasserna. Dessutom finns klasser som Sportproduktion (SP), där man kör normala gatmotorcyklar och enbart vissa små förbättringar är tillåtna.
Analogin i kroppsförbättrar fallet är att det må vara fördelaktigt att ha gener från västra Afrika i de klasser där enbart mindre kroppsförbättring är tillåtet, medan de ursprungliga förutsättningarna får mindre betydelse i de fria klasserna.

I motorcykelracing finns en relativt öppen klass, MotoGP (motsvarigheten till bilarnas F1-klass), där är motorcyklarna specialdesignade enkom för denna typ av racing. Eftersom det är mycket prestigefyllt att delta och placera sig väl i MotoGP investeras det enorma summor i utveckling av ny och extremare teknik. Teknik som ofta letar sig tillbaka till konsumentmotorcyklarna och bidrar till snabbare, säkrare och renare maskiner på de vanliga vägarna.

Även här kan man skönja en direkt analogi. Kroppsförbättrar industrin skulle i och med en “super-klass” öppna ett fönster emot allmänheten där de kan tävla om vem som är den bästa aktören på marknaden. Denna typ av jakt på prestige leder sannolikt till samma typ av teknisk kapprustning, som inom racingen. Något som i förlängningen kan komma att glädja vanliga motionärer och även förbättra livskvalitén för den breda allmänheten.

Här ställer man sig gärna frågan, kommer detta inte leda till “extremteknik”, som kan leda till mycket stora risker för atleterna?
Idag förekommer doping och de som dopar sig tar ofta stora risker, inte enbart för att stigmatiseras, utan även hälsorisker. Men om kroppsförbättring var något som drevs av en etablerad industri skulle ingen producent vilja bli förknippade med hälsoproblem. Det är viss skillnad på om man i MotoGP “skjuter” en motor eller om man i superidrott “skjuter” ett hjärta—men trots skillnaden upplever motorcykeltillverkarna redan idag denna typ av problem på banan som mycket problematiska för märket.

Detta sagt så kan det trots allt vara roligare att titta på 250 än MotoGP klassen under ett GP.

Veckans skifte: kroppsförbättring och idrott


Foto: tochis.

Under ett par veckors tid har vi haft ett veckans skifte här på bloggen. En av oss fem krönikörer på bloggen får varje vecka i uppgift att skriva om ett skifte som de andra sedan måste replikera på genom att ge sina tankar om skiftet.

Ett skifte är vad som inträffar när en disruptiv tidpunkt passeras. Något har blivit tillräckligt billigt, allmänt spritt eller tillräckligt snabbt för att de underliggande spelreglerna, som konstruerats i en tid innan den disruptiva tidpunkten, ska upphöra att gälla. Det kan också vara ett skifte i debattklimatet, som när en fråga som tidigare varit tabu blir accepterad.

Exemplen är många och de flesta har på senare tid haft internet som katalysator. Idag är turen åter min att skriva om ett skifte och vad passar väl då bättre i dessa OS-tider än att lyfta frågan om dopning och kroppsförbättring.

Friheten att modifiera sin kropp har vi haft tidigare som skifte. Då handlade det om transsexualitet. Den sociala barriären för denna frihet kretsar kring könsrollerna i samhället. Inom idrotten finns andra barriärer. Att dopa sig är att fuska. Man skaffar sig fördelar genom att bryta mot reglerna. Man agerar orättvist.

Men regler är faktiskt bara regler. För vad är egentligen “rättvist” i följande:

East and North Africans who share an evolutionary history have clocked more than 60% of the best times ever run in distance races. Kenyans win 40% of international events. The Nandi district in East Africa’s Great Rift Valley, with only 500,000 people — 1/12,000 of Earth’s population — wins an unfathomable 20%, marking the greatest concentration of raw athletic talent in sports history.

Av de 500 snabbaste 100-metersloppen var år 2001 494 av loppen sprungna av en man härstammande från västra Afrika.

Min poäng är inte att klanka ned på icke-afrikanska löpare utan att peka på hur grumligt begreppet rättvisa är i idrottens värld, även utan preparat som förbättrar din prestanda. Det är svårt att undvika. En fäktare ska t.ex. helst vara mellan 190-194 centimeter lång – och vänsterhänt. Det vore rent av mer rättvist att låta alla förbättra sig efter egen förmåga så att det genetiska lotteriet spelade mindre roll. Istället borde vi eftersträva säkerhet, vilket också Waldemar Ingdahl varit inne på tidigare på bloggen (samt i Expressen).

