I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Ang. Grön ideologi: Allmänintresse politiserar – Transparans formaliserar

Robin Hanson ger uttryck för följande klokskap under en utmärkt EconTalk-podcast, där han och Ross Roberts diskuterar varför folk normalt litar på nobelpristagare i fysik, men inte sällan anser sig ha nog på fötterna för att ifrågasätta nobelpristagare i ekonomi:

“People accept physicists except when it’s about something the public cares about, like global warming. String theory, get full page coverage. Global warming: evidence, complexity, skepticism perhaps because of money at stake. Topics interesting and matter. If it matters, level of deference goes down unless we are saying what outsiders want to hear.”

Summa sumarum: Vi ifrågasätter de saker som på ett direkt sätt berör oss. I övrigt litar vi glatt på expertisen.

Det allmänna ifrågasättandet verkar krattar manegen för den växelverkan mellan politik och vetenskap som man kan skönja i den kvällstidnings-aura som följt allt med prefixet klimat-. Debatt, forskare, journalister, smarta, alarmism, förnekare, och så vidare.

Så 2030, hur ser manegen ut? Det skifte jag skönjer som jag tror kan påverkar hur växelverkan ser ut är den ökade transparensen.
När den siste objektive journalisten tagit av sig sin krona och sällat sig till de mänskliga. När “experters” utlåtande följs upp, kartläggs och ifrågasätts. När vi helt enkelt utvecklat ett system för att sätta ett utlåtande i ett sammanhang, låt det vara från en politiker, journalist eller forskare. Då.

Transparensen tycks alltså betyda ytterligare ifrågasättande. Vilket alltså torde implicera mer växelverkan? Icke.
Ifrågasättandet inför 2030 är på meta-planet. Vem är källan, vad är hans/hennes intresse? Detta torde alltså istället leda till en nyttig formalisering av det vetenskapliga språket. Där de spektakulära uttalandena lämnas till mer renodlade “pundits” och opinionsbildare. Forskning blir alltså mindre politik.

Å andra sidan när experters utlåtanden systematiskt följs upp torde de mer eller mindre självutnämnda experterna inom politiken tvingas bli mer vetenskapliga? Kanske, men mer troligt är ett fortsatt cykliskt skiftande mellan av forskning inspirerade realister och av känslomässigt aggeterande populister.

Och angående det gröna? Vår miljö är med största sannolikhet en av de absolut viktigaste politiska frågorna även 2030, men i vilket perspektiv?