Parallellt med utvecklingen inom dopning pågår en annan teknikdriven utveckling inom kroppsförbättring: proteser.

Oscar Pistorious är ett namn som skulle ha varit på allas läppar idag om han hade klarat kvalgränsen för 400-metersloppen. Varför? Han har inga ben. 21-åringen får försöka igen om 4 år.

Kirurgiska ingrepp kan också öka din prestanda. Golfspelaren Tiger Woods genomförde 1999 laserkirurgi i ögonen vilket gett honom övermänsklig (“better-than-perfect“) syn.

Debatten om dopning och elitidrottens gränser är viktig därför att det finns en skala av tillstånd en människokropp kan befinna sig i som går från sjuk/handikappad via frisk/”normal” över till förbättrad.

Var exakt vi väljer att dra gränserna mellan dessa tillstånd är helt upp till oss själva. Genom att låta elitidrotten äga gränsdragningen mellan normal och förbättrad överlämnar vi en viktig frihetsfråga, friheten att förändra och förbättra din kropp, i händerna på en av de mest extrema grupperna i vårt samhälle: atleterelitnivå.

Jag tycker mig dock under detta OS ha sett en viss öppning i debatten, vilket även Waldemar belyste.

Därför vill jag lyfta fram synen på kroppsförbättring inom idrotten som veckans skifte. Jag ser fram emot de andra skiftesskribenternas syn på saken. Håller de med mig? Finns andra vinklar jag missat? Är jag helt fel ute och vill göra det fritt fram att skapa “monstermänniskor”? Följ bloggen under veckan för att läsa Alexanders, Johannas, Joakims och Waldemars tankar om veckans skifte: kroppsförbättring och idrott.

Uppdaterat: fantastiske Usain Bolt slår världsrekordet på 200 meter – i motvind! Men så är han också härstammande från Västafrika. Detta fastslår bara tesen om att löpning på korta distanser på elitnivå är en sport för en mycket liten del av världens befolkning. De som råkar ha rätt gener. Resten är blott statister och enda chansen att göra det till en tävling för alla oavsett ursprung är att släppa kroppsförbättringen fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för “Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.

Ang. Transsexualitet och Transhumanism: Bortom identiteterna

Alexander Funcke tar upp ett viktigt ämne, om hur människans identitet rent fysiskt kan förändras av dagens medicin. Varför måste transsexuella kastreras för att passa in i en könsidentitet?

En del av svaret finns i Funckes argumentation mot queerperspektivet

Michel Foucault, som brukar kallas en av queerteorins andliga fäder, hade inte riktigt varit tillfreds med vår tids identiteter. Visst var det mer möjligt att vara öppen om sexuella läggningar och preferenser, men faran han såg var att det snarast skulle byggas upp starka begrepp kring dem, som snarast kunde bli en mer repressiv era.

Foucault har en poäng. Mycket av dagens sexualpolitik som förs av RFSU, RFSL och andra politiska intressen är begränsad till fixerade politiska kategorier, och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden borde istället vara en kraft för oändlig delbarhet.

Begrepp som HBT står för dessa identiteter, och kanske medicinens termer som MSM (män som har sex med män), KSK (kvinnor som har sex med kvinnor), MSK (män som har sex med kvinnor) och KSM (kvinnor som har sex med män) skulle vara bättre då de inte omfattar en hel identitet utan begränsar sig till sexuella handlingar.

Det skulle behövas en ny sexradikalism, från dagens rätt stillastående sexualpolitik, som främst verkar kretsa kring äldre strider.

Till viss del kan en sådan debatt anas i den så omdebatterade boken Bögjävlar

Brink Lindsey skriver i boken The age of abundance om subkulturernas intåg i USAs mainstream. Kanske att garderobens djup underskattades. Den första aktivismen, och de stora segrarna, vanns av dem som inte kunde kunde stå inne i garderoben. Öppenheten gjorde att även de längst bak kunde komma fram, och de delade inte nödvändigtvis den specifika kultur som skapats. Det brukar heta att subkulturen urvattats, kommersialiserats, repressiv tolerans men är snarast det som möjliggör för fler att ta del av den ökande friheten.

Det är ur individens autonomi och värdighet i enskilda fall- den morfologiska friheten jag tror vi kan finna en väg framåt för att bemöta rädsla och kontrollkrav. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet.

Könsbyten har gått från något extremt sällsynt och chockerande till något fortfarande ovanligt, men nu på sin höjd märkvärdigt och kittlande. Det är tänkvärt hur många som idag inte ens kommer ihåg den transsexuella israeliska artisten Dana International som 1998 vann Eurovisions-schlagerfestivalen. Det är ett steg i rätt riktning.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pdZi84F-Fsk&hl=en&fs=1]

Då kommer också transhumanismen till sin rätt, när vi själva har rätt att förändra våra kroppar till vad vi önskar. Till att bli man, kvinna eller något annat, och inte för att tillhöra en viss identitet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Transsexualitet och Transhumanism

Om man är riktigt PK, som i politiskt korrekt och inte något annat, så vidhåller man att kön minsann är en hetronormativ konstruktion som hör till en diskurs som numera är pasé. Om man istället är en reaktionär, gärna religös, s k pösmunk, så vidhåller man att könsrollerna är en viktig del av moralen—och därmed staten.

Jag tilltalas inte av den postmodernistiska hållningen med vilken queerteoretikern avfärdar könsrollen som blott en konstruktion. De tar i och med den hållningen helt avstånd från vad vi kan se att evolutionen har skapat vad det gäller fysiologiska skillnader—och ofrånkomliga rollfördelningar, som vid t ex havandeskap.

Detta sagt, så är det än mer perverterat att låta staten försöka frysa och upprätthålla könsrollerna som de såg ut vid ett visst tillfälle.

Idag är Homo- och Bisexualitet allmänt accepterat. De sociala koderna har uppdaterats på detta område efter att statens orättfärdiga fördömande slutligen blivit skärskådat. Men hur är det med T:et?

T—som i Transperson är en skara av bl a transvestiter och transexuella.

Transvestiter är något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, men inte särskild hotfullt. Transsexuella är däremot något som verkar upplevas hotfullt.

I SOU 2007:16 “Ändrad könstillhörighet” så talar man klokt om att det vore fel att detaljreglera det medicinska arbetet, man förklarar även att man kan identifiera man och kvinna på olika sätt. M h a kromosompar, externa könsorgan eller…

En annan definition hör samman med möjligheten att bli far respektive mor till ett barn. Detta är av intresse för frågeställningen om borttagande av könskörtlarna på en person som ansöker om ändrad könstillhörighet, en åtgärd som så gott som samtliga sökande begär tillstånd till och som i princip samtliga sökande klarar av att medicinskt genomgå.
Vi anser det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn.

Så där motiverar man tydligen kastrering av människor! Man tar en utav definitionerna (om nu någon juridisk definition alls är nödvändig!) och konstaterar att den ger upphov till ett “problem”. Men vari ligger egentligen problemet? Utredningen fortsätter med att åberopa eventuella medicinska risker—en detaljstyrning om något? Och enbart ett par paragrafer under den kloka insikten om hur kunskaperna inom medicin utvecklas fort och hur det gör detaljstyrning dumt.

Vidare är de administrativa problemen som uppstår vid ett könsbyte som utredningen försöker tackla rent idiotiska! Vad är egentligen det ursprungliga problemet? Är det namnbytet? Nej, det är något som förekommer bland gemene man och kvinna vid giftermål eller efter andra infall.
Problemet är personnumret. Personnumret kodar nämligen vilket kön du har och som i och med denna lagstiftning skall behöva ändras efter ett könsbyte. Kanske är det något som känns viktigt för den idag transsexuella, men det är egentligen blott ett implementationsfel som verkligen behöver fasas ut.

Vad det gäller kastreringen så tror jag utredningen visar på en rädsla för det nya. Man tror sig veta vad män och kvinnor är enligt sina alternativa definitioner. Men en man som kan föda barn känner man inte till och man vill därmed, med konservativ slutledningsförmåga, inte känna till någon heller.
Det är ett uttryck för vad Virginia Postrel kallar stasismen, som med rädslan i högsta hugg vakar över de förändringar, administrativa, som reella som förekommer—ständigt beredda att kväsa den minsta tillstymelse av just förändring.

Förändring som inte är positiv självdör. Således kämpar stasisterna som hårdast emot den positiva förändringarna. Den dagen transhumanisterna har ett nytt stort framsteg att glädjas över är det denna front man skall möta.